Det här med ben. Det är märkligt att någonting så vardagligt som ben kan få det att krypa i mig. För är det ett som är säkert så är det att det finns en stor skillnad på hur män och kvinnor får spreta och sära med benen.
Jag sitter för tillfället på ett flygplan, där det som vanligt är rätt begränsat med utrymme. Mannen på min högra sida sitter avslappnat bredvid mig i en - vad jag skulle kalla det trots att det känns en aning politiskt inkorrekt - typisk mansställning: bakåtlutad och bredbent. I sig är det inget fel med att sitta så, det är ju sjukt bekvämt! Men det som irriterar mig är att jag sitter på platsen bredvid och känner att JAG tar för mycket plats. Jag inser plötsligt att jag sitter med axlarna uppdragna till öronen, armbågarna INNANFÖR armstöden och benen, de håller jag sammanpressade på ett "nätt sätt". När jag lade märke till kontrasten mellan min och mannens position blev jag lätt frustrerad. Varför känner jag ett behov att förminska mig själv för att ta hänsyn till andra, medan någon annan automatiskt sätter sig till rätta utan att det är någonting oförskämt med det? Så jag bestämde mig för att justera på min ställning. Jag särade på mina knän, och självfallet blev jag och mannen tvungna att luta våra ben mot varandra, bredbenta som vi ville vara. Jag tyckte det kändes alldeles för närgånget och rätt pinsamt, men jag höll tillbaka impulsen att krypa ihop igen. För jag tyckte faktiskt att jag hade lika rätt att ta plats. Lika mycket plats. Så småningom fattade mannen vinken (förhoppningsvis! Det kan ju hända att han trodde att jag försökte tafsa på honom också...) och justerade på sig. Snart satt vi i lika mycket utspridda utan att ha fysisk kontakt, och jag tror faktiskt vi båda kunde sitta helt bekvämt på det sättet.
Det hederligaste hade förstås varit att öppna truten och be mannen att dra ihop benen lite. Men det är inte alltid som man törs ta upp någonting som egentligen är en småsak, och med en helt främmande person dessutom. Det kan uppfattas irriterande och tjatigt och hela poängen riskerar att försvinna i skuggan av irritation. Så för att förtydliga min poäng valde jag denna gång att agera mera subtilt. Ibland krävs det att man höjer rösten och ryter till, men denna gång var det viktiga att jag höll tillbaka mina normativa impulser och fast vid det jag ansåg vara rättvist. Inte för mycket begärt.
Många bäckar små kan göra skillnad. Så håll ett öga på vilka bäckar som rinner åt rätt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar