Tack och lov att 2015 är över!

Ett varningens ord redan nu. Jag är inne i en icke-textuell period, vilket betyder att jag känner att allting jag skriver är en aning pretantiöst och forcerat, men jag kände för att uppdatera bloggen ändå, en sista gång medan vi fortfarande befinner oss i år 2015. Av någon konstig anledning blir man rätt så tradig och sentimental så här års, traditioner, minnen, tiden som flytt... Allting koncentreras och lyfts fram under denna tid, dels för att man har tid att fundera över sitt liv och dels för att det snart är dags att inviga ett nytt år, förhoppningsvis från rent bord. Det är en rätt äcklig känsla tycker jag, jag vill hellre leva i hemtrevlig vardag, där en en långsam men naturlig och konstant förändring sker. När man ser tillbaka på det som varit ska man bli förvånad, inte besviken över drömmar som inte blev uppfyllda eller förnöjd över det som gått enligt planen. Inte borde väl livet styras av aktiva beslut, utan av omständigheter och händelser och vart de lett en?

Förra året hände det väldigt mycket just kring jul och kring årsskiftet. Saker som påverkade hela det kommande, ja det nu gångna året 2015, främst på ett inte så angenämnt sätt. Jag är en sån där person som skriver dagbok på många olika platformer. En av mina "analoga" dagböcker, den svarta boken med skinnpärmar, kom att bli min depressionsdagbok, utan att jag på något sätt bestämde det på förhand. Det bara råkade sig att den här boken blev svart i dubbel bemärkelse (eller tja, jag skrev mycket dagbok detta år och största delen av året har jag varit deprimerad, så det är inte så konstigt egentligen). Den är också ett tecken på att det liv jag lever inte riktigt fungerar för mig. Och om någonting så har jag verkligen avskytt år 2015! Inte hela tiden, sommaren var riktigt bra på många sätt, men både våren och hösten har varit väldigt tunga för mig. Jag går omkring och undrar om jag faktiskt är på rätt ställe. Om det finns någonting jag kan göra för att finna sinnesfrid. Eller om det jag borde göra är att acceptera att mitt mörker är en sida i mig själv jag aldrig kommer att bli av med. Acceptera att det här mörkret tvingar mig att leva mig på ett sätt som jag inte precis drömmer om och som jag tidigare fördömt och försökt undvika till varje pris. En ensam livsstil. Ett avskilt liv.

Dagbok anno 2016?

 Men det finns trots allt en dragning i mig som kräver isolation, som kräver lugn och ensamhet, som kräver innerlighet och godhet, hög moral och starka värderingar som jag vill leva upp till. Dygder kunde man kanske kunna kalla vissa av dessa dragningar - eller ideal? -  dygder som jag helt enkelt inte kan låta bli att leva enligt. Dessa "dygder" rimmar ofta illa i dagens värld, och det är det här som gör mig så sjukligt olycklig. Jag försöker verkligen inte vara något helgon, verkligen inte, men en värld som värderar pengar, makt och effektivitet framför godhet, medmänsklighet och hälsa gör mig så rädd. Så rädd och fylld av ångest. Jag vill och kan inte bidra med någonting i den världen. Jag vill inte armbåga mig fram, jag vill bidra i en gemenskap, dra mitt strå till stacken, inte köra mitt individuella framgångsrace.

Så här mot slutet av året har jag försökt lära mig acceptera sidor i mig själv jag inte velat se tidigare. Och jag tror jag kommit till ro med vissa saker och det känns skönt om än också lite sorgligt och melankoliskt. Ibland måste man släppa vissa drömmar, sluta streta mot strömmen och istället hitta nya riktingar. Godkänna att man är känslig, eller kan upplevas fånig, men man måste få leva och tänka och andas så som känns rätt. Inte enligt förväntningar eller allmänna principer.

Jag har lärt mig att jag är en outsider. En outsider som har lätt att närma sig människor, men som sällan känner närhet. Utåt är jag solen, men inombords är jag besatt av mörker. Jag formas av min omgivning, men jag anpassar mig inte enligt den. Jag vill vara mitt ärliga jag. Jag vill vandra. Från ställe till ställe, från människa till människa. Men inte lämna spår efter mig.

Hej bloggen

Vi har hängt tillsammans ett bra tag nu. Vi är ganska ensamma i vårt förhållande, men det tycker jag att är rätt skönt. Jag får ha dig för mig själv och det känns tryggt att också dela med mig av de delar av mitt liv som är sanna men inte så läsarfriande alla gånger. Trots att vi då och då tar paus har vi alltid hittat tillbaka till varandra och upptäckt nya sidor av vårt förhållande. Du har funnits där för mig i vått och torrt även om du inte är någon större hejare på att ge tröst och uppmuntran. Trots det har jag alltid kunnat lita på dig. Du har alltid funnits där. Mer eller mindre i bakgrunden.

Jag måste erkänna att du inte är den ende i mitt liv. Ibland går jag till andra, när jag inte orkar vara så utåt som du kräver av mig. När jag inte kan blotta mig själv på det sättet som fodras i ett förhållande med dig. Du tvingas stå ut min återhållsamma blyghet, min introvers som allt framträdande för var dag som går. Ibland är den så stark att jag inte alls kan vara i ditt sällskap. De dagar ser jag på dig som en förrädare. Någon jag trodde jag kunde lita på men som avslöjar mina hemligheter för vem som helst. Du tycker förstås att jag är orättvis. Ärligt talat så håller jag med dig. Jag är orättvis. Jag visste ju hela tiden vilka premisser vårt förhållande bygger på. Det jag berättar för dig gör jag egentligen för att få ut orden, för att få min talan hörd. Du är min röst utåt, mitt talrör och min budbärare. Du förkunnar mina ord, och det är jag tacksam för eftersom min egen röst allt oftare förblir ohörd. Du kan inte hjälpa att jag ibland vill tala med dig utan att du ska dela vidare det jag berättar.

Ibland avundas jag det andra har. Deras öppenhet med hela världen, deras genomslagskraft, vilka möjligheter som öppnats för dem tack vare ett strålande, ärligt och öppet samarbete. De som vågar visa sina ansikten och underteckna det de står för. Jag gömmer mig hellre. Ibland får jag en sån innerlig lust att bara kasta av mig masken, låta fasaden rämna och stå där, naken och sårbar inför allesammans och ropa "här har ni mig! Det här är jag!". Men varje sådan gång har följts av lättnaden av att jag lät bli. Att jag fortfarande är skyddad. Att jag inte gjort mig sårbar.

Det jag uppskattar mest i vårt förbund är att vi tillsammans skapat histora. Visserligen är det ingen häpnande eller uppseendeväckande historia, men en historia ändå. Det allra första inlägget, rubricerat "Nu börjar det...", är daterat den 1 februari 2008. Snart firar vi åtta år tillsammans! Vilken bedrift! Föreställ dig allt som jag delat med mig av sedan den dagen. I utskriven form täcker innehållet förmodligen hundratals sidor text. Jag får lust att räkna, så där som man räknade repliker som barn, "fast man inte ska". Tänk om du var en bok istället för en blogg? Vilket skulle vara ditt överhängande tema? Vilken genre skulle du ingå i? Vem skulle köpa (och överhuvudtaget läsa) en sådan bok?

Visst är det ett spännande tankeexperiment, men i slutändan spelar allt det där inte så stor roll. Det som räknas är att jag har ett ställe att komma till när jag behöver skriva om saker som jag funderat på, grubblat över eller har en åsikt om. Att få säga det där jag egentligen vill säga, men som det sällan finns plats för i världen där du har större nytta av förmågan att kallprata i plattityder eller av att kunna hävda dig själv. Det är inget fel med dessa egenskaper, förutom att jag saknar färdigheter i dessa. Därför är det skönt att du finns. Visst får du ta del av en hel del flum och fånigheter, men jag behöver aldrig vänta på rätt tillfälle ifall det jag har att säga går inunder en djupsinnigare kategorisering. Vad skönt att få vara precis så innerlig som man känner sig. Att kunna koncentrera sig på en tanke i taget.

En tråkmåns dagboksanteckningar, en filosofisk filurs tankar, en världsbetraktares iakttagelser, en människas vardag. Allt detta går att hitta bland dessa inlägg som skrivits under årens gång. En dag kanske det blir en självbiografi, eller stoff för en roman, eller en pjäs. Eller ingenting av ovannämda. Oavsett så kommer vårt förhållande att vara framutöver. Och det ser jag framemot.