Håhhå. Så var man tillbaka i Sveariket. I måndags hoppade jag åter igen ombord på det norska flyget och hamnade här. Dumt kanske att ta morgonflyget på måndagen, jag är en extremt nervös somnare, så om jag vet att det är någonting som händer måndagmorgon så somnar jag inte. Så var också fallet denna gång. Klockan 2 måndag morgon såg jag på min klocka och började känna paniken inom mig: "SOMNA DÅ FÖR FAN! DU SKA JU UPP TIDIGT OCH SÅ HAR DU KURS PÅ KVÄLLEN!!!!!". En väldigt bra avslappningsmetod -.-
Så måndagen var jag trött. Som tur hade teatern en massa lyckade möten (som jag visserligen inte deltog i, men i alla fall. Det var kanske för att jag inte deltog som de blev lyckade?) så stämningen var rätt livad runt omkring mig, som jag tacksamt tog emot genom att vara, inte bara osocial, utan antisocial, och gick därav inte med och lunchade. Fy skam, sånt får man ju inte göra.
Kursen gick sådär. Jag var ju faktiskt jättetrött.Och kanske fick detta tillfälle inte ens någon hederlig chans, eftersom den var så hårt ownad av förra gången.
Idag har jag också mest suttit isolerad på kontoret, medan mycket viktiga möten pågått. Mellan varven har jag fått julpynta på teatern! Kul! Men under varven har funderat på min prestationsångest, och försökt förstå mig själv: Varför klarar jag inte ens av att julpynta, utan att oroa mig för om de tycker att det blir bra?
Det är söndagmorgon (okej eftermiddag, men det känns som morgon) och jag är i full gång med att baka blåbärsscones och planera ungdomskurs! Ville bara säga det :D Sådär första advent i ära.
Sitter och njuter av en trevlig lördagseftermiddag hemma i vårt vardagsrum, med hunden tätt ihopkrypen (-krupen?) intill mig. Så chill. Har verkligen satsat på att inte göra ett dyft medan jag är hemma, hittills har jag lyckats rätt bra med den uppgiften.
Har varit en riktig liten skolkare från praktiken denna vecka. Både torsdagen och fredagen hoppade jag helt sonika över, men kanske det kompenseras av att jag varit på kurs varje kväll denna vecka? Vissa kvällar t.o.m. två gånger! I tisdags var det åter igen kursuppspel (det märks att terminen börjar gå mot sitt slut med kursuppspel nästan varje vecka) och jag stod som vanligt i biljettkassan. Det var en lyckad föreställning, de som stod på scen var verkligen i sitt esse och gjorde det bästa ifrån sig någonsin (eller åtminstone av de gånger jag följt med på deras kurs). Sjukt kul! (äh, "sjukt" i den bemärkelsen jag använde det i ovan är så fult. Måste hitta fler förstorande/betonande adverb)
I onsdags hade jag ett kärt återseende med skrivarkursen (äntligen!), men mitt skrivande ville inte riktigt bli någonting alls. Istället tog jag ut svängarna när vi skulle hitta karaktärer på golvet. Högstatus, lågstatus, cowboy, barbie och jultomten var karkatärer vi experimenterade med bl.a. Min julgubbe använde sig av ett väldigt olämpligt röstläge för mig själv så nu har jag haft ont i halsen sen kursen, men det gör inget för det kändes bra att våga vara lite galen på kursen (jag gör ingenting galet just nu, jag är bara torr och tråkig!!!). Hade verkligen inga hämningar utan tog allting till sin spets (på gott och ont...).
Det har varit en bra vecka, men på tiden för mig att komma hem.
Även om jag låter som en total egoist i de senaste två meningarna på denna blogg så måste jag hålla med mig själv. Igår höll jag det bästa kurstillfället någonsin! Och inte bara bland de kurserna jag själv hållit, utan alla kurser som någonsin hållits var som helst och av vem som helst i VÄRLDEN! (ödmjukhetens barn, det är jag) Nu kommer jag såklart aldrig att kunna toppa (herregud vad svensk jag låter) men detta är verkligen vad jag behöver just nu. Känslan av att vara bra på någonting, beviset för mig själv att det inte är jag som har blivit knäpp, utan att omständigheterna gjort mig knäpp (för knäpp är jag, det kan vi inte bortse ifrån). Jag gillade vad jag gjorde, jag tog in impulser från eleverna som jag tänker ta in nästa vecka och jag hittade rätt trådar att dra i för att hjälpa dem bli bättre.
Ah, kan gotta mig hur länge som helst, men det är kanske inte så roligt att läsa om.
Sen så har jag ju också deltagit på den allra mest avancerade nivåns kurstillfälle och skrattat mig tårögd, samtidigt som jag domnar på stolen av att bara sitta. Om jag kunde få en ärlig chans att försöka, då jag vet att ingen dömer, då jag kan stänga ute vad som finns omkring mig och bara ta in vad som händer i detta nu på scen, om det skulle vara som det var i början. DÅ skulle jag bara kasta mig ut på golvet och experimentera. Åh vad jag saknar. Saknar känslan. Man blir faktiskt hög av att få stå på scen. Det är inget sammanträffande att flow är ett vanligt förekommande ord i teatervärlden... Hoppas jag en dag kan hitta tillbaka dit. Men fan vad jag är bra på att hålla kurs.
UÄÄÄÄ! Jag har inte uppdaterat på en vecka!!! Hur mycket kommer inte att ha försvunnit i mina minnesluckor och hur ska jag återuppta bloggandet efter detta? Var ska jag börja?
Har jag sagt att jag blev befordrad inom rimliga gränser? Jag får leda en kurs! Fenomenalt! Förra veckan blev jag dock så stressad över att jag ska göra en massa grejer jag inte har ett hum om att det gick lite ur styr hela grejen. Men nu är jag beredd på att jag intar positionen som kursledare genast på måndag, och då ska det fan i mig bli lite vett av den kursen. Så det så!
Tisdag vill jag inte prata om. Det var bara blaj (eller är det en undanflykt till att erkänna att jag glömt vad jag gjorde i tisdags?). Onsdag var det föreställning. Så det fanns att göra. Sen stack jag innan föreställningen tog slut för att bege mig mot det allra härligaste Uppsalat! (bestämd form av Uppsala ÄR Uppsalat. Jag är helt säker!)
Fick se Mefisto på Uppsala Stadsteater. Hur mycket fanns det inte att analysera i den pjäsen! Jag hade hoppats på att skådespelarna hade hållit truten så att jag hunnit förstå all den symbolik som enbart förmedlades genom synen. Det blev mycket att ta in, men otroligt stimulerande för min analytiska själ. Det känns som om jag fortfarande lever i en viss efterdyning av den pjäsen. Den var otrolig, provocerande, fascinerande, frustrerande. Jag önskar att jag sett femtimmarsversionen! Sedan firades kvällen i gott sällskap inpå småtimmarna och dagen som följde var en avspänd shoppingtur. Uppsalat levererar högsta klass åter igen!
Fredagmorgon steg jag upp i lovligt god tid för att hinna till en föreläsning på Södersjukhuset som teatern erbjuder. Jag bara älskar denna föreläsning, socialantropologi is the shit! Väl tillbaka i teaterns lokaler hölls det möte och så segade jag och så åkte jag till åland med väskan fylld till bredden av Lidls kaffepulver.
Av någon anledning lyckas jag sitta hela dagar på teatern och bete mig mer eller mindre förvirrat. Fredagen gick åt mer eller mindre till möten av alla dess slag och jag kände mig relativt modig. Sen blev det kväll och improvsierad musik flödade i lokalen, à la kursuppspel, och jag fick både stå i biljettkassan och agera amatörljustekniker. Det är ju coolt.
Så här glada är inte mina tänder
Följande morgon, det vill säga lördagen, måddes det inget vidare. Det handlade inte om någon krapulantisk tillvaro utan om tänder. Mina tänder är stora och många och min mun är, till trots, alldeles för liten för alla dessa tänder. Det verkar också som att det är tillökning igång i munnen, visdomständerna kanske är påväg att födas. I alla fall har jag mycket ont och spänner hela nack- och övre ryggpartiet. Strålar smärta ut i kotor och huvud. Så jag sover inget vidare. Alltså var jag trött och butter på lördagsmorgonen.
Orsaken till varför jag inte sov ut just denna lördagsmorgon är naturligtvis plikterna (haha, plikter, as if va...), dvs en kurs för teckenspråkstolkarna som tolkar teaterns föreställningar ibland. Det är så coolt med teckenspråk. Jag hade en kurs i gymnasiet och jag bara ÄLSKADE teckenspråk så mycket, och fascinationen sen kun jatkuu. De fick prova på lite improövningar och dessa tolkar är denomenalt duktiga på impro må jag säga. Asgrymma!
Ovan finska Sigmarks video. Asgrym han med!
Någon som inte var så asgrym var jag själv och var ganska nere efter kursen, även om det varit roligt. Jag kan aldrig uppfylla förväntningar. Allt jag förbereder mig inför går åt stöpet av någon orsak. Prestationsångesten får mig att tvinga mig själv till att försöka prestera bättre än jag gjort tidigare och ju längre jag håller på med någonting (t.ex. teater) desto större krav lägger jag på mig själv. Nu har jag uppnått ett stadium av total knutenhet och kan inte alls släppa loss, utan låser mig i rädsla om att det inte blir perfekt. Jag är knäpp.
Hjälpte till både med föreställning och kurs under dagen och fick göra allt från att köpa godis till att eskortera kursare till sin undangömda lokal. Fick se en fantastisk improviserad barnföreställning och på kvällen se en teckentolkad föreställning, som även den verkligen var värd att skriva hedrande ord om. Den var häftig, superkul och framför allt kaotisk på just rätt sätt (säger bara 10 improviserande personer på scen, det är en utmaning).
Kvällen tog inte slut där för mig, utan den fortsatte i form av en mysig glöggkväll. Har haft ett verkligen upp- och nervänt veckoslut.
Nu har jag blivit vuxen, jag dricker (och analyserar surprise,surprise) blossa.
