Innan vi kommer igång med följande inlägg vill jag inflika att jag inser att denna text är väldigt lång och väldigt personlig. Jag vet inte hur bekväm jag är med publicera ett inlägg som detta, men samtidigt vet jag att publicering är ett sätt att få utlopp för sina känslor och att få lätta på trycket. Jag skriver mycket som förblir opublicerat, men den här gången ville jag få ut det. Göra det tillgängligt och läsbart. Någonstans inne i mig finns kanske en förhoppning om att rätt personer ska råka läsa detta och får veta sådant om mig som jag inte kan förklara när vi står öga mot öga. Det känns som om jag inte riktigt kommer vidare med mitt liv om jag inte får berätta om den här delen av mig själv. Så med detta sagt hoppas jag att du som läser förstår varför jag skriver ett inlägg som skiljer sig från det vanliga. Tack för att du läser och hoppas att min berättelse också ger dig någonting.
Jag har redan länge känt att jag borde dela med mig av det jag här till följande kommer att skriva om. Nämligen en historia om vad åsikter om vikt, hälsa, bantning, utseende, men framför allt, självbild kan göra med en människa.
När man ser sig omkring kunde man tro att en hälsosam livsstil och en vältränad kropp är allt som behövs för att bli lycklig. För att må bra och vara självsäker och stark. För att våga tro på sig själv. Det ligger säkert något bakom den tanken, men jag tycker också det är viktigt att påminna oss om att det inte är hela sanningen.
För några år sedan levde jag den hittills olyckligaste tiden av mitt liv. Det var ingenting speciellt tragiskt som hade inträffat, det var ingen katastrof jag var tvungen att ta mig igenom, ingen hade dött, jag blev inte utsatt för något våldsdåd. Men ändå var jag så fruktansvärt olycklig och deprimerad. Livet smakade ingenting och jag ville sluta existera.
Det fanns säkert flera orsaker till att jag kände så här, men den största orsaken var nog att jag alltid och konstant kände att jag var tvungen att vara på ett visst sätt, men hur jag än gjorde så dög jag inte. Jag hatade min egen kropp så innerligt. Jag var fet. Inte bara om låren, magen, rumpan, hakan... Mitt hår var fett, min hy var fet. Jag hatade att se mig själv i spegeln, på foton. Jag hatade varenda kroppsdel, hela jag var defekt. En gång när jag spelade sanning eller konsekvens (eller något motsvarande, jag minns inte riktigt) blev jag tvungen att berätta vilken del av mig jag tyckte att var snyggast. Jag ljög någonting om ryggen, för det kändes neutralt och som en del jag aldrig själv var tvungen att se på, vilket gjorde att jag inte hatade den riktigt lika mycket som de övriga kroppsdelar som ondskefullt upptog bilden jag såg av mig själv i spegeln.
Självföraktet sträckte sig också ut över mitt mentala tillstånd. Ingenting jag åstadkom tyckte jag att dög, jag var självkritisk och sågade varenda prestation jag utförde. Så fort jag kände mig stolt över någonting vaknade föraktet till liv och var snabbt där för att påminna mig om hur syndigt det är att ha för höga tankar om sig själv; hur egocentriskt jag beter mig. Jag hatade inte bara mitt yttre. Jag var en dålig person även inombords, ansåg jag. Andras komplimanger ifrågasatte jag. De sade dem bara av artighet, de menade inte vad de sade. Jag litade inte på någon annans omdöme än mitt eget. Ändå sökte jag efter bekräftelse hela tiden, det var skönt att någon gång få höra att man var bra, även om jag avfärdade kommentaren snabbast möjligt.
Så började en ny period i mitt liv. Jag hade tid över som jag kände att jag kunde utnyttja på ett bättre sätt än bara ligga på soffan och slötitta på tv. Jag var trött på passiviteten som mitt yttre både skapade och upprätthöll och valde bara plötligt en dag att mitt dagliga kaloriintag skulle begränsas till 1200 kcal. Då hade jag redan en tid börjat gå på olika gympass, minst tre gånger i veckan. Jag skrev ner varenda en kalori jag stoppade i munnen och såg till att jag inte överskred den tillåtna mängden. En dag när jag ställde mig på vågen höll jag på att tappa hakan. Jag hade gått ner nästan 10 kg! Trots att jag strikt hållit mig till min diet kom det som en överraskning, jag hade aldrig trott att viktnedgången skulle vara så snabb. Plötsligt öppnade sig en helt ny värld av möjligheter för mig. Om jag verkligen kan gå ner i vikt vill jag sätta upp ett mål för mig själv. Jag ville gå ner ytterligare 10 kg, för att nå det som enligt BMI uppges vara idealvikt. Ni hör ju själv hur ljuvligt det låter. Idealvikt! Jag skulle uppnå idealet och bli perfekt! Det fanns inget dom kunde stoppa mig!
