OS i Bejing tog slut igår. Jag var fascinerad under hela spelen över Kinas disciplin och fantastiska framträdane. Förutom en enastående show som inledde och avslutade spektaklet, gjorde de också väl ifrån sig i tävlingarna. Men så bor det ju också 1,3 miljarder mänskor i landet, d.v.s. en sjättedel av hela världens befolkning...
To the point.
Under detta sportfåneri (eller får man kalla det så?) så pågår det ett krig i Georgien. Jag förstod aldrig varför det började och hur det tog slut, men jag förstår mig aldrig på krig i alla fall. Men jag förstår inte hur deet är möjligt, att några länder förklarar krig mot varandra, men resten av världen kan lugnt vända ryggen till och ägna sig åt sport istället. HUR?
Jag försöker inte hitta nån förklaring, jag vet att mitt "HUR?" är en retorisk fråga, men jag blir så frustrerad eftersom jag ser samma fenomen överallt i min omgivning. En dag såg jag en man som hade fallit i trappan på tågstationen, han blödde och verkade inte veta var han var, jag antar att han hade fått hjärnskakning, men ändå gick de flesta mänskorna förbi honom, utan att titta ens på honom. Själv visste jag inte vad jag skulle göra, men en tant stannade tillslut och hjälpte honom. Jag blev sur på mänskorna som inte brydde sig, jag blev sur på mig själv för att jag inte vågade hjälpa och tyckte att tanten var tuff. Men varför detta ignorerande.
Imorgon är det första dagen av resten av mitt liv.
Time's up, time to change.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar