Etikettfritt!

Av någon anledning har jag gått ett flertal diskussioner om sexualitet och de sexuella läggningar som finns på sista tiden. Den allra senaste diskussionen uppstod mitt under ett sällskapsspel där jag hade som uppgift att sjunga en strof ur sången En sån karl: "Ja han går som en karl, han ser ut som en karl, med en kropp som en karl...". Min spelkumpans uppgift var att fortsätta sången där jag slutade. Hon hade ingen aning om sångtexten och sjöng glatt "Men han är ingen karl!". Vi skrattade ihjäl oss av den nypåhittade tolkningen av Lill Lindfors dänga, och utnämnde den till årets HBTQIPM-låt. Även om jag inte riktigt är säker på de tre sista bokstäverna så hade jag ingen aning om att den tidigare termen HBTQ utökats med ytterligare några initialbokstäver. Tydligen har det funnits ett behov av att omfatta fler sexuella läggningar i beteckningen. Jag kände mig tvungen att göra en bakgrundssökning, och den ledde mig till den allomfattande förkortningen (kan det ens kallas för förKORTning längre?) "HBTQIPBDSM". Så nu borde vi inte ha missat en enda subsexualitet (http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/vad-star-iet-i-hbtqi-for/).

Du kanske håller med mig om att den här evinnerliga kategoriseringen och rubriceringen av folks läggning börjar gå en aning över styr? Ju fler initialbokstäver vi slänger in i vår HBTQETC...förkortning, desto märkligare blir behovet av en sådan term över huvud taget. Om nu någon först upplevde att det behövs en term för det som anses vara en onormerad sexuell läggning, kanske det var för att ha någonstans att landa? En term som "HBTQ-person" kan hjälpa dig att själv skapa och upprätthålla din identitet, men också vara ett ord med vars hjälp du kan kommunicera information om dig själv till andra. Vi människor, sociala som vi är, behöver hela tiden utforska och bekräfta de ramar som skapar vår självbild, vår identitet och vårt sammanhang, i interaktion med andra.

Men så finns det personer, som också har en avvikande sexuell läggning och som ändå inte känner att de hör till HBTQ-gänget. De passar inte in bland avvikarna ens. Så hur löser man detta? Jo, man slänger in några bokstäver till för att täcka allt fler sexuella läggningar. Man välkomnar alla in i gänget vilket givetvis är en bra grej. Ingen ska behöva känna sig avvisad på grund av sin läggning.

Mitt problem och min frustration ligger däremot i att vi har ett sådant evinnerligt behov av att kategorisera oss själva. Att lägga etikett på vilka vi är och vad det ska kallas. Ibland går det helt enkelt inte. Nyord på nyord kan dyka upp i vårt språk i ett försök att rama in och rubricera fenomen i vår värld, men det som sker är slutligen väldigt flyktigt. Vi ändrar åsikt, vi låter värderingar styra, vi låter känslor styra, vi försöker vara förnuftiga, och ibland så tröttnar vi helt enkelt. Har du ätit prinsesstårta morgon, middag, kväll i två veckor så kommer du nog inte att vara lika förtjust i det som du varit innan. Prinsesstårtan är knappast en så fundamental del av din självbild, men grundtanken finns kvar. Den bild du har av dig själv förändras konstant. Antingen utav sig själv eller på grund av någon yttre omständighet.

Att googla "prinsesstårta" var en gemytlig upplevelse!

Nu menar jag inte att den sexuella läggning man har (nödvändigtvis) är någonting man tröttnar på, men jag tror ändå på att det där kan ändras. Det beror ju liksom också på vilken sorts människor du möter i ditt liv. Med vem du upplever att du hör hemma. Och ändå. En vacker dag vaknar du och inser att du stannat kvar alltför länge och inte längre hör hemma på samma ställen som tidigare. Det är då som en etikett kan göra det svårt att gå vidare. Etiketten är en del av din identitet, och väljer du att riva loss etiketten så är det, tja, bäddat för identitetskris.

Vi skapar oss många olika etiketter under våra liv. Vi har en liten termbank som vi använder för att beskriva oss själva. Jag brukar använda fnittrig, energisk, grubblare, pedagog, scenkonstnär, introvert, pratsam... och så vidare när jag ska beskriva mig själv. Människor omkring mig lägger givetvis också sina egna etiketter på mig och på samma sätt som jag lägger etiketter på dem. Det är någonting vi människor helt enkelt gör eftersom det skapar förståelse. Humanist som jag är (etikett!) måste jag ändå säga att snälla försök glömma bort den där etiketten ibland. Vi är sist och slutligen människor, alla unika, olika OCH lika. Det är inget fel på att bryta mönster och uppfattningar och samla på sig lite identitetskriser. För det är då vi börjar tänja på våra egna gränser. Det är tack vare våra identitetskriser som vi kan se världen och oss själva med nya ögon.

Rätt så uppfriskande, eller hur?