På rälsen

Jag brukar vara ganska bra på att uttrycka mitt (inte bara oskyldiga ogillande, utan rena och skära) hat mot en massa olika saker. Har ett visst behov att vara lite aggressiv då och då. Ett av mina hatobjekt är Statens Järnvägar, Valtion Rautatiet, allas vårt kära VR.

För inte så länge sedan, på min hemresa från Sverige, tvingades åka en fruktansvärd resa med ovannämnda transporteringsbolag. Jag förklarade evigt krig. Men idag, idag känns det faktiskt ganska nice att åka VR. Det är en skön stämning här på sena pendolinot mellan Seinäjoki och Helsingfors. Passagerarna småpratar med konduktören och det är tyst på ett skönt sätt i vagnen. Inte sådär "Gud vad jobbigt att alla är tysta, nu måste jag ju också vara det"-tyst, utan snarare "Ah äntligen en stund för mig själv"-tyst.

Mitt liv går på all slags räls

Det var ju egentligen inte min sköna stund jag skulle skriva om, utan min emotionella berg- och dalbana under hela förra veckan.

Först tyckte jag allting var sjukt bra, helt huippu. Sen blev jag superledsen över att jag kände mig onödig. Nu är jag i nåtslags mittemellantillstånd. Fast dagens danslektion var sjukt rolig, så veckan slutar ändå med ett plus i kanten. Jag känner mig ofta så himla IQ-befriad när det kommer till dans, så de gånger jag känner att jag verkligen kunnat njuta så är upplevelsen totalt maxad.
(Jag märker att jag använder mig av ett språk som jag egentligen inte använder mig av)

Vecka 2 är över. Nästa vecka kommer säkert att bli minst lika sjuk som denna. Men först ska jag njuta av inkommande partyweekend.

Hej på er.