Lugnt lackande

Kalla mig ytlig, men jag älskar nagellack. Nagellack är ett enkelt sätt att uttrycka personlighet, eller bara vilket humör man är på. Det går att använda nagellack för att matcha årstiden, kanske för att man känner sig trendig, eller tvärtom, för att inte någonting annat i ens utstyrsel är säsongsbundet. En nyare trend är att uttrycka politiska ställningstaganden eller etiska värderingar genom att lacka naglarna. För ett par veckor sedan startade en facebookkompis till mig en kampanj där hon utmanade män att ha lackade naglar i en veckas tid, för att uppmärksamma genusnormer, och för varje lackad karl skulle hon donera 10 euro till välgörande ändamål. Ett bra initiativ, men jag önskar att jag också kunde bidra med välgörenhet bara genom att lacka mina naglar. Så mycket för jämställdhet könen emellan, men ett fyndigt påhitt var det och jag hoppas att grabbarna antog utmaningen. Orsaken till att jag vill prata nagellack har ändå ingenting med trendighet eller åsikter att göra.

Idag insåg jag hur naglarna kan visa vilken slags skede du befinner dig i i ditt liv. I somras försökte jag lacka naglarna flera gånger, mina stackars naglar som jag bet på, som böjde sig, gick av, flagade och som satt på händer som, om möjligt, var i ännu sämre skick. Nagelbanden lossnade och sved, konstiga små sår dök upp intill naglarna, handflatorna och fingrarna var snustorra. I ett försök att göra någonting åt saken lackade jag naglarna, i hopp om att lite färg skulle pigga upp den ruskliga situationen. Problemet vara att jag trots otaliga försök med olika produkter och tekniker misslyckades gång på gång. Lacket smetades ut innan det torkat, färgerna smalt samman och bildade bara en yta av gegga ovanpå naglarna, jag målade för det mesta inte på naglarna utan omkring naglarna. Mina lackningstillfällen drog bara mer och mer ut på tiden eftersom jag flera gånger var tvungen att ta till nagellackborttagningsmedel och börja om från början. Det hela slutade med att jag putsade bort allt färggrant lack och drog ett lager genomskinligt superduperbasecoat på naglarna. Efter denna episod gjorde jag inga fler försköningsförsök på en lång tid.

Det hann bli höst, och jag blev sugen på att lacka mina naglar i en vacker mörkröd nyans. Lacken stod orörda i skåpet och jag fick gräva en stund för att hitta den nyansen jag letade efter. Jag torkade bort de gamla, genomskinliga nagellacksresterna från naglarna, tvättade händerna, filade naglarna lite och satte mig vid bordet med lacket. Långsamt och noggrant drog jag den mörka färgen över naglarna och såg att den spred sig jämnt och vackert. Utan att låta mig luras och tro att jag verkligen lyckats denna gång, målade jag färdigt och lät sedan händerna vila alldeles stilla på bordet. Och där satt jag ända tills jag verkligen kunde använda mina händer igen, utan att vara rädd för att smeta ner mina vita gardiner med rödvinsrött lack. Hela den tid det tog för lacket att torka satt jag stilla och bara väntade.

Den stunden blev väldigt betydelsefull för mig. Jag gav mig själv tid att bara vänta. Bara lugnt och koncentrerat titta på mina händer och vänta på att lacket torkar i sin egen takt utan "quick-dry-drops" eller ett rörelseförhindrat flamsande omkring. Inget fusk, ingen hjälp på traven för att få processen att gå snabbare. Jag koncentrerade mig bara på en enda sak, att lacket skulle torka. Det fanns ingenting jag kunde göra för att försnabba torkandet. Det enda som fanns att göra var, ja, vänta.

Kanske insåg jag någonting om hur mitt liv ser ut. Kanske någonting om hur jag själv kan påverka mitt liv, eller ännu bättre, att jag inte alltid kan styra mitt liv fast jag skulle vilja. Men framför allt insåg jag att mina händer efter detta såg vackrare ut än de gjort på en lång, lång tid.