Höstbilder

Gult

Hösten är utan tvivel den kortaste årstiden. Eller rättare sagt, den ljusa och soliga hösten är den kortaste årstiden. Sedan faller mörkret, och plötsligt ser man ingenting efter halv sju på kvällen, och alla de röda, gula, gröna och orangefärgade löven har trillat av träden och blivit en brun sörja på marken. Naturen förbereder sig för snöns ankomst, i onödan. Snön kommer ändå inte förrän i slutet av januari, tidigast...

Förra veckan var det vackert höstväder. Inget regn, ingen storm. Sol och uppfriskande blåst. Alla världens färger. Och nu är allt, bokstavligen, bortblåst. Grått och vått. Usch. Men under förra veckan hann jag i alla fall fota lite höstiga bilder :) Så att man har lite vackra minnen under den mörka vintern.

Jag har haft äran att ha besök av min kusin nu under lovet. Oj vad man får anstränga sig för att hänga med! Fattar inte hur en två-åring kan ha så mycket energi i sig. Kanske jag också skulle ha det om jag skulle sova dagssömn. Vi har ändå haft jättekul tillsammans, även om det är mycket Mamma med! som gäller. Synd att det var så dåligt väder, igår var vi ute på en lång promenad fast det var skitkallt, men om solen skulle ha visat sig lite mer hade vi kunnat vara mer ute ock lekt xD

Blablabla, jag vet inte när det är dags att sluta...xDxD

Psykologi

Jag tror att jag är en dålig kompis. Jag är lite skenhelig, vill väl men gör motsatsen. Men ska jag verkligen hålla på och lösa en massa problem som jag inte själv ställt till med? Om jag skulle ha en lösning så skulle jag väl kunna bidra men när jag bara känner mig hjälplös så vill jag hellre låta bli att blanda mig i. Dessutom är det inte mitt problem. Eller? en för alla alla för en?
Känner mig jätte elak. Eller snarare envis, bara för att jag inte vill engagera mig så är jag en usel kompis. Men jag känner mig inte bättre av att bara vara tyst och inte ha något fiffigt att säga. Joo jag förstår det där med att vara där för en kompis, men när jag bara känner mig besvärad och vill därifrån? Kan inte mina känslor också beaktas?
Det är kasnke bara jag som tänker på det här sättet. alla andra kanske gillar att känna sig viktiga och behövda? Jag gör det i alla fall inte.

I HATE RESPONSIBILITY!!!!

:(

Oj nej.
Igen har någon skjutit i en skola, den här gången i Kauhajoki. Jag var redan efter Jokela chockad (obviously, vem skulle inte vara det?) och hade aldrig trott att händelserna i Columbine etc. skulle upplevas i Finland över huvud taget. Och nu har TVÅ skolskjutningar på ett tidsintervall kortare än ett år! Shit.
Vad är fel?

Okej jag vet.
Mobbning som inte går att göra något åt,
ensamhet,
stress,
depression...
You name it. Men är det faktiskt så dåligt ställt i skolorna att nån faktiskt går till ytterligheten och börjar skjuta sina klasskamrater (ordet klasskamrat är kanske inte det bästa i sammanhanget)?
Och alla veeeet. Jag skulle kanske förhindra en liknande situation. Men man gör inte nåt.

The world is sick.

Kiss och bajs-humorn är borta

Jag förstår inte. Är ordet "skit" verkligen tabu? Inte kanske i allmän mun (då hör man skit här å skit där), men man hittar på en massa underliga synonymer för att inte behöva använda
s-ordet. Och då menar jag synonymer utöver alla dom vanliga som man använder när man pratar med småbarn, som t.ex. bajs o kakka.
I husis stod det "fast avföring" O.o

C'moon. Fast avföring låter som nåt en gammal finlandsvensk tant säger (bara om hon verkligen måste).

Samma sak med piss. Ellre rättare sagt "pissa". Att folk ibland säger "urinera" gör mig galen. Varför o varför kan man inte använda orden som folk förstår (okej alla förstår ordet urin, men det låter ju inte klokt).

Nåja.
Varför bryr jag mig?

Lättad och frustrerad

JAG HAR SKRIVIT MITT FÖRSTA STUDENTPROV!
Matematiken är över!

Men, skit har det gått. Jag har gjort totalt superdumma fel. Dummadumma jag.

Imorgon skriver jag engelska. Usch. Men Jag är inte speciellt stressad, vilket aldrig bådar gott.

Men för tillfället njuter jag av att mattan är över.

Tjenis.

Nu var det visst... Öh, vad skulle jag göra?!

Nu sitter jag framför datorn igen. Borde egentligen ta itu med matta, franska och t.o.m. modda, men jag fastnade framför datorn eftersom jag "snabbt" skulle kolla hur mna billigast reser fram och tillbaka till Stockholm (120e flyg, 97,5e vikingline + tåg). Och nu sitter jag och tittar på Dr Phil! Patetiskt.

Mitt f'örändrade liv har inte riktigt förändrats åt nåt håll änuu. men jag kämpar med det. ARGH! Min dator gjorde nåt skumt just så att mina tangenter blev helt fel. Jag lyckades väl få de amerikanska knapparna installerade för mina Ä, Ö och Å bokstäver försvann :( Men jag lyckades fixa tillbaka dem! Men bara gudarna vet hur. Jag och teknik. Uh-oh. Fast nu ska jag lägga till en bild och fortsätta på mina sysslor. As if. Jag måste börja motivera mig mera. Pölöh xD

Tjenixen.

