Rädslan för det okända

Mångkultur är en utmaning. Då vi ser på den aktuella samhällsdebatten kan vi konstatera att diversitet uppfattas som någonting vi bör acceptera och systematisera. Vi måste assimilera de grupper som kommer utifrån genom att välkomna dem med ett "Mi casa e su casa", för att de ska bli en given del av det samhälle som vi tidigare uppfattade att tillhörde oss, den ursprungliga befolkningen. Det här är systemet vi borde följa i invandringspolitiska frågor. Men när det kommer till acceptans är situationen en annan. Det som pågår i vårt land och vid vårt lands statsgränser är följder av osäkerhet och fruktan, inte acceptans och tolerans. Människor som kommer och människor som försöker hindra dem från att komma drivs av en och samma sak - rädsla. Det är rädslan som förgiftar mötet och som får människorna att ställa sig mot varandra istället för jämsides.

Att de anländande flyktingarna tvingats lämna sina hemländer på grund av rädsla är inte svårt att förstå. Att förstå varför rädslan uppstår hos människor som bor i ett tryggt land med ett välorganiserat samhälle är däremot lite svårare. Hur kommer det sig att vi som har det så bra kan vara så trångsynta?
Globaliseringen utvecklas i snabbare takt än vad evolutionen gör. Människan kunde tidigare bygga sin världsbild och sin identitet utgående från det samhälle och den omgivning hon levde i, ett samhälle som var mycket mindre och därför lättare att hantera än vad dagens globaliserade värld är. Personen vi är skapar vi i samverkan av den närliggande omgivningen, erfarenheter, relationer och vår kulturella bakgrund. Vi gör en skillnad mellan jag och du, vi och ni och därmed även vårt och ert. Finland är landet som vi upplever att är ”vårt” och mycket av vår identitet bygger på detta faktum. Men dagens situation tillåter inte den typen av slutna samhällen. Vi måste vara beredda på att släppa in människor i nöd och eftersom landsgränserna därmed suddas ut, utmanas också vår uppfattning de gränser som utgör vår identitet. Dagens människa är tvungen att utmana sin identitet varje dag. Är det egentligen så konstigt att många reagerar med rädsla inför det nya som kliver in deras liv och som utmanar grunden de lagt för sin egen identitet?

Vi befinner oss i ett brytningsskede. Vi ser ett nytt samhälle forma sig framför våra ögon, ett samhälle vi inte ännu känner till eller har kontroll över. Vi förstår inte. Det är okej, vi behöver inte förstå allting. Det som däremot inte är okej att vår rädsla för det okända tar sig i uttryck i icke-humanitära handlingar. Att vi ställer oss i kedjeformation och förhindra människor som flyr från att komma från det som var ”deras”, och som någon nu tagit ifrån dem, till det som är ”vårt”, det är en icke-humanitär handling. Det är en rädsloaktion. Vi vill skydda oss själva, det vi anser att är vårt, vår identitet. Vi är rädda att vi förlorar oss själva ifall vi släpper in det okända.

Banksy

Det vi behöver är mera tolerans, men tolerans kan inte uppstå så länge vi är rädda. Att acceptera den nya situationen sker inte bara sådär, människor reagerar som de gör för att de är människor. Men den goda nyheten är att människor är kapabla att lära sig saker, och tolerans och acceptans är någonting vi kan lära oss. Tolerans borde vi träna oss i och öva oss på, precis som vilken annan färdighet som helst. Om vi vänjer oss vid tanken på att se positivt på det okända kan vi lyckas förhindra att rädslan styr vårt agerande. Vi ser på tolerans som en inbyggd egenskap; en fixerad, medfödd talang, men liksom andra egenskaper måste vi ständigt träna och utveckla vår tolerans för att verkligen göra den till en naturlig del av vårt sätt att tänka och handla. Så länge vi lever i tron att det bara är att slå på toleransen då den behövs kommer konflikter, rasism och främlingsfientlighet att existera. De människor som kommer att leva i det mångkulturella samhället som håller på att födas kommer framför allt att behöva lära sig vara toleranta och öppna inför det okända utan att känna att deras identitet blir utmanad. Vi kan fostra människor till att bemöta och leva i den skiftande och mångfacetterade värld som håller på att formas framför våra ögon. Vi kan utvecklas, och vi bör utvecklas i takt med samhällets förändringar.

Stigma

Min farmor kommer att flytta ut från sin lägenhet i slutet av denna månad. Därför försöker hon nu sortera bland sina grejer och göra sig av med så mycket som möjligt. Hon bad mig komma förbi och hjälpa henne med att gå igenom det som kanske är svårast att sortera ut, nämligen gamla fotografier. Min farmor har högar av fotoalbum, lådor med lösa kort, förstorade kopior och mängder av student-, konfirmations och examensporträtt, och hela förmiddagen har hon och jag gått igenom den drös av minnen som  förevigats på dessa bilder. Som tur närmade sig farmor sorteringsproblemet på ett väldigt simpelt sätt. Alla semesterbilder, bort. Alla löst liggande fotografier, i lådan som varje familjemedlem självständigt får komma och rota i och plocka på sig från, ifall vederbörande familjemedlem anser det vara värt att spara. Alla album, sparas. På det här sättet gick det ganska snabbt att gå igenom den från början rätt så skrämmande mängd dokument vi hade framför oss.

Jag önskar att det gick att göra likadant med vårt inre minne. Sådant som man vill göra sig av med skulle man bara slänga bort och det man vill spara sorterar man i album som lätt går att plocka fram när man känner för det. Sen kan det ligga minnen lite utspritt här som där som inte är riktigt lika enkla att komma åt, men rotar man en stund så finns de där tydligt framför en. Ah! Systematikerns dröm! Men så roligt ska vi förstås inte få ha det. Mitt minne är nog bara en enda rota-i-hög, omöjlig att hitta i, och överst i högen ligger alltid de bilder jag sett så många gånger att jag bara irriteras varje gång jag ser dem. De påminner mig om en tid som jag är beredd på att radera ur mitt liv, och om det verkligen hade varit frågan om en konkret hög av fotografier skulle jag ha kastat dem för länge sedan. Men eftersom jag inte kan göra det med mina riktiga minnen hänger de bara kvar, är i vägen och tar mig tillbaka till en tid som förvränger min bild av personen jag är idag.

Ibland går det att glömma bort bilderna som ligger överst i högen. Man har annat att tänka på helt enkelt. Då känns allting lite lättare eftersom man fokuserar framåt, på det som händer just nu, eller det som är påväg att hända. Man håller rätt kurs så att säga. För min del har nog navigeringen ändå gått åt pipan för så fort jag råkar få syn på mina bilder dras jag ögonblickligen tillbaka till ett tillstånd som jag inte ens befinner mig i längre, bara för att minnesbilden kommer så starkt tillbaka. Bilden är inte längre bara en bild, utan har förvandlats till ett stigma som jag inte kan skaka av mig. Stigmat suger sig fast som en igel utan att jag har en chans att avvärja händelseförloppet. Och sedan är jag fast. Fast i samma gamla tankar, samma handlingsmönster, samma beteende. Jag blir den person jag en gång varit, men inte längre är.

Hur skakar man av sig ett stigma? Finns det någon hemlig trollformel för att bilden som orsakar stigmatiseringen återgår till att vara, tja, en vanlig papperslapp som jag lätt kan riva itu, slänga iväg eller rent av bränna upp? Det låter hemskt, men vore det inte bättre att kunna radera delar av sitt minne än att bära på sådant som orsakar ångest och obehag? Eller handlar det egentligen om acceptans? Kan det vara så att jag egentligen inte vågat ta en ordentlig titt på de bilder som ligger överst i min hög? Jag har inte accepterat det de föreställer och därefter  inte kunnat lägga bilderna åt sidan, en gång för alla.