Framtidsutsikter

Firar jullov nu. Äter polkagrisar och lyssnar på skönt jazzig Lisa Nilsson. Jag försöker hitta ett nytt tema för min blogg. Kan jag bara ha en "allmän" blogg, eller borde jag skriva om ett specifikt ämne? Vilket i så fall? Mitt eget favoritförslag är ju jag själv, men det kan bli ganska långrandigt.

En annan idé: Musikal.

Bara för en kort period fram över. Eftersom musikal är mitt följande projekt, känns det naturligt att ta det som mitt ämne. Jag är ingen supermusikalfantast, men jag vågar ändå eränna att jag gillar (krhm älskar! Fast det vågar jag INTE erkänna) musikal.

De flesta älskar att hata musikal, fast de egentligen bara handlar om att de hatar att de älskar musikal.

Jag älskar teater. Jag älskar musik. Och jag älskade "Hair".

Problem solved.

Sista kapitlet

Och plötsligt så är det slut. Den sista dagen av praktiken kom och gick, och oförklarligt nog fick jag en klump i halsen. Vad konstigt! Jag som har haft en så jobbig höst, jag som bara önskat att jag fick åka hem, att jag bara kunde starta om... Men nu när jag äntligen är "befriad" - så vill jag stanna kvar...

Jag har väl aldrig varit bra på förändringar, och nu har jag ju faktiskt haft det rätt bra på slutrakan. Jag känner på sätt och vis igen mig från tidigare, det tar en ganska lång stund för mig att finna mig i nya omständigheter, men när jag väl anpassat mig trivs jag så otroligt bra.

Sista dagen fick jag - förutom följa med på en skrattframkallande photoshoot för kommande föreställningars planscher - vara huvudperson på ett riktigt mysigt avskedsfika där det svenska kaffet mötte mina finska julstjärnor. Ofrivilligt måste jag sedan ta adjö med darr på rösten, för att rikta mina steg mot Finland, Vasa, nästa termin och allt som hädanefter kommer att hända.

Så här tar min berättelse om praktiktiden i Stockholm slut. Jag vet inte mycket om min framtid, men jag vet att det inte är sista gången jag satt min fot på denna teater.

(jag önskar jag kunde skriva lite till, och lite till... För när jag slutar skriva, då är det definitivt slut. Men det måste ta slut.)

Farväl, tack och förlåt.

Klossarna faller på plats

Idag har det nog varit en riktigt bra dag. Nu vet alla att jag är rätt konstig, så nu kan jag finna mig i min konstighet och bara vara konstig med glatt humör. Det jag har gjort är följt med på repetitioner igen, även om det var en annan föreställning som repades idag, och ÄNTLIGEN fick jag se hur en improföreställning växer fram! Det testades, brainstormades, diskuterades. Så där underbart processigt som det är ibland. Jag satt ju mest på en kant och var tyst, men ibland öppnade t.o.m. munnen och kommenterade. Är jag vanlig nu?

Ska SÅ se denna föreställning när den är klar! Vem följer med mig till Stockholm i vår?

Kvällen ägnades åt det stora Science fiction spektaklet på teatern och även om min lilla finska show i början blev lite "eeh" (mest eftersom jag inte alls var beredd när det var dags att kliva fram på scenen), men själva kvällen var underbar. En helt otroligt svårsammanhängade berättelse om en doktor som räddar världen från robotar. Typ. Nu lät ju det där jätte-enkelt, men det var faktiskt en särdeles fullspäckad intrig som skapades denna kväll.

Huoh. Sista, allra allra sista dagen imorgon.

Sista veckan!

Nu är sista veckan i full gång!


:(


Har inte gjort någonting anmärkningsvärt på teatern i måndags och tisdags. Jag hängde lite med marknadsförarna när de arbetade (det låter som en drös och det var de denna dag: hela tre stycken! Och då är det ju viktigt att praktikanten blandar sig i med sin expertis). Var med på möten. Handlade lite för teaterns räkning. Enkelt, fast kul att ha något smått att pyssla med.

Tror att jag har julklappsläget under kontroll. I måndags var jag ute på stan och fyndade. Jag är ingen stor julklappsinköperska, men tycker att de grejer jag hittat är riktigt bra. Nu är det bara att hålla sig till julafton.

Förutom julklappar har jag hunnit agera domare på en retoriktävling här i Stockholm. Jag blev presenterad som "Improvisatör, skådespelare och student på teaterhögskolan i Finland". Nå. Det kan inte bli alla rätt varje gång. Jag satt och småflinade lite för mig själv för jävlar vilken status man får när man fått den generösa presentationen! Och här är det åter igen dags att inflika med lite egosnack. För fy fan vad jag är bra på att bedöma talare! Jag blev riktigt förvånad själv, här sitter jag med två retorikexperter i samma domarbås, och ger ändå feedback av samma kaliber! Jag har kanske inte vokabulären som får mig att låta lika proffsig som mina domarkolleger, men jag visste verkligen vad jag snackade om när jag gav mitt utlåtande (okej jag blev lite flummig i början för att jag var nervös, och en gång till i mitten när det blev dåsigt, men annars var jag duktig).