Märk plåstret på "genomfart förbjuden"- skylten ;)

Krig och fred

OS i Bejing tog slut igår. Jag var fascinerad under hela spelen över Kinas disciplin och fantastiska framträdane. Förutom en enastående show som inledde och avslutade spektaklet, gjorde de också väl ifrån sig i tävlingarna. Men så bor det ju också 1,3 miljarder mänskor i landet, d.v.s. en sjättedel av hela världens befolkning...

To the point.

Under detta sportfåneri (eller får man kalla det så?) så pågår det ett krig i Georgien. Jag förstod aldrig varför det började och hur det tog slut, men jag förstår mig aldrig på krig i alla fall. Men jag förstår inte hur deet är möjligt, att några länder förklarar krig mot varandra, men resten av världen kan lugnt vända ryggen till och ägna sig åt sport istället. HUR?

Jag försöker inte hitta nån förklaring, jag vet att mitt "HUR?" är en retorisk fråga, men jag blir så frustrerad eftersom jag ser samma fenomen överallt i min omgivning. En dag såg jag en man som hade fallit i trappan på tågstationen, han blödde och verkade inte veta var han var, jag antar att han hade fått hjärnskakning, men ändå gick de flesta mänskorna förbi honom, utan att titta ens på honom. Själv visste jag inte vad jag skulle göra, men en tant stannade tillslut och hjälpte honom. Jag blev sur på mänskorna som inte brydde sig, jag blev sur på mig själv för att jag inte vågade hjälpa och tyckte att tanten var tuff. Men varför detta ignorerande.

Imorgon är det första dagen av resten av mitt liv.

Time's up, time to change.

Voj snörvel

Jaha, nu är jag då hemma igen, sjuk "som vanligt". Jag satt en hel mattelektion i skolan och konstaterade sedasn att nej, detta kommer inte att gå. Så nu är jag hemma och känner mig som en skolkare istället. Fint. Det känns inte som om huvudet skulle sprängas, eller att jag aldrig mer kommer att kunna svälja, men inte är jag ju i skick heller. Näsan täppt och öm i nacken är mina främsta symptom, och så är jag trött. Inte sömnigt trött (jag har faktiskt sovit ordentligt i natt) utan ont-i-kroppen-trött. Vad gör man då? Jo, man far hem och googlar huskurer:

Bl a har följande örter visat sig ha en mycket god, väldokumenterad, effekt mot förkylning:
Röd Solhatt (Echinacea), Fläder, Lindblommor, Röllika, Timjan. Mot hosta har bl a dessa örter en vetenskapligt bevisad medicinsk verkan:
Anis, Backtimjan, Eukalyptus, Fänkål, Kamfer, Lakritsrot, Styvmorsviol Ett bra huskur vid förkylning och hosta är att koka upp vatten och låta anis och fänkål (kryddor som många har hemma) dra i 5-10 minuter. Tillsätt honung och drick flera gångerom dagen. Har man tillgång till fläderblommor kan man gärna låta dem dra med anisen ochfänkålen.

Jaha, det är ju lätt att mixa ihop något sånt i dethär tillståndet. Öh, ingen nytta av huskurer om man ändå inte har alla ingredienser. Uselt. Nåja. Nu är jag för trött för att hålla på och jomsa om det här.

Prosit.

Sju sjösjuka sjömän...

Jag är då alltså inte sjösjuk som rubriken antyder, utan sjuk, påriktigt. Jag fattar inte det här. Under hela min grundskoletid var jag kanske sammanlagt 1 gång sjuk (och den gången var då jag var ledig), men sedan jag börjat gymnasiet är jag sjuk i nästan varje period. Märkte igår att det var svårt att andas för att jag var så täppt, huvudet kändes för stort och nacken var öm. Ingen feber. Men jag har ALDRIG feber. Så tydligen är jag aldrig påriktigt sjuk. Vilket är rätt dumt. Nog skulle jag säkert klara av att vara i skolan idag, men jag tänker inte riskera mina studentskrivningar genom att hålla på att kämpa mig genom skoldagarna "halvsjuk" så att det håller på ända till skrivningarna. Pattitilanne som man säger på finska. Men idag hade vi inte något desto viktigare så jag kunde bra bli hemma.

Idag ska jag på inskrivning till mitt musikinstitut. Ska fortsätta med altfiolspelandet jag hållit på med, och sen ska jag se om det blir nåt av sånglektionerna jag anmält mig till. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på när jag anmälde mig. Nu börjar jag nästan ångra mig. Men jag tycker att sjunga är roligt och det skulle vara bra om jag skulle ha nånslags sångteknik. Fast jag kommer nog aldrig att ställa mig på en scen och sjunga seriöst. Men jag bestämde mig att börja med nåt som jag verkligen skulle vilja prova på, verkligen få något gjort åt saken den här gången. Så det blev som det blev. Lite stolt är jag ändå. För en gångs skull har jag tagit mig i nacken och verkligen tagit initiativet. Initiativ är jag vanligtvis VÄLDIGT dålig på.

Okej nu börjar jag få sura uppstötningar. Dags att sluta?
Mors.