Tillbaka

Så var man tillbaka. Då menar jag inte bara här på bloggen, utan rent konkret tillbaka i min vardag. De två senaste veckorna har jag rest kring Grekland och upptäckt allt från vackra kullerstensstränder på öarna till det historiskt betydelsefulla och rätt mäktiga Aten, som mitt under det grekiska sommarlovet var en lugn och trevlig turistattraktion för oss nordbor. Men inte nog med att jag varit och rest i sydeuropa, jag har också gungat fram på Östersjön titt som tätt och dessutom hunnit göra svängar både i Pärnu och på Åland under mina lediga studer. Vilket menar att det inte funnits så många lediga stunder, i ordens sanna bemärkelse, under denna sommar för min del.

Och idag var dagen då det var dags att landa i vardagen. Bom pang! Igång med alltihopa, hela maskineriet ska startas, dags att aktivera sig! Vardag, vardag, VARDAG skriker det i huvudet på mig och det känns som om någon bestämt sig för att bulta in verkligheten genom pannan på mig.

Jag gjorde några svängar på universitetet och även på dramaföreningens möte och efteråt kände jag mig bara så slut. Visst, jag är säkert trött efter resan och visst, det var rätt intensivt de få timmar jag flängde omkring, men jag tror också det är någonting annat som gör mig trött i rekordfart (för 4 timmar är inte precis en lång dag...). Universitetsvärlden gör mig stressad, det är för många saker på gång samtidigt, för många ansikten som kommer emot mig, för mycket att hålla reda på som inte går att hålla reda på och för lite motivation i mig för att ändra på min inställning. Jag känner mig ständigt rastlös och vill helst vara någon annanstans. Jag har ett konstant påklistrat leende på mina läppar och pladdrar på som en galning bara för att jag inte kan slappna av och bara - ja, vad borde jag egentligen göra? - ta det lugnt.

Med dessa ord kommer jag att börja mitt andra studieår. Jag undrar hur länge jag hålls kvar. För tillfället känns studier som ett trist och meningslöst alternativ, men jag är ändå redo att ge det en chans. Jag vill så gärna bli lärare, men det är på ett fruktansvärt ensidigt sätt man kan bli det i vårt land.

Om inte ens en aspirerande lärare har studiemotivation, vem har det i så fall?