Idag har jag fått se Sci-Fi*. På scen. Improviserat. Hur coolt är inte det? Själva föreställningen är imorgon, men jag har ju den stora fördelen att även få följa med repetitioner, och fick därav se en helkvällsshow även idag. Det här blir bra hörni. Dessutom har jag fått en uppgift som jag både ser fram emot och fruktar inför: Den stora presentationen. På finska.

Allt hittar de på, de där improvisatörerna...





* Sci-Fi är en förkortning av Science Fiction. Finländare i allmänhet uttalar Sci-Fi som "SKI-FI". I Sverige uttalar man det i allmänhet "SAJ-FAJ". Egentligen borde det uttalas "SAJFI" med tanke på hur man uttalar det oförkortade uttrycket. Fatta vilken bra kombo Finland+Sverige är!

Kultakurkku

Jag har redan tidigare insett en brist i mig: Sjunga. Och främst då sjunga på scen. Ensam. (Vilket kanske inte är ett så stort problem i vanliga livet. Men för mig är det ett problem eftersom jag av någon anledning då och då hamnar upp på scen och förväntas sjunga.)

Nu ska ni inte missförstå mig, jag ÄLSKAR att sjunga, vråla, hojta, nynna och så vidare. Fråga vem som helst i min familj. Om det är någon som sjunger så är det jag.

Sedan kommer vi till punkten kvalitet. Tja. Vad ska man säga. Jag är väldigt petig när det kommer till musik, och har därför beslutat mig för att mitt sjungande inte är till för hörande öron (bortsett från min familj då, men de är praktiskt taget halvdöva efter allt mitt skrålande att det är sak samma. Plus att det är min familj. Jag skäms inte inför min familj). Men jag önskar någonstans att jag visste att jag kan sjunga så att jag vågade göra det. För min situation ser ut så här:

Ställer jag mig på en scen med syftet solosång så blir jag darrig, nervös, börjar svettas, rodnar och värst av allt: Inte ett knyst lämnar mina läppar.

Med detta intro vill jag inleda berättelsen om "Dagen Fli gick på musikalkurs".

Jag hade startat extra tidigt från Handen, jag hade varit förvånansvärt snabb på morgonen, antagligen ett resultat av att vara nervös och ivrig på samma gång. Man får en hel del gjort med den energin. Kom fram till teatern alltför tidigt, så jag tog mig en avspänningspromenad i Vasastan för att få tiden att gå lite snabbare.
När kursen satt igång var jag peppad fast jag var nervös. Jag visste ju om mina små problem med att sjunga, så jag hade bestämt mig för att inte fjolla till denhär möjligheten utan verkligen ge gärnet.

Så när det sen belv dags att sjunga så SJÖNG jag. Ibland gick det dåligt, men ofta gick det förvånansvärt bra, fast med lite darr på rösten. Och i mitt fall handlar det nog mest om att tillåta sig vara dålig, sjunga falskt, skråla i öronaskärande och ha sjukt roligt. Det är bara att släppa loss.

Jag kände att jag släppte mer än jag någonsin tidigare vågat göra och dagen bara flög förbi. Jag hade så roligt! När det var dags att sluta kunde jag mig åtminstone gotta mig åt att jag i vår komer att få vara med och göra en musikal. Då jävlar!

Inlägget om Örebro

Örebro är säkert en underbart vacker stad på sommaren! Det finns vatten (även om jag misstänker att det var en vallgrav), slott, mysiga caféer där man "Bara" kan "vara" och bäst av allt, underbart sällskap som jag gärna besöker igen :)

Nu råkade det vara uselt väder under den dagen jag var där, det regnade slask från himlen, det var kallt och ruggigt. Men vad gör man i så fall om inte samlar på sig massvis med gott att äta och dricka (och när jag säger massvis menar jag OFANTLIGT KOPIÖSA mängder) och bunkrar sig för att se på Idol. Hur mysigt som helst. Dessutom var det uppehållsväder följande morgon, så vi tog oss efter en lång sovmorgon (med en överentusiastisk Fli som överraskade sig själv i rollen som husmor) ut på stan för att se vad som fanns att se; slottet, gatorna, butikerna och det bästa julbelysningen och den enorma julkalendern som riggats upp på ett av de historiska husen. Tog också och bejakade min inre mummu genom att skaffa mera virkmaterial - bara för skojs skull.

Okej, medges att det syns lite dåligt. Men det är en julkalender! Klicka så ser du!

Hitta tre statyer.

Det är julbocken! Och honom bränner man upp varje år, fast om det är tradition eller
skadegörelse blev lite oklart. Kanske det är båda dera?

Ah, vad är julstämning om inte detta? Julbelysning av högsta klass!

