Tack och lov att 2015 är över!

Ett varningens ord redan nu. Jag är inne i en icke-textuell period, vilket betyder att jag känner att allting jag skriver är en aning pretantiöst och forcerat, men jag kände för att uppdatera bloggen ändå, en sista gång medan vi fortfarande befinner oss i år 2015. Av någon konstig anledning blir man rätt så tradig och sentimental så här års, traditioner, minnen, tiden som flytt... Allting koncentreras och lyfts fram under denna tid, dels för att man har tid att fundera över sitt liv och dels för att det snart är dags att inviga ett nytt år, förhoppningsvis från rent bord. Det är en rätt äcklig känsla tycker jag, jag vill hellre leva i hemtrevlig vardag, där en en långsam men naturlig och konstant förändring sker. När man ser tillbaka på det som varit ska man bli förvånad, inte besviken över drömmar som inte blev uppfyllda eller förnöjd över det som gått enligt planen. Inte borde väl livet styras av aktiva beslut, utan av omständigheter och händelser och vart de lett en?

Förra året hände det väldigt mycket just kring jul och kring årsskiftet. Saker som påverkade hela det kommande, ja det nu gångna året 2015, främst på ett inte så angenämnt sätt. Jag är en sån där person som skriver dagbok på många olika platformer. En av mina "analoga" dagböcker, den svarta boken med skinnpärmar, kom att bli min depressionsdagbok, utan att jag på något sätt bestämde det på förhand. Det bara råkade sig att den här boken blev svart i dubbel bemärkelse (eller tja, jag skrev mycket dagbok detta år och största delen av året har jag varit deprimerad, så det är inte så konstigt egentligen). Den är också ett tecken på att det liv jag lever inte riktigt fungerar för mig. Och om någonting så har jag verkligen avskytt år 2015! Inte hela tiden, sommaren var riktigt bra på många sätt, men både våren och hösten har varit väldigt tunga för mig. Jag går omkring och undrar om jag faktiskt är på rätt ställe. Om det finns någonting jag kan göra för att finna sinnesfrid. Eller om det jag borde göra är att acceptera att mitt mörker är en sida i mig själv jag aldrig kommer att bli av med. Acceptera att det här mörkret tvingar mig att leva mig på ett sätt som jag inte precis drömmer om och som jag tidigare fördömt och försökt undvika till varje pris. En ensam livsstil. Ett avskilt liv.

Dagbok anno 2016?

 Men det finns trots allt en dragning i mig som kräver isolation, som kräver lugn och ensamhet, som kräver innerlighet och godhet, hög moral och starka värderingar som jag vill leva upp till. Dygder kunde man kanske kunna kalla vissa av dessa dragningar - eller ideal? -  dygder som jag helt enkelt inte kan låta bli att leva enligt. Dessa "dygder" rimmar ofta illa i dagens värld, och det är det här som gör mig så sjukligt olycklig. Jag försöker verkligen inte vara något helgon, verkligen inte, men en värld som värderar pengar, makt och effektivitet framför godhet, medmänsklighet och hälsa gör mig så rädd. Så rädd och fylld av ångest. Jag vill och kan inte bidra med någonting i den världen. Jag vill inte armbåga mig fram, jag vill bidra i en gemenskap, dra mitt strå till stacken, inte köra mitt individuella framgångsrace.

Så här mot slutet av året har jag försökt lära mig acceptera sidor i mig själv jag inte velat se tidigare. Och jag tror jag kommit till ro med vissa saker och det känns skönt om än också lite sorgligt och melankoliskt. Ibland måste man släppa vissa drömmar, sluta streta mot strömmen och istället hitta nya riktingar. Godkänna att man är känslig, eller kan upplevas fånig, men man måste få leva och tänka och andas så som känns rätt. Inte enligt förväntningar eller allmänna principer.

Jag har lärt mig att jag är en outsider. En outsider som har lätt att närma sig människor, men som sällan känner närhet. Utåt är jag solen, men inombords är jag besatt av mörker. Jag formas av min omgivning, men jag anpassar mig inte enligt den. Jag vill vara mitt ärliga jag. Jag vill vandra. Från ställe till ställe, från människa till människa. Men inte lämna spår efter mig.