Istället för att gå på kalas

Jag önskar ibland hemska saker. Sådant som man inte får önska eftersom det både är en väldigt egoistisk önskan och dessutom orsakar andra lidande. Men när mitt huvud går på spinn och jag inte kan uttrycka mig genom ord då orden är alldeles för små och det jag vill berätta alldeles för ohanterligt önskar jag att jag fick hjälp utan att behöva be om det. Utan att behöva verbalisera det som händer inom mig. Hur skulle det gå till? Jag vet inte ens själv vad som händer och när jag försöker förklara det för någon annan känns det så - ...futtigt. Det jag beskriver låter inte rätt, inte sant. Det jag kan återge är bara antydningar av det jag upplever, eftersom orden som använts i århundraden för att beskriva lidande, maktlöshet, sorg och ångest tappar sin mening när jag försöker dela med mig. Jag kan inte dela med mig. Det blir fel. Det känns fel. Och jag tror orsaken till det är att jag upplever att det är fel. För mig. Att jag är fel.

Jag tänker att jag borde gå ut. Träffa mera människor. Prata och diskutera. Bli dragen tillbaka till jordens yta. Men varje gång jag tar mig ut återvänder jag och känner att jag mår dåligt. Att jag inte kan ta till mig så mycket av världen på en gång och att jag inte passar in. Om det är en bra dag lever jag för stunden och känner inget obehag, ingen vånda. Men när jag återvänt hem och stängt dörren bakom mig kryper myrorna fram. Myror som inte bara kryper i mitt huvud, utan genom hela min kropp och gör mig rastlös och utom kontroll. Då är det redan för sent. Om jag gråter är det ingen som ser. Om jag ligger i fosterställning är det ingen som vet. Om jag undviker alla speglar eftersom jag inte vill se mig själv, om jag river mitt hår, om jag hulkar och jämrar mig, om jag försöker vädra bort obehaget och höstmörkret och bananflugorna som fyller mitt hem med sitt dystra svävande. Det finns ingen annan som vet. Som ser. Som kan räcka mig handen och ta mig över tröskeln.

Oroa dig inte. Jag kan ta mig vidare efter tröskeln. Det är bara det första steget som är så svårt att ta, som jag behöver en hjälpande hand till. Sedan kan jag gå själv. Du behöver inte ta ansvar för mig men putta mig gärna i rätt riktning. Momentum sköter resten, tills jag kan gå vidare på egna ben.

Men än så länge har jag inte kommit fram till var den hjälpande handen är och vilken tröskel det är jag ska över. Det handlar inte om att jag inte har människor som stöttar mig i min omgivning, det handlar om att jag själv är så förvirrad att inte kan se klart. Var jag kan få hjälp. Vilket som är mitt nästa steg. Hur jag ska gå till väga. Och så länge jag är förvirrad så är jag också hjälplös. Ett stumt offer som inte kommer någon vart, hur hon än försöker. Min värsta mardröm har på så vis blivit sann och lockar fram panikkänslan som suttit och väntat på att jag sänker gardet.

Då, när mardrömmen blir verklighet, önskar jag mig. Att jag skulle bli galen. Mitt på ljusan dan. Mitt bland folk. Bara släppa allting. Bara visa hur det är. Hur det känns. Att det är så stort på insidan, fast det knappt syns utanpå. Riva och klösas och förstöra, på samma sätt som det rivs, klöses och förstörs inom mig. Att någon skulle se och begripa. Hon behöver hjälp. Kan någon inte hjälpa henne?

Det känns förfärligt att skriva de orden. Erkänna. Hjälp. Det är vad jag behöver. Från någon annan än mig själv. Jag är inte en speciellt bra person att umgås med när jag mår dåligt. Och jag tvingas umgås med mig själv konstant. Jag gör inte saken bättre, tvärtom, jag mår bara sämre och sämre av att vara i mitt sällskap.

Jag är fångad i en bur. Ensamheten är min trygghet, men också min värsta fiende. Sällskap är vad jag behöver, men inte är förmögen till. Det bultar hela tiden vid vänstra tinningen. Jag tror det är där jag är bojad. Jag är fånge i mig själv.