Ett verkligt optimistinlägg

Vad är det för fel på mig? Ärligt?!

Varför tar jag inte vara på de här sista månaderna jag får njuta (eh.) av mina studier? Av att få gå i en klass fylld av underbara människor? Men det går inte. Jag bara hathathathathathathathatHATAR mitt s.k. studieliv. Problemet är att "I'VE HAD IT!". Jag har tappat lusten helt enkelt.  Det är inte roligt längre.

Min klass har börjat en ny kurs medan jag ännu var nere i huvudstaden. Redan det är skrattretande. Ingen berättade för oss som var på annan ort. Nå, utan att älta dessvärre, så hade jag min första lektion av denna kurs idag. Och det låter som en så spännande kurs, det är riktigt det som jag älskar att göra. Men jag fick bara panik och blev arg på lektionen istället. Jag vill inte göra någonting alls. Och ändå vill jag. Det är en märklig paradoxal känsla som jag inte ännu kommit underfund vad jag ska göra med. Dessutom gör det ont överallt, i ryggen, i bröstet... Jag känner mig sönder helt enkelt. Nu behöver jag tid för att laga mig själv.

Försöker hålla uppe drömmen jag har. I sommar ska jag åka till Portugal och lära mig surfa. Och flytta från Pampas.

...Men jobbar med mig själv

Försöker ändra mitt liv

Jag måste bort härifrån

Det är inte sunt

Samma gamla snack

Samtalsämnen går runt

Ibland jag tänker tillbaks

På min barndom tedde sig

Fick en moral

Som jag tror kan ha räddat mig

Solidaritet är det enda jag vet

Både tänker och ser på det sättet allt mer...

[---]

Jag är trött på det där
För vi springer i flock
Är bekräftelsen här
Ja då vinner vi nåt
Man trycker på gasen
För att komma lite snabbare fram
Hela vägen där horisonten är grann
Guld och gröna skogar

[---]

Jag är likadan för jag lever idag
Dragit mitt strå till stacken och jag gjorde det bra
Vem är jag
Hur betraktar dom mig
Men frågorna jag ställer säger mer om mig
Min osäkerhet
Du kan kalla den ångest
Hela kroppen den skakar
Så snälla håll om mig
Ett lyxproblem
Men det är en vardaglig scen
Mycket vill ha mer
Det är så vi bygger problem