Skrivkramp och systemkollaps

För n:te gången lider jag av en så otroligt envis skrivkramp. Jag har tappat bort min egen röst totalt, och när jag försöker få ner något på pränt så är det som om jag inte allas begriper mig på hur det svenska språket bildas, hur man ska gå till väga för att omvandla bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till innehåll. Jag älskar (har älskat?) att skriva, men då varje text känns motig att producera blir jag allt mer less på att ens försöka.

För ungefär en vecka sedan var min hjärna och min kropp så utmattade att jag hade något av en burnout, och efter det har jag bara gjort sådant som jag verkligen vill göra, eller sådant som inte känns stressigt alls. Ingenting annat. Så småningom börjar det lugna sig. Jag befinner mig inte längre i ett konstant "fly eller slåss"-tillstånd, men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur många hjärnceller jag tagit livet av denna gång. Det är tyvärr inte första gången jag tagit slut på mig själv och om det var något jag lärde mig av den förra för övrigt oberikande upplevelsen, så var det hur jädrigt länge det tar tills man börjar känna sig normal igen. Tills hjärncellerna anpassat sig till allt utrymme som blivit befriat efter massmordet som begåtts i hjärnan. Stress tar nämligen död på hjärnceller. Några nya hjärnceller föds inte, så de överlevande hjärncellerna är faktiskt tvungna att anpassa sig till en ny situation. Du kan återgå till ett vanligt liv, men det blir aldrig som det var tidigare. Och ändå tar den processen, som sagt, länge...

Sorgligt.

Jag känner mig lite som en dator. Mitt arbetsminne är fullt. Den akuta faran är över eftersom jag har raderat tillräckligt med skit från hårdskivan. Jag hann göra det precis innan systemet hettade över och kraschade. Datorn går fortfarande att slå på och av, men några nya filer eller ny information går inte att lagra förrän jag systematiskt gjort mig av med det som upptar minneskapaciteten. Frågan är om datorn ändå någonsin kommer att bli återställd. Dags att skaffa en skaffa en ny, uppdatera programvaran. Men vad skulle vara den ometaforiska motsvarigheten till det? Hur ska jag rädda min biologiska dator, min stackars överhettade hjärna?

Jag har mina misstankar om att det är bristen på arbetsminne som orsakar min skrivkramp. Jag kan inte riktigt få grepp om mina egna tankar, vilket också gör det svårt att omsätta tankar till ord eller skrift. För att vara riktigt ärlig så är det ett rent helvete, eftersom man ofta förstår saker och ting bättre när man fått verbalisera sina tankar. Nu begriper jag inte ett dyft ju! Kommunikation har dessutom alltid varit mig nära hjärtat och nu känner jag mig isolerad från omvärlden eftersom jag inte kan tänka, skriva eller prata. På ett sätt är de kanske bra. Det lämnar mig med bara ett alternativ: att återhämta mig. Jag vet inte hur länge det kommer att ta den här gången. Men medan jag väntar ska jag fortsätta med att bara göra sådant som jag verkligen vill göra, eller ingenting alls. Och en vacker dag så är jag kanske återställd, och kan fortsätta skriva, tala och uttrycka mig så som jag verkligen vill. Det blir nog bäst så. En ny dator får jag nämligen inte.