I det här skedet är jag ändå tvungen att stanna upp i mitt skrivande. Ett varningens ord. En fullvuxen människa ska inte leva på 1200 kilokalorier i dagen! Verkligen inte. Enligt olika kalkyler ligger mitt basala näringsbehov på ungefär 1800 kcal per dag, vilket betyder att jag hade behövt äta mycket mer, endast för att upprätthålla de grundläggande vitala egenskaper min kropp utför (så som att andas, pumpa ut blod i kroppen, förnimma omgivningen, smälta maten jag äter etc...).
Samtidigt som min diet gick, som jag såg det, sin gilla gång hade jag också andra projekt på gång. Förutom träningen och matbevakningen som i sig tog upp mycket tid - det är väldigt tidskrävande att laga mat och äta då man gör det med neurotisk noggrannhet - läste jag till antagningsprovet till universitetet och ledde tre teaterklubbar som alla skulle ha sin egen vårföreställning som krävde planering, rekvisita, repetitionstid och mycket annat jag gjorde alldeles på egen hand. Under samma period började jag också jobba på en annan arbetsplats ombord på ett kryssningsfartyg, vilket betydde att många helger gick åt till arbete där. De helger jag inte jobbade, då var det vilt festande till småtimmarna som gällde istället. Och alkohol och sömnbrist är som vi vet inte något som gör att kroppen mår bättre precis.
Stressen jag utsatte min kropp för resulterade i ett systemkollaps. Några höjda infektionsvärden och en miss med matintaget ledde till ett sjukhusbesök för min del. Den dagen vill jag aldrig någonsin vara med om igen. Jag har aldrig känt mig så avhumaniserad som på avdelningen jag blev inlagd på. Jag var hungrig, kissnödig, svag och trött, men det fanns ingen som hörde när jag ropade, ingen som gjorde någonting utöver sina förutbestämda uppgifter för att hjälpa mig, ingen som frågade hur jag mådde eller berättade hur länge jag var tvungen att vänta. Jag satt fast i slangar och apparater och kunde inte röra mig och när den febernedsättande medicinen började verka fick jag varmt och började svettas i mina dubbla byxor jag dragit på mig på morgonen eftersom jag frysit på grund av febern. Inte en chans att jag ens kunde dra av mig ett lager kläder. Så hjälplös var jag där jag låg.
Sommaren körde igång och jag inledde en arbetskarriär ombord på kryssningsfartyget. Jag kände mig väldigt blyg och bortkommen, okoncentrerad och hade svårt att lära mig allt nytt. Jag skämdes över mig själv och min klumpighet. Arbetet i sig var ändå riktigt roligt när jag väl blivit varm i kläderna, och arbetsplatsen har blivit mig mycket kär under det senaste året. Under den första sommaren var jag ändå konstant stressad när jag var ombord, och mitt ätande blev därefter okontrollerat, hetsigt, oregelbundet och väldigt känsloladdat. Jag visste inte hur jag skulle tackla ätandet ombord eftersom jag inte hade någon modell för det. Dessutom kunde jag inte heller motionera som vanligt, vilket gjorde mitt liv ännu mer hysteriskt. Jag kunde aldrig bara acceptera situationen och göra det bästa av den, jag var alldeles för skräckslagen av tanken att allt som jag hittills kämpat för nu skulle gå i tusen bitar.
På ett sätt var det därför perfekt att börja på universitetet. I och med detta blev jag tvungen att byta gym, vilket gav mig ny energi i tränandet. Ätandet gick fortfarande i vågor, ibland åt jag under kontrollerade omständigheter, ibland försökte jag lära mig äta utan att räkna kalorier - något som för det mesta slutade i att jag tappade kontrollen helt och började hetsäta istället. Jag vågade inte lita på att jag inte skulle falla dit igen. Nu i efterhand låter det som om jag var en alkoholist eller knarkare som försökte bli av med sitt beroende och visst, det finns nog vissa likheter. Jag hade ett problem som kontrollerade mig, som styrde mig mot min egen vilja och som tog kål på mitt självförtroende och min tillit på mig själv. Min redan från tidigare dåliga självbild var säker på att jag skulle misslyckas, och jag insåg att jag inte bara måste lära mig äta på nytt, jag måste också lära mig acceptera och älska mig själv och min kropp för att kunna leva.
Jag har satt otaliga timmar på samtal med psykologer, på mindfullnessessioner jag hittat på youtube, yoga, hypnos, avspännings- och andningsövningar. Det finns säkert många som är skeptiska till all denna holistiska självvård jag provade mig på, men jag upplevde flera gånger att den hjälpte. Det jag behövde var någon annan som berättade för mig att jag dög, att min kropp förtjänade en paus, att det var dags att lugna ner sig och att jag ska lägga märke till signalerna som min kropp ger mig, men som jag oftast valt att ignorera. De här rösterna lärde mig att ändra på den kritiska monologen i mitt eget huvud och berättade för mig vad en människa behöver få höra för att kunna vara snäll med sig själv.
Den hösten var jag otroligt lycklig. Jag började känna mig värdefull för första gången i mitt liv och jag sprudlade av energi och framtidstro. Jag hade lyckats! Jag hade uppnått idealet såväl kroppsligt som själsligt. Visserligen var jag inte helt övertygad hela tiden, och jag led mycket av prestationsångest, men för övrigt var mitt liv ganska bra. När jag kom hem efter föreläsningarna kunde jag inte hålla mig utan brast ut i ett "Jag är så lycklig!" som jag upprepade flera gånger.
Men att nå lycka betyder inte att du kommit i mål. Lyckan är inte ett nirvana som man uppnår eller en känsla man får behålla i alla sina dagar då man väl nått fram till den. Nej, lycka är ett tillstånd som kommer och går livet ut och det här är något av ett allmänt missförstånd tror jag. Njut av lyckovågen så länge som du seglar på den. När vågen dragit förbi är inte resultatet automatiskt en katastrof, det betyder bara att ditt liv gått vidare. Småningom kommer lyckan att nå dig igen - förmodligen då du minst anar det, eftersom lyckan har en tendens att förbli frånvarande så länge man jagar efter den.
Min lyckovåg drog förbi i slutet av höstterminen. Jag hade mycket jobb och studier och träning och eftermiddagsklubbar och kompisar som behövde terapisnack och föreningar som hade möten och släktingar som ville ses och tenter och studentfester och mera jobb och julkort som skulle göras och nya spännande bekantskaper som ville lära känna mig på ett sätt jag inte alls var beredd på... Jag säger inte att jag inte tyckte om det, nej verkligen inte. Det var ju det som var mitt problem, jag tyckte allting (tja, kanske inte tenter och terapisnack, men allt det jag själv valde) verkade kul och därför tackade jag ja åt höger och vänster tills jag insåg att jag. Inte. Kan. Göra. Allting.
Okej, men det blir jullov. Det går nog. Jul hos familjen, besök hos släktingar. Jobb ombord. Oj vad man hinner med mycket när man inte behöver tänka på sina studier.
Snabbt är julen förbi och jag tror att jag är utvilad. Termin två kör igång, och jag inser att jag anmält mig till hur många kurser som helst. Jag jobbar cirka 60 timmar i månaden utöver studierna och gör allt för att hinna med träningen och min nya bekantskap som utvecklats till något slags dejtingförhållande. Redan i januari känner jag att jag är nära bristningsgränsen, men vågar inte ta ner på tempot eftersom jag är rädd att det får mig alldeles ur balans, som ett korthus som rasar när jag bara försöker ta bort den översta våningen. Idiotiska tankar man har när man utsätter sig för stress. Utmattning var i det här skedet ingenting obekant för mig, bränt slut på mig själv hade jag redan gjort upprepade gånger under mitt liv. Jag tålde nog inte stress alls lika bra som jag en gång för länge sedan gjort och därför tog det inte många veckor innan denna galenskap nådde sin kulmen.
