Frou-frou

Har jag inte sagt det?

PÅ SÖNDAG ÅKER JAG TILL PARIS!

Ou jee.

Mummun i mörkret

Se upp om kvällarna, mörkret är här! Det var när jag cyklade till butiken här för en stund sen som jag insåg hur mörkt det har blivit. Speciellt då jag nästan ramlade av cykeln när två småpojkar började prata alldeles intill mig och jag inte fattat att där stod någon (delvis berodde det också på fukten på mina glasögon som gjorde synbarheten rätt så begränsad). Mummu-fli plockar fram alla sina reflex såhär års.

Som om min mummuhet i sig inte skulle vara tillräcklig, så håller jag på att bli förkyld, och sitter därför inomhus och dricker kopp efter kopp med ljummet te. Den här demensen som börjat krypa sig på mig här på ålderns höst gör att jag glömmer bort mina tekoppar som står och drar, så mitt te är allt som oftast inte så varmt när jag äntligen kommer ihåg det... Och inget koffein ska det vara utan bara grönt eller rooibos-te för annars kan jag inte sova...

Jag har varit på möte i Helsingfors och uppdaterat mig om vad som händer på mitt "arbete" (jag är ännu lite osäker på om jag vågar kalla det för mitt arbete, men senast fick jag nog en känsla av att jag redan var en potentiell arbetskamrat). Där rullar det på minsann! Så mycket arbete och så lite tid! Superskoj att få vara en del av detta. Det som händer med mitt slutarbete är dock lite oklart, eftersom kommunikationen kanske inte varit den bästa, så nu undrar jag om jag gjort alldeles för mycket på mitt slutarbete. Trodde inte att det var möjligt. Får se hur det går. Kreativa processer. Suck...

Murder in the Vicarage, version 0.1 (poäng åt den som hittar mordvapnet!)

Men annars går det bra. Hela vår klass försöker desperat göra en miniatyrscenografi i 40-talsstil med regencymöbler och annat smått och gott (som självaste djävulen måste ha skrivit in i det där förbannade manuset). Behöver jag säga att lim och små pysselprojekt är mina värsta fiender?

Det förflutna knackar på...

Jobbar med min föreställning för fulla muggar. Håller på med dramaturgin och det är jännä (därav mina snygga skitch-hjärtan), fast det samtidigt är urflummigt. Mina anteckningsböcker sidor fylls sakta men säkert och mitt dokument som själva "manuset" finns på börjar bli långt. Eller rätt så långt, åtminstone.

Det otroliga är att mitt i detta kreativa arbete får jag mejl om att mina praktikblanketter inte är i sin ordning. Huoh. Först drabbades jag av panik, men sen blev jag sjukligt effektiv, skickade tre mejl och kom fram till att det inte finns annat jag kan göra, så då kunde jag ta det lugnt igen. Men visst kändes det löjligt att kontakta sin praktikplats och vara sådär "Hej jag glömde en grej för ett år sedan...".

Om det bara skulle sluta regna. Hösten kommer deprimerande snabbt, och det behövs inte någon extra regnskur för att jag ska uppfatta det. Och så tror folk inte på att det finns ondska i världen. Detta om något är ondska...

Mobbning

Har fått besked om att mitt slutarbete kommer att vara ett samarbete med en teater och föreningen jag ska göra slutarbete hos. Jag är i sjunde himlen, det är bättre än jag någonsin vågat hoppas. Även om jag själv känner mig superglad för att allting hittills gått så smidigt, så har jag en smått nervös känsla i mig. Mitt tema är nämligen klart, jag ska göra en föreställning om mobbning.

Klup.

För detta ämne är ju så stort, samtidigt som det är ett ämne som tjatats ut i massvis med skolföreställningar. Alla vill vara med och stoppa mobbningen, men om det verkligen ger resultat är svårt att avgöra. Hur ska jag närma mig detta ämne? För mig gäller det nu att göra mitt bästa, för att kunna hjälpa de barn, de unga, de vuxna som blir mobbade. På något sätt. Om det går.