 Uppsala, you've been challenged!

Morgonbloggande...

Jag måste skriva någonting NU för annars kommer jag att glömma vad jag gjort. Torsdag - har jag redan glömt. Fredag åkte jag till ÖREBRO och spenderade hela lördagen där i väldigt gott sällskap. Söndagen blev det musikalkurs för min del. Har aldrig varit så rädd och ivrig på samma gång förut. Jag måste ha verkat speedad. Åkte hem och SOV eftersom jag inte hade någon internetanslutning. Så mycket har jag att göra om dagarna.

Adjöet närmar sig

Packar igen! Inte påriktigt utan bara för att testa hur allting kommer att rymmas med. Det går rätt bra! Kanske jag slipper lämna hälften av mina egodelar på Svea Rikes mark! (jag måste sluta använda utropstecken!)

Jag tror att jag är ivrig på att få komma hem. Igår bokade jag min hemresa (VikingLine, räddaren i nöden) och idag packar jag. Det är ändå över en vecka kvar... Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är hemskt sorligt att lämna min praktikplats. Jag har haft väldigt svårt att anpassa mig, men nu när jag äntligen börjar känna mig bekväm - så tar det slut? Vad är detta för dålig planering?

Tyvärr så är det inte alls roligt att bo där jag bor just nu. Känner mig mobbad och utnyttjad (jag brukar inte ta sånt så hårt, men det är ändå inte roligt). Bidrar nog till att jag vill komma hem, till ett hus där jag inte behöver gå på tå hela tiden. Som tur verkar det som om jag samlar på mig sysslor inför kommande veckoslut och den sista veckan, så tiden kommer kasnke att rusa förbi. Och när allt detta är slut kommer jag att längta tillbaka.

Suck.

Gratulerar Finland!

Grattis mitt kära Finland. Aldrig kommer jag väl att uppskatta mitt gamla, goda hemland som under min utlandspraktik (aaah jag är så FINSK! Tittar på slottsbalen på areena xD).

 

Fast det annars har varit en väldigt bra dag(!) så är jag orolig inför kvällen. För att jag är alldeles ensam i stora Stockholm (vilket inte tänker hindra mig från att gå ut! Men det är just det som oroar mig).

Nu är jag en liten bit ifrån vanlig. Mina framsteg är enorma!

Hår!

Jävligt onödig information i förra inlägget. Håhhå, ibland blir man så konstig.

Jag har haft min mor och syster här på besök. Har sett ett flertal improviserade föreställningar (!!!! helt sjukt bra dessutom, det var sista gången, så det var skruv i denna omgång!!! Sorligt, att detta var sista gången av dessa föreställningar, men mer än lyckat) och har både hört Finlands historia i form av en dryckessång (låter väldigt logiskt nu såhär i efterhand) och fått se Evert Taube gestalta döden i sann Ingemar Bergman-anda. Har dessutom varit på Stockholms Stadsteater och sett deras uppsättning av "Hair". Och den... DEN VAR SÅ FANTASTISK! Speciellt första akten var precis det lyckopilleret jag behövde; Musiken, springandet på scen, rösterna, rekvisitans oändlighet, ljuset AAAAH! Så bra. Jag satt och jännäde längst ut på stolsitsen och kunde inte fatta hur det är möjligt att någonting så fenomenalt spelades framför mina ögon. Grymt!

Idag hade jag sista gången av min kära kurs. Allt med praktiken lider mot slut. Jag hade ändå sjukt roligt och det blev ett lyckat tillfälle. Som jag utvärderade mig själv: Jag var knäpp men inte korkad. Då blir det bra. Let the sunshine in.

Feg

Skrev nyss ett väldigt långt inlägg. Men jag fegade ur.

Packningssimulering

Det känns så sorligt, jag började packa idag. Inte för att det är någon brådska, men jag ska (försöka) skicka hem hälften av alla mina grejer med min arme moder och syster som kommer på visit till Stockholm (pust, lång mening). Så nu har jag en massa grejer i samma kappsäck som jag för snart tre månader sedan släpade hit. En simulation av "hur det kommer att se ut på den stora avfärdsdagen". Det ser inte lovande ut... Jag kommer att bli tvungen att lämna grejer till välgörande ändamål innan jag åker (vilket kanske inte är så dumt, när jag tänker efter).

Och annars då. Har jag gjort någonting spännande? Svar: Nej. Eller jo jag var på skrivkurs igen, men jag vill inte skriva, jag vill leka. Tre timmar skrivande ger mig skrivkramp (speciellt handskrivning, vem gör sådant nu för tiden? Jag skriver inte ens dagbok för tillfället eftersom jag bloggar, så jag har aldrig möjlighet att träna upp mina skrivmuskler). Så egentligen har jag åter igen bara suttit och rullat tummar känns det som. Och det är då som tankeverksamheten kör igång och det är inte bra. Tror jag har nämnt det tidigare. Thinking causes damage. Det ska bli mitt motto.