Jag vet inte när det slog slint i mitt huvud, men tonårslivet har aldrig riktigt fungerat för mig. Inte vuxenlivet heller för den delen. Däremot, att vara barn, funkar! Att vara mummu, herrijess funkar utmärkt!
Exempel. Det är fredag kväll. Om jag skulle vara en vanlig människa, skulle jag antagligen åka till en kompis, förfesta lite, ha det trevligt, dricka lite mer än jag behöver, för att sedan dra iväg på krog för att ha kul.
Istället.
Hittar jag mitt exemplar av romanen IS (som vann Finlandiapriset, ni vet), och sträckläser hela kvällen.
eller.
Känner mig smålistig och modern, då jag hittar på egna virkningsmönster.
eller.
Funderar över vilka präster som håller påskens gudstjänster, och om jag borde delta i någon av dessa gudstjänster.
Ibland tänker jag (och nu är jag allvarlig) att det är någonting fel med mig. Känner mig som tjuren Ferdinand på julafton, då han hellre sitter och luktar på blommorna än leker med de andra tjurarna.
Varför kan jag inte vara som alla andra unga vuxna? Eller är det egentligen så, att vi alla har en hemlig önskan om att få sitta och lösa vårt sudoku ifred? Jag önskar att det är så. För min egen skull.
Härmed efterlyser jag likasinnade! Låt oss inte förtryckas av den ungdomliga stämningen som råder i samhället! Tillsammans är vi starka (och kan dela virkmönster!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar