The return to the plattland

Varje gång jag är hem-hemma känns min studieort plötsligt väldigt avlägsen. Det är som om jag inte alls har någonting med den staden att göra, den tiden är förbi, nu kan jag äntligen börja leva!! Sedan tar mitt sportlov slut och jag måste sakta och plågsamt landa i verkligheten igen. Tillbaka till världens ände (jo, det är så det ofta känns när man tar tåget från Seinäjoki, utanför fönstret finns det bara ödemark tills man hamnar i Vasa. Snacka om välisolerat ställe...).

Jag tror att det är den påtvingade inkommande stressen som gör mig nervös. Jag är rädd för att jag inte ska klara det, bara bryta ihop och inte kunna röra mig ur fläcken. För jag menar, sånt kan hända. Faktiskt. Och då har jag ingen möjlighet att åka till min trygghet, folkvimlet, trafiken, människorna. Det jag behöver för att andas.

Jag ska ta mig igenom de kommande veckorna, med mitt slutarbete i åtanke. Kommer möjligtvis att få göra det i Helsingfors, och det gör mig så glad! Det ska bli underbart att göra det jag gör i en ny miljö där jag inte känner mig så instängd.

Frågan är om resultatet kommer att bli bättre eller sämre?