Och vem ska jag rikta mig mot? Den som blir mobbad? Som ett försök att säga, det finns hjälp, det finns andra människor som inte gör dig illa, det finns människor som älskar dig. Eller ska jag rikta mig till mobbaren? Du vet att det du gör är fel? Varför gör du det? Du har ett alternativ!

ÅÅÅÅÅHHHHHH DET KÄNNS SÅ SVÅRT!

Jag vet att jag inte behöver rädda världen, jag behöver inte ens rädda svenskfinland. Men jag vill göra någonting som kan rädda någon.

Det jag behöver i det här skedet är material. Bilder, musik, dikter, filmer, berättelser. Vad som helst som kan få mig att förstå, någonting åtminstone. Erfarenheter?

Om det finns någon som vågar dela med sig av sina erfarenheter, får man mer än gärna lämna en kommentar till detta inlägg. Eller om det finns någon bild jag kan inspireras av, eller film eller bok eller någon låt eller vad som helst!

Och så hoppas vi att dessa kommentarer en dag blir en liten föreställning.

KLUP!
(och tack)

Fejk

Nu är det lite senare på kvällen och då börjar jag ju tänka alldeles för mycket. Egentligen borde jag ha "ajatuslakko" eftersom mitt tänkande inte ger några positiva resultat. För resten av världen, om jag nu ska vara lätt generell, så gäller oftast att man kommer till bättre slutsatser om man tänker lite innan man gör, men för mig funkar det inte så. Jag börjar fundera över någonting (bloggen hette ju Fli Funderar förr, och det var inte bara en trevlig allitteration, det var faktiskt en egenskap jag hade som på något sätt utgjorde grunden för mitt bloggande). Nej oj vänta, parentesen slut men inte meningen. Alltså, beskrivning av min tankeprocess:

1) Jag börjar tänka på någonting
2) Börjar fokusera på en distinkt punkt av tanken
3) Hittar positiva och negativa egenskaper som punkten har
4) Förstorar de negativa aspekterna upphöjt i 100 och ser dem som ett hinder
5) Glömmer bort de positiva aspekterna
6) Blir en aning deprimerad över hur mitt liv är fyllt av så många negativa aspekter och att "allting bara är skit"
7) Ger upp tanken och känner att situationen är hopplös. Ifall tanken dyker upp igen är jag lätt traumatiserad av den tidigare tankeprocessen. Pessimist javisst!

Det jag funderar över just nu är varför det alltid känns som om man inte passar in. När jag till exempel bläddrar igenom bloggar blir jag både förvånad över hur samma saker folk skriver om, det finns kanske fyra olika teman att välja bland, typ "lifestyle", "jag ska förnya mitt sinne och min själ" (vilket nästan är lifestyle det med), "nördblogg" (när man bloggar om en enda grej som t.ex. fotografering, politik, filmer, böcker, spel... Utstrålar ofta nördighet) och så de "allmänna" bloggarna i stil med "Hejjssan hoppsan, jag är en sprallig 21-årig tjej som kommer från Ekenäs/Vasa/Helsingfors och i den här bloggen berättar jag om mitt liv. Jag älskar havet och sommar och mina vänner <3 p="p">
Så ja. Jag vet ju vilken kategori denna blogg tillhör (fast det skulle vara tufft att få höra nördkategorin, bara skriva om choklad eller något. Synd att jag inte är så entusiastisk över någonting). Och fast man kan placera sig i massan, så kan jag inte låta bli att tänka "Men varför känns det som om man inte passar in?". Och nej jag behöver inte passa in "vara likadan", men varför försvinner inte den här känslan av att vara annorlunda och malplacerad? Är det någonting alla upplever (svar: Ja)? Men varför verkar det som att ingen annan känner så? Varför får man bara vara annorlunda på "rätt sätt" (Hipster, jag har min egen stil). Är alla fejk? Jag hatar känslan av att inte höra till ett sammanhang. Jag vill tillhöra ett sammanhang, vara en del avnågonting större.

Jag vill helt enkelt inte representera mig själv.

Röda tråden har nog slagit knop på sig själv. Måste väl gå med i en sekt.

