För ju mer jag tänker på arbete och vad jag själv vill bli när jag blir stor, desto svårare verkar det bli att understryka vad det egentligen är jag vill jobba som i framtiden. För vuxenvärlden är inte så enkel som vi låter barnen tro. Vi lever i en tid av snabba förändringar och arbetsplatser som ändrar i ett huj, och som studerande lever jag ständigt under en framtidsångest. Arbetslöshet lockar inte, fattigdom lockar inte heller, och även om jag trivs på mitt nuvarande jobb ser jag det inte som en lösning på min framtida ekonomi eller en livsstil jag vill fortsätta med för resten av mitt liv. Många känner säkert likadant. Man lyckas kanske få ett jobb, men ett jobb som där man har få möjligheter att avancera. Dessutom vill man kanske helst få någonting som passar bra ihop med den utbildning och kompetens man har. Är sådant ens möjligt? Kan man hitta sin arbetsplats-soulmate?
Det har skrivits skräckhistorier i tidningarna om unga som trots otaliga arbetsansökningar aldrig lyckats få ett jobb, eller ens kommit på arbetsintervju. Antingen är man för kompetent, eller saknar erfarenhet, är för ung, för gammal, passar inte arbetsplatsens image eller råkar bli förbisedd i antagningsprocessen. För antalet sökande har det förmodligen varit gott om.
Jag inser att hela inlägget har en cynisk underton, men egentligen vill jag lyfta fram det positiva. Den fråga vi borde ställa våra barn är "Vad drömmer du om?", "Vad är du beredd att kämpa för?" eller "Vad tycker du att är viktigt i livet?". Rama inte in världen, öppna upp den, inte bara för barn utan för dig själv också. Vår värld kräver starka individer, passionerade personer som brinner för sina åsikter och ideal, som vågar arbeta självständigt och målmedvetet i interaktion med andra.
Helt i enlighet med platsannonsernas kriterier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar