Triangeldrama och divalater

Igår började vi jobba på en scen med värsta triangeldramat som grundsituation. Eftersom min arbetsgrupp var helt slut i huvudet, lyckades vi inte få färdigt vår scen, utan fick nöja oss med improvisation och manusskrivning av det vi kommit fram med. Men storyn är helt huippu! Hoppas vi kommer ihåg den på tisdag när vi ska visa härligheten ur ett exploderande dåtidsperspektiv.

Jag fick för övrigt spela divig cirkusartist i en övning som jag och vår tyska utbytesstudent gjorde. Även om jag svettades ihjäl så var det superroligt att göra den scenen. Det är kul att gå i skola just nu.

Påsklovet firas med att läsa kurslitteratur.
Jea.

Fantastiska fantasin

Idag har vi gått och flyttat omkring på stolar på vår lektion. Även om det låter knäppt, så gav vi olika status åt stolarna beroende på hur vi positionerade dem. Plötsligt så flög fantasin iväg och vi såg slagfält, bröllop, skolklasser, rättssalar och läkarmottagningar framför oss. Bara med hjälp av stolar... Det allra knäppaste är att det var stolarna som spelade rollerna i våra draman, icke att de skulle ha varit simpla möbler! Ack nej! En röd stol spelar sin roll som "den siste som överlevde" med bravur. Jag bara älskar att se små ting förvandlas till helt nya världar, det är väl det som gör att jag är så fascinerande av teater.

Det här med regi, det är grejer det.

(jag känner att det här inlägget blev lite skumt... Försöker återuppta processkrivandet, och sluta älta, så då blir det sånhärnt)

Imorgon börjar påsklovet!!

Mobilblogg 2.0

Jag tror jag fixade det, mobilbloggandet!! I alla fall verkar det lovande i skrivande stund. Nu ska jag äta memma och dricka te. Påskens och förkylningen frukter.

Bubbelplast tack

Försökte blogga med min nya telefon, innan jag fattade hur jag ska dela mitt internet till mac:en. Hoppas detta internet räcker för mitt bruk, kommer nog att få ladda telefonen hela tiden, men detta är ett "billigt" alternativ om man nu måste ha en smartphone. Bloggandet på telefonen gick inte så bra, måste ladda ner nån app för att kunna skriva... Men nu tycks mina tekniska "komma-igång-svårigheter" avtagit lite åtminstone.

Flumdag idag, vaknade klockan tre på natten och utvecklade den värsta illamående/magont-attacken jag någonsin haft. Jag var bokstavligt talat svimfärdig och grön i ansiktet, kunde inte avgöra om det är smartast att gå omkring, ligga ner eller sitta på toaletten, alla med sina både för- och obehagliga nackdelar. Så jag har sprungit uppe sedan dess och försökt må bättre. Klockan sju ställde jag mig i duschen, men måste avbryta den goda idén eftersom jag inte var kapabel att stå upprätt.

Har alltså stannat hemma från skolan. Mitt illamående är tack och lov över, men jag är förkyld och slut. Jag känner mig egentligen inte så fysiskt slut, mer psykiskt. Jag kan inte förmå mig att göra någonting. Jag vill inte läsa, inte se på film, inte äta, inte sätta mig ute i solskenet... Det jag skulle behöva just nu är att inte existera en liten stund. Bara flyta iväg i rymden och sväva i tyngdlösheten. Domna bort och inte ha någon koppling till verkligheten.

Jes, vad jag låter kry.

Smittad

Vitsi jag är duktig på timing. Jag blev sjuk. Det var väl bara en tidsfråga, med tanke på att jag inte längre har någon motståndskraft kvar i min kropp och att de flesta i min omgivning redan insjuknat. Nu är det bara att försöka göra det bästa av det, så jag köper mig en ny telefon och tittar på Shrek på TV. Min mysfilt spelar en stor roll i det hela. Tur att man är hemma så att man kan bli bortskämd. Min favoritkopp finns också här. Och min hund.

Jag ska göra ingenting.

Här är en bild på två apor

Tomhet, idel tomhet

Nu är det över. Spelperioden är över. Det känns som om jag inte riktigt kan koppla med verkligheten längre, eftersom vi jobbat så mycket och intensivt så länge. Känns ganska skit just nu, som om jag blivit av med ett motbjudande beroende, men ännu inte riktigt hittat någonting att fylla tomrummet med.

Sitter i tåget. Är påväg hem. Thank heaven. Det är hur länge som helst sen jag senast var hemma. Ska ännu hinna ha ett möte idag om nästa stora projekt i mitt liv, dvs. slutarbetet. Jag är inte riktigt på hugget att ta itu med det ännu, men det måste göras någon gång.

Burnouten är nära.

PREMIÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

SÅHÄR INTO E JAG!!

Sommaren är ju snart här!!

Vi hade vårt första genrep idag. Äntligen! Det känns så otroligt skönt att det värsta ligger bakom. Nu är det bara att njuta av den 1h långa pjäs vi skapat. Kommer att bli jännä att få publik (idag hade vi ingen egentlig publik, det är svårt att fylla salongerna här i Vasa).

Det konstiga är att jag nu kommer att känna en enorm tomhet inombords, för nu har vi jobbat så mycket med detta projekt, att åtminstone jag har glömt vad annat det finns att göra i livet. Det är lite sorgligt, jag vet. Dessutom stressar jag med mitt sommarjobb, för det jobbet jag trodde jag skulle få lätt som en plätt, verkar inte höra av sig. Oroväckande. Nej jag vill inte gå igenom sommarjobbstressen i år IGEN! När ska jag någonsin komma in på arbetsmarknaden? Det verkar vara en omöjlig uppgift.

Egentligen borde jag väl sova nu. Too bad att jag är med i en föreställning som laddar mig full av adrenalin... Kanske jag passar på och skriver några arbetsansökningar?

Det är bara att ta det på perkele.

Det känns nästan ovant att blogga. Jag har liksom inte hunnit göra det nu under en veckas tid, eftersom vi jobbat nästan 12 timmar per dag/ 6 dagar i veckan. Jag är så slut och sönderslagen. Känns som om det nog finns någonting hoppingivande med allt vi åstadkommit hittills, men samtidigt är det så mycket kvar. Jag är så trött, min mage fungerar inte, jag mår illa och kan verkligen inte koncentrera mig. Är det verkligen ingredienser till att göra en lyckad musikal?

Galet är att allt detta kommer att vara över om tre veckor! ÖVER?? Det är bara att njuta av den bilden.

Det som denna produktion ger mig är starkare behov av att verkligen bli en konstnärlig pedagog. Jag vet att jag kan lyckas med den uppgiften. Jag kan bli riktigt jävla bra. Från och med idag ska det vara min livsuppgift. Jag kan skapa konst utan att bryta ner människor vare sig kroppsligt eller själsligt.

Bra nu kan jag gå och lägga mig.

The return to the plattland

Varje gång jag är hem-hemma känns min studieort plötsligt väldigt avlägsen. Det är som om jag inte alls har någonting med den staden att göra, den tiden är förbi, nu kan jag äntligen börja leva!! Sedan tar mitt sportlov slut och jag måste sakta och plågsamt landa i verkligheten igen. Tillbaka till världens ände (jo, det är så det ofta känns när man tar tåget från Seinäjoki, utanför fönstret finns det bara ödemark tills man hamnar i Vasa. Snacka om välisolerat ställe...).

Jag tror att det är den påtvingade inkommande stressen som gör mig nervös. Jag är rädd för att jag inte ska klara det, bara bryta ihop och inte kunna röra mig ur fläcken. För jag menar, sånt kan hända. Faktiskt. Och då har jag ingen möjlighet att åka till min trygghet, folkvimlet, trafiken, människorna. Det jag behöver för att andas.

Jag ska ta mig igenom de kommande veckorna, med mitt slutarbete i åtanke. Kommer möjligtvis att få göra det i Helsingfors, och det gör mig så glad! Det ska bli underbart att göra det jag gör i en ny miljö där jag inte känner mig så instängd.

Frågan är om resultatet kommer att bli bättre eller sämre?