Märk att jag oftare använder mig av uttryck som "asgrymma" och "mysig", håller jag på att bli svensk eller?
Jag har under veckoslutet blivit påmind över hur mycket jag behöver mina vänner. Jag saknar er fast jag är dålig på att visa det. Bara så ni vet. My bad.
Här ville jag sätta in en bild som visar min uppskattning, men allt vän-igt på google har Nalle Puh-tema. Jag hatar Nalle Puh. Så grym är jag.
För övrigt så har det varit lite tråkigt på teatern idag (fast det var mötesdag). Jag blir lite ynklig när alla är på plats. MEN jag fick vikariera ungdomskursen (igen) och det må jag säga var en sann glädje. Idag var de fyra stycken, vilket betyder tillräckligt många för att genomföra min finfina, nya planering jag gjorde imorse (JAJJAMÄN jag är effektiv, har stigit av färjan 6:30 imorse, åkte till Handen, sov en halvtimme, åt en smörgås, gjorde en ny planering fast den gamla var oanvänd och for till teatern på nästan utsatt tid).Jag hade skitkul och var nog lite skrämmande när jag nu tänker på ddagens prestation. Stolt är jag över att det blev en improlektion och inte en dramalektion och att jag hade så superfenomenala övningar (alltså det finns ingen hejd på hur mycket komplimanger jag kan ge mig själv när jag sitter ensam framför min dator. Jag borde skämmas men det gör jag inte).
Försöker sammanställa alla nya övningar jag har lärt mig. Det är så småningom dags att skriva protfolio ju! (O-ou. Får man copypaste:a sinn blogg månntro?)
Nu måste jag ju ändå sätta in en bild av Nalle Puh. Hat.
Synd att sagan inte tar slut i förra inlägget. Min dramaturgiska kurva kommer att suga så himla mycket nu. Ack. Idag har jag känt mig jättekorkad. Så där som vanligt. Obehagligt äckligt dumkorkad. Vad gör jag för fel?
Äh, skit samma. Jag såg just en video på youtube som var den sorligaste och mest uppmuntrande videon i världen (jo den var det!). Fick lust att gråta lite (och med tanke på hur många som vet att mina tårkanaler är väldigt svårkontrollerade så kan jag väl erkänna att jag faktiskt grät en skvätt). Men nu känns det som om jag är unstoppable. Eller något ditåt.
Imorgon ska jag IGEN till Finland. För det verkade som en så bra idé. Nu är det ju så att jag inte ens hinner vara 48h på finsk mark, men påriktigt så vet jag inte vad jag skulle göra ett veckoslut här. Påriktigt. Jag gillar verkligen Stockholm, men min sociala kompetens bör slipas något innan jag kan se mig som en bestående del här. Jag har glömt hur man gör när man skaffar vänner... Som tur borde en stor drös av mina finska vänner befinna sig på samma ställe under veckoslutet så det är bara att hålla tummarna att mina mindre-än-48-h räcker.
Usch vad deprimerande jag låter. Vad måste jag packa tills imorgon? Behöver jag något med mig? Tandborste och pyjamas kanske. Gud vad onödigt att blogga om sin pyjamas. Nu ska jag visa hur lite det behövs för att få mig att gråta: (måste säga att jag är en sann optimist idag! xD)
Nu gick det ju så, att jag inte skrev något inlägg igår. Jag var alldeles för kollrig för det. Men en sak är säker. JAG BORDE HA SKRIVIT ETT INLÄGG IGÅR! Det hände någonting då.
Dagen började väl ganska vanligt. Slött och lite sådär "det finns ingenting att göra så jag surfar på internet, thankgod att det finns en ledig dator". Och när kontorsdagen började gå mot sitt slut så kom någon på den fina idén att gå ner och repa, bara för skojs skull. Det roliga i denna story?
ATT JAG FICK VARA MED! Och jag lider ju av världens prestationsångest så det var ju inget spektakulärt som uppstod i den stunden, men för mig var det spektakulärt. För hela praktiken har jag haft någonslags bubbla omkring mig som varit fylld med social okompetens, men nu kändes det som om den bubblan sprack!
Idag har jag kännt mig übersocial (inte då förstås i vanliga mått mätt, men i praktikmått mätt). Jag har pratat med alla och t.o.m. varit med i diskussionen på lunchen. W-O-W. Min teori om mig själv (och tro mig, jag har löjligt många teorier och analyser om mig själv, jag är väldigt egocentrerad på det sättet), att jag lär känna folk genom att göra saker tillsammans med dem tog sig i uttryck i praktiken. Jag kan inte smalltalk:a. (UJ! SKENHELIGHET I HÖGSTA GRAD!!! I alla fall för mig.) Jag tvingar mig prata om saker som inte intresserar mig för fem penni. Så ifall nån någonsin hamnar i en smalltalkative situation med mig så vet ni att jag är fejk. Be mig i så fall att dra åt skogen eller typ tapetsera ett rum tillsammans med dig. Vår relation kommer att må mycket bättre.
Så under detta rus har jag även gått på kurs, besökt ett mummukafé på 15kvm där operakonserter lär ska hållas och fått en kusin. Glädjen är stor :D
