Maw-maw

Hur är det nu igen? Får man kalla sig mummu i en ålder av 22?

Jag vet inte när det slog slint i mitt huvud, men tonårslivet har aldrig riktigt fungerat för mig. Inte vuxenlivet heller för den delen. Däremot, att vara barn, funkar! Att vara mummu, herrijess funkar utmärkt!

Exempel. Det är fredag kväll. Om jag skulle vara en vanlig människa, skulle jag antagligen åka till en kompis, förfesta lite, ha det trevligt, dricka lite mer än jag behöver, för att sedan dra iväg på krog för att ha kul.

Istället.

Hittar jag mitt exemplar av romanen IS (som vann Finlandiapriset, ni vet), och sträckläser hela kvällen.

eller.
Känner mig smålistig och modern, då jag hittar på egna virkningsmönster.

eller.
Funderar över vilka präster som håller påskens gudstjänster, och om jag borde delta i någon av dessa gudstjänster.


Ibland tänker jag (och nu är jag allvarlig) att det är någonting fel med mig. Känner mig som tjuren Ferdinand på julafton, då han hellre sitter och luktar på blommorna än leker med de andra tjurarna.

Varför kan jag inte vara som alla andra unga vuxna? Eller är det egentligen så, att vi alla har en hemlig önskan om att få sitta och lösa vårt sudoku ifred? Jag önskar att det är så. För min egen skull.

Härmed efterlyser jag likasinnade! Låt oss inte förtryckas av den ungdomliga stämningen som råder i samhället! Tillsammans är vi starka (och kan dela virkmönster!).

Ett litet utbrott bara

Så helvetes förbannad man kan bli på allting.

Jag önskar jag vore en positiv människa som älskar livet och barn och djur och love peace and understanding för hela slanten, men HERREJÄVLAR det går inte under dessa omständigheter som är

a) jag är en människa

b) det finns andra människor

SATAN!

Lunget före stormen

Har firat lördag på ett rätt trist sätt. Har inte gjort nåt förutom gått på någon promenad med hunden och kollat på tv. Äckelkänsla.

Jag kollade igenom blogginlägg från årens lopp. Det känns som om det inte alls var länge sedan jag gick i gymnasiet och hade gammeldans. Man borde alltid se framåt, jag vet, men jag är så skräckslagen inför framtiden. Uäää.

Skräckslagen för det mesta förresten.

Joo joo, angstblogg, I know...

Catch me future.

Jag är ett misslyckande

Varför är jag så ångestfylld över att marknadsföra mig själv. Medan alla andra håller på och fyller i sina LinkedIn-profiler, sitter jag och skäms över att jag inte gör någonting. För att jag inte gjort någonting.

Mitt arbetsliv har inte varit en dans på rosor. Jag har tagit emot det jag lyckats få, och det har aldrig handlat om ett val för mig. Jag har skickat ansökan efter ansökan, fyllt i min patetiska arbetserfarenhet i små luckor där man ska presentera sina sina bästa erfarenheter, och jag sitter fortfarande och fyller i mina glassförsäljarjobb, mitt pillerförsäljningsarbete på gatan... Känner mig så hopplöst misslyckad, och  vet inte hur jag någonsin kommer att få den erfarenhet jag behöver för att verkligen ha nytta av marknadsföringen av mig själv.

H.

Dåligt självförtroende suger.

Nättetikett (nät och etikett rimmade så dåligt...)

Efter dagens lektion borde jag vet hur man bör föra sig på internet. Om hur man delar sin profil på det bästa och mesta sättet. Och jag fylls av skeptisism.

Jag förstår att man ska ge en bra bild av sig på nätet och att de flesta t.ex. arbetsgivare kommer att googla ditt namn innan du kommer på intervju (om du googlar mitt namn får du veta att jag är död, sen 1700-talet...). Men ändå känner jag bara UGH! Jag vill skriva, googla, inspireras, leta och ladda upp information i fred, utan att det blir en allmän vetskap. Allt detta delande gör mig galen. Om jag vill dela någonting med någon säger jag det åt den personen, utan att connecta genom facebookkontot till min profil på en annan sajt som jag blev inbjuden till via mejl, eftersom jag använde rätt hashtag på twitter, för att dela med mig online. Hela rumban börjar bli skrattretande.

Förstå mig inte fel. Jag bloggar, har twitter, facebook, tumblr, youtube, hotmail och instagram helt utan problem. Men jag vill alltid gå under en pseudonym. Det tycker jag är hela poängen med att ha sina konton.

Jag har satt upp klara regler för mig själv när det kommer till delning på nätet. I den här bloggen är jag t.ex. anonym (rätt så anonym åtminstone), och endast vänner på facebook kan kolla min profil. Jag ger aldrig ut mitt telefonnummer åt några tjänster (som facebook eller google som vill göra det av "säkerhetsskäl" - glömmer jag bort mitt lösenord får jag skylla mig själv). Och jag tänker verkligen inte göra någonslags "proffs"profil åt mig på nätet. Jag har rätt att välja hur offentlig jag vill vara, och på vilket sätt.

Jag har ingenting emot att någon okänd läser min blogg, för den vet ändå inte vem jag är. Och om någon jag känner läser min blogg, vet jag allt som oftast om det. Kalla mig tråkig, men jag uppskattar verkligen att få ha personlig integritet. Att synas (i egen hög person) är ingenting för mig.

Så sorry världen. Det är så här jag vill ha det.

Mvh.
Enstöringen

Livet

Var ska jag bo? Var ska jag jobba? Och med vad? Vad ska jag göra med mina saker i Vasa?

Va va va va va va?!?!

Detta är svårt. Har ingenting riktigt klart för mig, och smider bara fantasiplaner för min framtid. Jag vill göra så mycket, men lever i rädslan över att verkligheten kommer att slå mig hårt om jag inte gör en ordentlig plan. Jag förstår den ångest folk hade efter gymnasiet, detta är första gången jag måste verkligen vela fram och tillbaka mellan olika alternativ. Vilken tur att jag har alternativ åtminstone :)

Synd att man behöver kapital för att förverkliga sina drömmar.

Om någon har en lägenhet att hyra åt mig i sommar, berätta! Eller någon riktig bra idé på vad man ska göra med sitt liv sådär i största allmänhet.

Synd att jag inte har en lägenhet som denna att flytta in i...

Lyckopiller

Tacka högre makter att vi har en fysisk kurs på förmiddagar, man blir faktiskt gladare av att röra på sig. Och av att improvisera :) Jag fick ett strykjärn i handen idag och såg mig plötsligt både tacka för Oscarstatyetten i min hand, och locka på min lilla hund. Blev alldeles pirrig av glädje inombords. Jag älskar att leka, det är bara så. Jag förstår inte hur man kan leva ett normalt liv utan att leka emellanåt, jag är själv ett levande bevis på hur meningslöst det kan kännas utan att få hitta på och bara upptäcka. När det blir allvar, blir det press och för mycket press leder oftast inte till något gott.
Så här med tanke på att resten av min tid går åt till skrivande av mitt examensarbete. Men ingen stress. Som jag tidigare nämnde.

Just nu börjar våren blomstra där ute, solen skiner och man kan gå en promenad. Jag blir glad redan av det här, men om du behöver ett lyckopiller utöver detta, så GÅ på Pojken och Stjärnan på Wasa Teater! Det är en huippujuttu hörni!

Plättkalas väntar!
H. Jag-är-nog-7-år-gammal-på-riktigt

Cups!

Har blivit alldeles besatt av att göra "koppkoreografin" till Lulu and the Lampshades låt "When I'm Gone" (kolla "Cups" på Youtube ifall du inte vet!). Har gjort den säkert sjuhundra gånger idag, och sjungit för hjärtans lust. Vi har inte så ljudisolerande väggar och dörrar i huset jag bor i så jag antar att mina grannar ofrivilligen också fått ta del av min nya hobby. Detta ska bli mitt nya partytrick!

För övrigt har jag varit på Melodifestivalens final i Solna, och om ni frågar mig så vann rätt låt, faktiskt. Jag satt på kanske femte sista raden, så högt upp man kan komma, och led av svindel under hela spektaklet, men det var kul i alla fall. Alla artister såg väldigt små ut, och ärligt sagt så är det bekvämare i hemmasoffan. Nå, jag vet till nästa år!

BEVIS ATT VI VAR DÄR! Det ÄR någon på scenen, jag lovar. Vi hörde dem!

Mitt eXaMEnsarBeTE orkar jag inte stressa över, jag valde i fredags att omstrukturera hela projektet, och nu känns det som om det var en bra lösning, även om jag idag har suttit och skrivit om allting. Men nu när jag fattar vad jag gör så är det lätt, så det tar inte så lång tid att skriva (visserligen har jag hela analys-delen kvar, men det ska väl ordna sig!).

Klart slut! Nu är skönt att vara tillbaka på riktigt!

I bought a ticket for a long way round, two bottles of whiskey for the way...

Ett verkligt optimistinlägg

Vad är det för fel på mig? Ärligt?!

Varför tar jag inte vara på de här sista månaderna jag får njuta (eh.) av mina studier? Av att få gå i en klass fylld av underbara människor? Men det går inte. Jag bara hathathathathathathathatHATAR mitt s.k. studieliv. Problemet är att "I'VE HAD IT!". Jag har tappat lusten helt enkelt.  Det är inte roligt längre.

Min klass har börjat en ny kurs medan jag ännu var nere i huvudstaden. Redan det är skrattretande. Ingen berättade för oss som var på annan ort. Nå, utan att älta dessvärre, så hade jag min första lektion av denna kurs idag. Och det låter som en så spännande kurs, det är riktigt det som jag älskar att göra. Men jag fick bara panik och blev arg på lektionen istället. Jag vill inte göra någonting alls. Och ändå vill jag. Det är en märklig paradoxal känsla som jag inte ännu kommit underfund vad jag ska göra med. Dessutom gör det ont överallt, i ryggen, i bröstet... Jag känner mig sönder helt enkelt. Nu behöver jag tid för att laga mig själv.

Försöker hålla uppe drömmen jag har. I sommar ska jag åka till Portugal och lära mig surfa. Och flytta från Pampas.

...Men jobbar med mig själv

Försöker ändra mitt liv

Jag måste bort härifrån

Det är inte sunt

Samma gamla snack

Samtalsämnen går runt

Ibland jag tänker tillbaks

På min barndom tedde sig

Fick en moral

Som jag tror kan ha räddat mig

Solidaritet är det enda jag vet

Både tänker och ser på det sättet allt mer...

[---]

Jag är trött på det där
För vi springer i flock
Är bekräftelsen här
Ja då vinner vi nåt
Man trycker på gasen
För att komma lite snabbare fram
Hela vägen där horisonten är grann
Guld och gröna skogar

[---]

Jag är likadan för jag lever idag
Dragit mitt strå till stacken och jag gjorde det bra
Vem är jag
Hur betraktar dom mig
Men frågorna jag ställer säger mer om mig
Min osäkerhet
Du kan kalla den ångest
Hela kroppen den skakar
Så snälla håll om mig
Ett lyxproblem
Men det är en vardaglig scen
Mycket vill ha mer
Det är så vi bygger problem

Stolthet

Det är alldeles sjukt hur snabbt tiden går. Jag har gjort färdigt mitt slutarbete, och vilket avslut det blev sen.

Vi hade lidit av sjukdom under hela veckan före premiären. Jag trodde redan att vi klarat oss undan en katastrof, då vi lyckades hålla de två utsatta provföreställningarna i tisdags. Men katastrofen hann fast oss i alla fall, då jag fick meddelande från ena skådespelaren på onsdagmorgon att hon blivit riktigt sjuk igen. Ja, vad fanns det att göra? Samma dag skulle vi ha två föreställningar, och följande dag var det premiär. Jag fick chockstressattack version 362.8 under denna produktionsprocess, men tog mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att hoppa in och göra rollen själv.
Eventuellt gjorde jag onsdagens föreställningar i chocktillstånd, men jag tror faktiskt de gick riktigt bra. Vi väntade med att bestämma oss om jag skulle hoppa in även på premiären, men när jag samma kväll kollade upp saken konstaterade vi att det är lika bra att jag gör det.

Så. Jag spelade sist och slutligen i min egen produktion. Det var ju inte alls tanken, men jag är nog väldigt glad och stolt över att jag klarade av att göra det! När jag ställde mig där inför de sjundeklassare vi spelade för, kände jag plötsligt en känsla av att vara hemma. En känsla som jag inte känt på så, så, SÅÅÅ länge. Jag gjorde precis det jag ska göra, och det gjorde denna produktion så mycket mer värdefull för mig än flera tidigare.

 På söndagen ska jag åka tillbaka till Vasa. Jag måste erkänna att jag är rädd, rädd för att det bara blir som förut, att jag ska pressa mig själv för hårt, att jag kommer att känna mig ensam och ledsen. Jag ska ladda mig själv med att lyssna på musiken från Les Mis, och hoppas på att det räddar mig dessa sista månader.