Vinterdepp extended

Vad är detta?
Hur kommer det sig att jag inte alls känner mig som människa för tillfället? Jag går omkring i ett töcken, kan inte riktigt koncentrera mig, inte riktigt fokusera. Varje rörelse kräver tankekapacitet, varje grepp om ett föremål koncentration för att inte tappa det. Solen skiner och finländarna förvandlas på två röda sekunder till ett lyckligt, livsnjutande, sprudlande folk som skakar av sig den långa vintern och gör sig redo för att börja leva igen.

Inte jag. Solen skiner, men mest för starkt och rakt i mina ögon. Jag vill bara kura ihop och lägga mig på golvet i fosterställning. Glömma bort att livet omkring mig existerar. Huvudet bankar, det är fyllt av stress, kom-ihåg, planer, måsten, grubblerier och virrvarr. Jag alternerar migränmedicinen med meditation, men ingenting verkar hjälpa. Min vinterdepp har verkligen inte bytts ut mot sommarpepp...

Jag försöker göra en sak i taget, men allting är ett enda kaos. Allt omkring mig är ett kaos, allt inanför mig är ett kaos. I vissa stunder kan jag känna av ett lugn. Jag är här, just nu, och det är bara att ta vara på den stunden så som den är. Men alla dessa små orosmoment, påminnelser om vad som borde och ska göras, dyker snart upp igen och börjar riva i mig. Eller så är det jag som river i mig. Känner mig så obekväm att jag helst skulle riva av mig mitt eget skinn. För att kunna andas igen. Komma upp till ytan.

Det här är precis så obekvämt som jag känner mig. Uäh.

Problemet är att jag börjar prestera mitt liv när det blir så här. Jag säger inte det jag säger utav intresse, utan för att verka smart, eller intressant, eller påhittig. Och blir jag något av dessa genom detta presterande? Verkligen inte. Tvärtom. Jag blir pretantiös. Färglös. Trist. Jag försöker skita i sådant som inte intresserar mig, men när min energi inte verkar räcka ens till det jag verkligen vill göra, då blir jag bara frustrerad och nedstämd. Det handlar inte om att man borde ta sig i nacken, det handlar om skaka av sig det man inte behöver bry sig om.

Förhoppningsvis drar den här känslan snart förbi. Jag kommer att minnas hösten 2014 som den lyckligaste tiden i mitt liv. Och våren 2015, den kommer jag inte att ägna mången tanke.