Med risk att detta kan bli riktigt jävla töntigt

...men jag måste berätta om en liten anekdot som hände på teatern i höstas (jag kan redan referera till min praktik som om det var i höstas för HUNDRA MILJONER ÅR SEDAN! för det känns som om det var jättelängesen...). Det var en lugn dag på teatern och vi var bara några få som delade plats vid lunchbordet. Plötsligt dyker musikalen RENT upp i diskussionen, pga förfrågningar av diverse amatörteaterföreningar, och så börjar musikalen analyseras fram och tillbaka (jag lyssnade men var tyst som vanligt). De sade att de nog inte tänker vara med och att RENT nog inte ens är en så bra musikal. Och vad var det nu egentligen den handlar om, de har ju inte sett den men nog är den väl rätt dålig ändå? Inget värt att se.
Och jag sitter tyst och mina bordskamrater märker småningom att jag nog har någonting att säga så de frågar "Du har sett den va?"
Eftersom jag inte riktigt var bekväm i mig själv under praktiken rodnade jag och sa något i stil med att "...janå ja såg den nog flera gånger i högstadiet fast det var ju rätt länge sen..."

Inte väldigt rakt på sak. Men för att vara det.
JAG ÄLSKAR RENT!
Inte kanske på samma sätt som jag älskade Hair, men Hair var faktiskt live. När jag första gången hörde The Theme Song: Seasons of Love så var jag såld direkt! Jag bara visste att jag måste se filmen (för det är filmversionen jag pratar om) och visst dök jag upp ett par gånger på bio för att se denna musikal. För mig är den förutom otroligt bra även starkt sammanlänkad med allt det roliga som hände under högstadiet, som i slutändan var en väldigt lycklig tid av mitt liv. Även om den har sin egen andel klyschiga ställen, så finns det också en hel del guldkorn för den absoluta musikalhataren. Tror jag i alla fall. Jag har ju aldrig riktigt förstått mig på musikalhatare.

Men RENT. Den är bra för att den är annorlunda. Det är inte en happyhappyjoyjoysaga, utan den slutar faktiskt sorligare än den börjar. Dramaturgin stagnerar där man hoppades att klimaxet skulle komma, och det är någonting med slutet som gör att man bara vill spola tillbaka bandet och se början om och om igen. Då när allting ännu var bra.

Nu är det rätt länge sen sist jag såg RENT, så jag hoppas att jag verkligen håller mig till någonslags sanningsenlig analys, men å andra sidan så skulle jag ändå inte vara objektiv, så lika bra att att bara ta vara på dessa ord och springa iväg och köpa eller låna ett exemplar av någon (eller ladda ner eller vad ni nu gör era huliganer).