Vi hade lidit av sjukdom under hela veckan före premiären. Jag trodde redan att vi klarat oss undan en katastrof, då vi lyckades hålla de två utsatta provföreställningarna i tisdags. Men katastrofen hann fast oss i alla fall, då jag fick meddelande från ena skådespelaren på onsdagmorgon att hon blivit riktigt sjuk igen. Ja, vad fanns det att göra? Samma dag skulle vi ha två föreställningar, och följande dag var det premiär. Jag fick chockstressattack version 362.8 under denna produktionsprocess, men tog mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att hoppa in och göra rollen själv.
Eventuellt gjorde jag onsdagens föreställningar i chocktillstånd, men jag tror faktiskt de gick riktigt bra. Vi väntade med att bestämma oss om jag skulle hoppa in även på premiären, men när jag samma kväll kollade upp saken konstaterade vi att det är lika bra att jag gör det.
Så. Jag spelade sist och slutligen i min egen produktion. Det var ju inte alls tanken, men jag är nog väldigt glad och stolt över att jag klarade av att göra det! När jag ställde mig där inför de sjundeklassare vi spelade för, kände jag plötsligt en känsla av att vara hemma. En känsla som jag inte känt på så, så, SÅÅÅ länge. Jag gjorde precis det jag ska göra, och det gjorde denna produktion så mycket mer värdefull för mig än flera tidigare.
På söndagen ska jag åka tillbaka till Vasa. Jag måste erkänna att jag är rädd, rädd för att det bara blir som förut, att jag ska pressa mig själv för hårt, att jag kommer att känna mig ensam och ledsen. Jag ska ladda mig själv med att lyssna på musiken från Les Mis, och hoppas på att det räddar mig dessa sista månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar