Nu ska ni inte missförstå mig, jag ÄLSKAR att sjunga, vråla, hojta, nynna och så vidare. Fråga vem som helst i min familj. Om det är någon som sjunger så är det jag.
Sedan kommer vi till punkten kvalitet. Tja. Vad ska man säga. Jag är väldigt petig när det kommer till musik, och har därför beslutat mig för att mitt sjungande inte är till för hörande öron (bortsett från min familj då, men de är praktiskt taget halvdöva efter allt mitt skrålande att det är sak samma. Plus att det är min familj. Jag skäms inte inför min familj). Men jag önskar någonstans att jag visste att jag kan sjunga så att jag vågade göra det. För min situation ser ut så här:
Ställer jag mig på en scen med syftet solosång så blir jag darrig, nervös, börjar svettas, rodnar och värst av allt: Inte ett knyst lämnar mina läppar.
Med detta intro vill jag inleda berättelsen om "Dagen Fli gick på musikalkurs".
Jag hade startat extra tidigt från Handen, jag hade varit förvånansvärt snabb på morgonen, antagligen ett resultat av att vara nervös och ivrig på samma gång. Man får en hel del gjort med den energin. Kom fram till teatern alltför tidigt, så jag tog mig en avspänningspromenad i Vasastan för att få tiden att gå lite snabbare.
När kursen satt igång var jag peppad fast jag var nervös. Jag visste ju om mina små problem med att sjunga, så jag hade bestämt mig för att inte fjolla till denhär möjligheten utan verkligen ge gärnet.
Så när det sen belv dags att sjunga så SJÖNG jag. Ibland gick det dåligt, men ofta gick det förvånansvärt bra, fast med lite darr på rösten. Och i mitt fall handlar det nog mest om att tillåta sig vara dålig, sjunga falskt, skråla i öronaskärande och ha sjukt roligt. Det är bara att släppa loss.
Jag kände att jag släppte mer än jag någonsin tidigare vågat göra och dagen bara flög förbi. Jag hade så roligt! När det var dags att sluta kunde jag mig åtminstone gotta mig åt att jag i vår komer att få vara med och göra en musikal. Då jävlar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar