Såhär bloggar en sann (och väldigt osarkastisk) optimist!

Synd att sagan inte tar slut i förra inlägget. Min dramaturgiska kurva kommer att suga så himla mycket nu. Ack. Idag har jag känt mig jättekorkad. Så där som vanligt. Obehagligt äckligt dumkorkad. Vad gör jag för fel?

Äh, skit samma. Jag såg just en video på youtube som var den sorligaste och mest uppmuntrande videon i världen (jo den var det!). Fick lust att gråta lite (och med tanke på hur många som vet att mina tårkanaler är väldigt svårkontrollerade så kan jag väl erkänna att jag faktiskt grät en skvätt). Men nu känns det som om jag är unstoppable. Eller något ditåt.

Imorgon ska jag IGEN till Finland. För det verkade som en så bra idé. Nu är det ju så att jag inte ens hinner vara 48h på finsk mark, men påriktigt så vet jag inte vad jag skulle göra ett veckoslut här. Påriktigt. Jag gillar verkligen Stockholm, men min sociala kompetens bör slipas något innan jag kan se mig som en bestående del här. Jag har glömt hur man gör när man skaffar vänner... Som tur borde en stor drös av mina finska vänner befinna sig på samma ställe under veckoslutet så det är bara att hålla tummarna att mina mindre-än-48-h räcker.

Usch vad deprimerande jag låter. Vad måste jag packa tills imorgon? Behöver jag något med mig? Tandborste och pyjamas kanske. Gud vad onödigt att blogga om sin pyjamas. Nu ska jag visa hur lite det behövs för att få mig att gråta: (måste säga att jag är en sann optimist idag! xD)