Jag mådde skit. Min kropp reagerade åter igen genom att göra sig själv obrukbar. Maten hölls inte i mig, jag kallsvettades, jag orkade inte men jag var tvungen att gråta, gråta och gråta. Jag hade inte ens kraften att torka mina egna tårar och hela tiden skrek mitt huvud VARFÖR GÖR DU SÅ HÄR MOT DIG SJÄLV MÄNNISKA?!?!?!
Jag grät för att jag var en idiot. Jag grät för att jag var tillbaka i ruta ett. Jag grät för att jag kände mig ensam och äcklig. Jag grät för att jag inte kunnat öppna mig för mina nära och tala om saker som dessa, eftersom jag alltid varit skräckslagen att de kommer att vilja fly om de får reda på sanningen om mig. Och jag låg där igen. I min säng och kände mig lika avhumaniserad som på sjukhuset, men denna gång var det jag som avhumaniserat mig själv.
Mitt illamående hade sin kulmen för nästan fem månader sedan och ända sedan dess har jag långsamt försökt återhämta mig. Det har gått ganska bra. Jag försökte verkligen tagga ner efter att väggen kom emot, och tack och lov att sommarlovet närmade sig eftersom det gjorde nertaggandet lite enklare. Sommaren jobbade jag ombord, vilket gav mig varannan vecka ledig tid, varannan vecka någonting att göra som ändå gick relativt smidigt på rutin. I något skede insåg jag att min syn på mat har stabiliserats, och att jag äntligen kände att jag kan äta utan att vara orolig för att jag ska ta ett snedsteg. Jag njuter av mat och unnar mig godsaker när och om jag känner för det. Men gudarna ska veta att vägen dit har varit lång och krävade och ibland funderar jag på om det ändå inte hade varit ett hälsosammare alternativ att bara skippa bantningen. Min viktnedgång ger mig möjligheten att få göra allt jag drömt om, vilket också är orsaken till att jag tackar ja till allt. Nu när jag inte längre behöver se min vikt som ett hinder eller en egenskap som gör mig defekt.
Liten mellankommentar igen. EN PERSON SOM ÄR ÖVERVIKTIG ÄR INTE DEFEKT! Men jag kände mig defekt. Jag ville dansa, hoppa omkring, sprudla, stå inför människor, spela teater, allt. Och det kändes ofta som om min vikt hindrade mig från att göra alla dessa saker. Förmodligen var det bara jag själv som upplevde det så, eller så var det omvärldens skönhetsideal som formade min uppfattning, men hur som helst så kunde jag inte göra det jag ville då jag var överviktig. Som jag redan tidigare skrev så såg jag inte att min kropp hade några som helst fördelaktiga egenskaper.
Men det är alltså delvis för att jag gått ner i vikt som jag nu har så många bollar i luften att jag tappat räkningen för länge sedan. Jag är inte heller lika skarp som tidigare, jag har svårt att koncentrera mig, jag är yr och virrig, jag blir utmattad av att vara i folksamlingar och mitt korttidsminne är obefintligt. Jag föreställer mig att det kommer att bli bättre med dessa saker, bara jag ger det tid. Jag vet att jag är en grubblare som lätt blir stressad, kanske i onödan ibland, men samtidigt vill jag acceptera att det är en del av mig som jag inte kommer att kunna sudda ut. Vi formas genom hela livet, och vi behöver inte aktivt försöka ändra på oss eftersom vi ändå förändras under årens lopp. Förändring är en tidsfråga.
Jag har genomgått stora förändringar, men priset har varit alltför högt. Jag har insett att självförakt och hat inte leder någonstans, och att det är skitsvårt att vara snäll med sig själv, men att man ändå ska försöka. Känslor styr oss mer än vi tror men det är sällan vi får möjlighet att styra våra känslor. Människokroppen är fascinerande, för den tål otroligt mycket belastning. Otroligt mycket stryk. Samtidigt lämnar livet sina spår, både på gott och ont, och vad vi än gör borde vi se till att vi själva inte orsakar avtryck av ondhet på våra kroppar. Du har bara ett liv, bara en kropp och det finns bara en sådan som du. Ta hand om dig. Gör det för min skull är du snäll. Men allra helst, gör det för din egen skull.
