Jag har haft det mest lyckade veckoslutet någonsin. Ett såndärnt veckoslut som man sällan upplever, utan bara eftersträvar (haha jag stavade först: efterstärvar, men det skulle också passa).
Jag var hemma fredag kväll, var på en otrolig fest på lördagen som verkligen var en av de roligaste någonsin. Ska man ha en bra fest ska man ha den på en båt! Att duktigt jobbat kära värdinnor, och grattis än en gång! Söndagen fick jag mycket gjort och idag har jag varit på en lyckad arbetsintervju. Inte för att skryta, men jag tror att jobbet är mitt (like stealing candy from a kid!).
Lite stärv får jag ändå stå ut med här på slutet. Lyckades missa tåget till Vasa med minsta möjliga marginal, så nu får jag snällt lov att sitta två timmar på Helsingfors järnvägstation och vänta på nästa. Tur att jag har datorn med, så kan jag leka att jag gör någonting viktigt.
Nåväl. Missar ju ändå skoldagen, så lika bra att göra det med bravur.
Jag brukar vara ganska bra på att uttrycka mitt (inte bara oskyldiga ogillande, utan rena och skära) hat mot en massa olika saker. Har ett visst behov att vara lite aggressiv då och då. Ett av mina hatobjekt är Statens Järnvägar, Valtion Rautatiet, allas vårt kära VR.
För inte så länge sedan, på min hemresa från Sverige, tvingades åka en fruktansvärd resa med ovannämnda transporteringsbolag. Jag förklarade evigt krig. Men idag, idag känns det faktiskt ganska nice att åka VR. Det är en skön stämning här på sena pendolinot mellan Seinäjoki och Helsingfors. Passagerarna småpratar med konduktören och det är tyst på ett skönt sätt i vagnen. Inte sådär "Gud vad jobbigt att alla är tysta, nu måste jag ju också vara det"-tyst, utan snarare "Ah äntligen en stund för mig själv"-tyst.
Mitt liv går på all slags räls
Det var ju egentligen inte min sköna stund jag skulle skriva om, utan min emotionella berg- och dalbana under hela förra veckan.
Först tyckte jag allting var sjukt bra, helt huippu. Sen blev jag superledsen över att jag kände mig onödig. Nu är jag i nåtslags mittemellantillstånd. Fast dagens danslektion var sjukt rolig, så veckan slutar ändå med ett plus i kanten. Jag känner mig ofta så himla IQ-befriad när det kommer till dans, så de gånger jag känner att jag verkligen kunnat njuta så är upplevelsen totalt maxad.
(Jag märker att jag använder mig av ett språk som jag egentligen inte använder mig av)
Vecka 2 är över. Nästa vecka kommer säkert att bli minst lika sjuk som denna. Men först ska jag njuta av inkommande partyweekend.
Jag känner mig så sjukt slö just nu. Sitter bekvämt och fruktar inför kvällsrepetitionen som börjar om 5 minuter. Känner mig som en nallebjörn som borde gå i ide. Tur att det finns kaffe!
Min motivationskurva har gått upp och ner som en berg- och dalbana idag. Antingen känner jag den totala hopplösheten av att inte riktigt veta någonting, eller så är jag så ivrig att jag studsar omkring vare sig det är meningen eller inte.
Just nu vill jag göra allting; sjunga, dansa, akrobatisera, springa omkring, jonglera med eld och slåss med något riktigt tufft vapen (typ slägga. Är det ett vapen?). Och då övar vi en scen där JAG SKA STÅ STILLA! Jag blir galen, det bara kryper i kroppen och blir allmänt respektlös så fort jag är ur karaktär, eftersom jag då provar ut t.ex. "nya sätt att gå på".
Ibland blir jag så trött på mig själv.
Är hela tiden trött, men energin är ändå på topp. Igår hade vi en fyratimmars praktikpresentation för våra fellow colleagues på skolan. Så vi var i skolan från 9 reikä reikä till kvart i elva på kvällen. Sömn blir det inte mycket av, vilket i sin tur leder till dramatiska energisvängningar. Jag har bara två inställningar. Hyper eller Slow-motion.
Vi gjorde det. Skrev ett manus på fyra dagar. Gjorde en inledande koreografi. Jag är supertrött, det blev långa kvällar. Och tidiga morgnar. Nu är det över.
Gissa om vi inte både ha haft dans och akrobatik idag? Men det har varit otroligt roligt, nu känns det som om jag lever igen åtminstone (allra minst i mina magmuskler). Dessutom har min underbara, kreativa klass varit riktigt disciplinerade idag och suttit och snackat igenom manus, helt utan övervakning (inte för att vi behöver sådant, men i alla fall).
Dagen är ju ändå inte slut. Ska strax tillbaka till skolan och få rolldomen, och sen blir det manusskrivarkväll. Kommer att bli riktigt mysigt.
Jag märker att jag är tillbaka i skolan eftersom jag
a) redan är lätt uppstressad
b) är jävligt taggad
c) sitter och skriver inlägg mitt i natten
På en dag har vi hunnit sätta upp ramarna för en musikal, börjat skriva manus (vilket nog är färdig i slutet av veckan), fått se scenografin, sjungit och funderat på om en paket- eller lastbil är ett smartare alternativ under vår turné. Och så har vi haft lite akrobatik såklart. Min bästa vän träningsvärken är tillbaka!
Jag är så himla otålig på att få se var allt detta slutar, samtidigt som detta är mitt favoritskede av processen. Just nu är allting möjligt, och det känns som att varje idé ger oss hundra nya. Det finns ingen oro över att spåra ur, för med denna arbetsgrupp vet jag att bitarna sist och slutligen hamnar på rätt plats. Nu är det bara att njuta av att få vara del av en kreativ process.
Nu är det bara att skriva ett manus (ja vi läste ju inte vårt eget manus på kollationeringen) med eld i baken. Och inom fyra månader är jag en färdigbakad musikalartist!
...men jag måste berätta om en liten anekdot som hände på teatern i höstas (jag kan redan referera till min praktik som om det var i höstas för HUNDRA MILJONER ÅR SEDAN! för det känns som om det var jättelängesen...). Det var en lugn dag på teatern och vi var bara några få som delade plats vid lunchbordet. Plötsligt dyker musikalen RENT upp i diskussionen, pga förfrågningar av diverse amatörteaterföreningar, och så börjar musikalen analyseras fram och tillbaka (jag lyssnade men var tyst som vanligt). De sade att de nog inte tänker vara med och att RENT nog inte ens är en så bra musikal. Och vad var det nu egentligen den handlar om, de har ju inte sett den men nog är den väl rätt dålig ändå? Inget värt att se.
Och jag sitter tyst och mina bordskamrater märker småningom att jag nog har någonting att säga så de frågar "Du har sett den va?"
Eftersom jag inte riktigt var bekväm i mig själv under praktiken rodnade jag och sa något i stil med att "...janå ja såg den nog flera gånger i högstadiet fast det var ju rätt länge sen..."
Inte väldigt rakt på sak. Men för att vara det.
JAG ÄLSKAR RENT!
Inte kanske på samma sätt som jag älskade Hair, men Hair var faktiskt live. När jag första gången hörde The Theme Song: Seasons of Love så var jag såld direkt! Jag bara visste att jag måste se filmen (för det är filmversionen jag pratar om) och visst dök jag upp ett par gånger på bio för att se denna musikal. För mig är den förutom otroligt bra även starkt sammanlänkad med allt det roliga som hände under högstadiet, som i slutändan var en väldigt lycklig tid av mitt liv. Även om den har sin egen andel klyschiga ställen, så finns det också en hel del guldkorn för den absoluta musikalhataren. Tror jag i alla fall. Jag har ju aldrig riktigt förstått mig på musikalhatare.
Men RENT. Den är bra för att den är annorlunda. Det är inte en happyhappyjoyjoysaga, utan den slutar faktiskt sorligare än den börjar. Dramaturgin stagnerar där man hoppades att klimaxet skulle komma, och det är någonting med slutet som gör att man bara vill spola tillbaka bandet och se början om och om igen. Då när allting ännu var bra.
Nu är det rätt länge sen sist jag såg RENT, så jag hoppas att jag verkligen håller mig till någonslags sanningsenlig analys, men å andra sidan så skulle jag ändå inte vara objektiv, så lika bra att att bara ta vara på dessa ord och springa iväg och köpa eller låna ett exemplar av någon (eller ladda ner eller vad ni nu gör era huliganer).
