Stigma

Min farmor kommer att flytta ut från sin lägenhet i slutet av denna månad. Därför försöker hon nu sortera bland sina grejer och göra sig av med så mycket som möjligt. Hon bad mig komma förbi och hjälpa henne med att gå igenom det som kanske är svårast att sortera ut, nämligen gamla fotografier. Min farmor har högar av fotoalbum, lådor med lösa kort, förstorade kopior och mängder av student-, konfirmations och examensporträtt, och hela förmiddagen har hon och jag gått igenom den drös av minnen som  förevigats på dessa bilder. Som tur närmade sig farmor sorteringsproblemet på ett väldigt simpelt sätt. Alla semesterbilder, bort. Alla löst liggande fotografier, i lådan som varje familjemedlem självständigt får komma och rota i och plocka på sig från, ifall vederbörande familjemedlem anser det vara värt att spara. Alla album, sparas. På det här sättet gick det ganska snabbt att gå igenom den från början rätt så skrämmande mängd dokument vi hade framför oss.

Jag önskar att det gick att göra likadant med vårt inre minne. Sådant som man vill göra sig av med skulle man bara slänga bort och det man vill spara sorterar man i album som lätt går att plocka fram när man känner för det. Sen kan det ligga minnen lite utspritt här som där som inte är riktigt lika enkla att komma åt, men rotar man en stund så finns de där tydligt framför en. Ah! Systematikerns dröm! Men så roligt ska vi förstås inte få ha det. Mitt minne är nog bara en enda rota-i-hög, omöjlig att hitta i, och överst i högen ligger alltid de bilder jag sett så många gånger att jag bara irriteras varje gång jag ser dem. De påminner mig om en tid som jag är beredd på att radera ur mitt liv, och om det verkligen hade varit frågan om en konkret hög av fotografier skulle jag ha kastat dem för länge sedan. Men eftersom jag inte kan göra det med mina riktiga minnen hänger de bara kvar, är i vägen och tar mig tillbaka till en tid som förvränger min bild av personen jag är idag.

Ibland går det att glömma bort bilderna som ligger överst i högen. Man har annat att tänka på helt enkelt. Då känns allting lite lättare eftersom man fokuserar framåt, på det som händer just nu, eller det som är påväg att hända. Man håller rätt kurs så att säga. För min del har nog navigeringen ändå gått åt pipan för så fort jag råkar få syn på mina bilder dras jag ögonblickligen tillbaka till ett tillstånd som jag inte ens befinner mig i längre, bara för att minnesbilden kommer så starkt tillbaka. Bilden är inte längre bara en bild, utan har förvandlats till ett stigma som jag inte kan skaka av mig. Stigmat suger sig fast som en igel utan att jag har en chans att avvärja händelseförloppet. Och sedan är jag fast. Fast i samma gamla tankar, samma handlingsmönster, samma beteende. Jag blir den person jag en gång varit, men inte längre är.

Hur skakar man av sig ett stigma? Finns det någon hemlig trollformel för att bilden som orsakar stigmatiseringen återgår till att vara, tja, en vanlig papperslapp som jag lätt kan riva itu, slänga iväg eller rent av bränna upp? Det låter hemskt, men vore det inte bättre att kunna radera delar av sitt minne än att bära på sådant som orsakar ångest och obehag? Eller handlar det egentligen om acceptans? Kan det vara så att jag egentligen inte vågat ta en ordentlig titt på de bilder som ligger överst i min hög? Jag har inte accepterat det de föreställer och därefter  inte kunnat lägga bilderna åt sidan, en gång för alla.