Improvisation for president

Äntligen har min prestationsnoja över improvisationsteater släppt. Den som jag led av under hela min studietid, under hela min praktik, under hela året som gick efter att jag tagit min examen och som fortsättningsvis gör att jag känner mig lite obekväm i teatersammanhang.

Men idag lossnade det. Råkade se ett impro-evenemang på facebook och visste med en gång att det var någonting jag var tvungen att gå på. Så jag gick, och det var ett av de bästa besluten jag gjort på länge. Vi lekte, gjorde övningar. Var i en black-box. Som på gamla goda tiden. Tiden då jag ännu inte var arbetsskadad och djupt deprimerad över yrkesvalet jag gjort. Jag kastade mig in, lade inga krav på mig själv. Hade bara kul. Och mer kul.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!!

Impro är min teaterform. Jag har blivit vuxen och lite förstörd, så där fantasimässigt i alla fall, men fortfarande finns viljan att undersöka, nyfikenheten och tjusningen över att inte veta vad som kommer att hända - vart vi är på väg - kvar. Världen (och speciellt min vardag) känns rätt så trist ibland, och det är därför jag behöver sagor, berättelser, litteratur, teater, lek och impro. För att kunna fly. För att hitta något annat. För att se saker på ett nytt sätt. Och för att få skratta och ha roligt.

Det här är medicin ska ni veta. Lek och lev. Det är allt som krävs.

Amen.