To be or how the f*ck am I supposed to be?

Hamlet sade det. På ett ungefär. Att vara. Eller, hur i helvete är det meningen att jag ska vara? Och jag kan verkligen instämma. För det finns dagar (och om man har riktig otur långa perioder) då man uppfylls av en äcklig, krälande, bedövande känsla i kroppen som tar över både känslor och tankekapacitet och som förhindrar en från att bara göra det självklara. Att vara.

Nu led väl Hamlet någonlags kval när han uttryckte sina berömda ord (men om man läst Shakespeare så vet man att denna replik inte hör till den kända scen man gärna kopplar ihop med uttrycket. Ni vet, mörkt rum, Hamlet ensam i strålkastarljuset med en dödskalle i handen. Vet inte om detta var så relevant för det här inlägget, men låt gå). Kanske lider jag också kval, men har inte kunnat sätta fingret på vad det är jag kvider för.

För ännu några månader sen var jag på vippen att publicera ett inlägg om hur lycklig jag var. Ärligt talat gick jag omkring i ett lyckorus halva hösten, och kunde inte förstå vad det berodde på, men det kändes underbart att få sväva på den vågen ett tag. Nu har den vågen olyckligtvis dragit förbi, och jag vill helst av allt gömma mig under mitt täcke och bo där tills den här olustiga känslan försvunnit. Visst kan jag spekulera kring orsaker till varför livet bara är en enda grå mömmö för tillfället, men jag strävar hellre vidare, framåt och försöker glömma det förflutna. Hakuna Matata, eller hur det nu var.

Jag är helt säker på att jag VILL vara, helst här och nu och om det ännu gick att slänga in entusiastiskt i den kombon så skulle det sitta fint. Tyvärr så drar mina tankar konstant iväg åt ett håll som gör mig rätt så olycklig. Det är tankar som jag i höstas trodde jag gjort mig av med för gott, men HAHA, där var Flius en aning för optimistisk. Tankar som får mig att tvivla på mig själv och mina förmågor, tankar som låser mig, grubblerier, bekymmer och en rätt så stor dos av självförakt. Och gudarna ska veta, att den energi jag lägger på alla dessa onödiga tankar hade jag haft mycket nytta av i detta februarimörker. Till exempel till att fylla vardagarna med lycka och lugn istället.

Det bästa vore väl att bara ta det lugnt och vänta på att stormen drar förbi. Otåligheten får det att krypa i mig, men jag måste börja acceptera att man inte kan ha bra dagar jämt. Och att lyckan inte kommer så länge man jagar den.

Ifall jag inte hör av mig på ett tag hittar man mig antagligen inkurad under mitt täcke.