Hej då, ska googla lediga platser i sekter nu.

Den sista veckan

Hade hoppats på en lugn och skön semestervecka, nu när jobbet är slut. Fel hade jag. Slutarbetesmöten, möten och ännu mera möten. Egentligen tycker jag väl om att ha en orsak till att dra iväg mig hemifrån så att jag inte bara sitter still och får fnatt, men samtidigt hade det varit lite skönt att ha en helt lugn vecka innan skolan börjar.

Dessutom är det konstens natt på torsdag, som jag verkligen ser fram emot! Ska ut och bygga dominospel, för att sedan se allt dratta ihop på torsdagskvällen. Hur kul som helst!

Och dominokex är också kul. Och gott.

Work in progress

Är tillbaka i huvudstadsregionen, men bara för en liten stund. Har haft möte med min kommande slutarbetsplats, och äntligen fått något konkret att se fram emot i höst. Kommer verkligen att vara en stor omvälvning, från att ha jobbat i turistmekkat Mariehamn inom restaurangbranschen, till att återgå till kulturyrket, som kreativ skapare och pedagog.

Uff, nu lät jag onödigt vuxen och torr. Ursäkta mig.

Denna kväll kommer jag att spendera på tåg och färja, färdmedlen som man kunde tro att jag aldrig kan få nog av med tanke på hur mycket jag utnyttjar deras verksamhet, så lika bra att jag håller mig kort.

Adjö.

Dröm.

Sweet, åska och sommarväder! Har jobbat som en galning, vill gärna se min lönespecifikation, för jag är inte riktigt okej med lönen jag fått, men är ledig nu och det är finfint väder! Vill simma, köra båt, shoppa kanske, lyssna på musik etc. etc. Fira lite sommarlov också.

Det bästa är att jag i augusti antagligen kommer att vara ledig tre dagar på raken vilket betyder att jag kan komma en snabb sväng till helsingfors, innan jag måste återvända till plattlandet (ångest). Eftersom jag är ett mycket ensamt barn när jag är här på Åland, så jag har hunnit fundera på en massa saker (jag som aldrig annars funderar...) och främst då framtiden. Och då menar jag framtiden efter skolan, för det är faktiskt bara ett år kvar! ETT ÅR!!! Det kommer att gå jättesnabbt! Vad gör jag sen? Startar eget? Hur? Blir lärare? I vadå? Skiter i allt och åker min väg långt långt bort (låter mest lockande just nu)? Jag blir nästan lite rädd över friheten som väntar mig. När jag blir fördig har jag gått i skola i sexton år på raken, så det känns verkligen som om det är dags att göra någonting alldeles nytt.

Tågluffa genom östeuropa, åka till Italien, skaffa en fin lägenhet, hitta ett jobb... Vad drömmer jag om? Vad önskar jag mig?

Det är det som är frågan.

Insomnia

Jag har alltsedan jag var liten varit en orolig själ. Speciell då jag ska sova. Då finns det två scenarion.

1) Tusentals tankar flyger genom mitt huvud, bilder av människor jag sett, funderingar över vad jag sagt och gjort, funderingar över vad andra sagt och gjort osv. osv. Jag kan inte stilla min hjärna, utan den går på autopilot och det finns ingenting som får den att bli tyst. Detta kan pågå i flera timmar, vilket betyder att jag kan ligga klarvaken hur länge som helst.

2) Stum och stel, är väl bästa sättet att beskriva scenario två på. Jag ligger ner. Jag har det rätt bekvämt. Inga tankar flackar omkring i skallen. Men jag somnar inte. Jag bara ligger still. Som en död fisk. Bryr mig inte om någonting, men är ändå uppgiven. Är så trött att jag inte kan börja läsa eller stiga upp för att göra något annat en stund, men somnar gör jag inte heller.

På senare tid har jag dessutom börjat vakna mitt i natten, och inte kunnat somna om. Det känns i hela kroppen följande dag att jag inte sovit ordentligt.

Jag har alltid funderat på hur de gör på sömnlaboratorier, där de ska mäta orsaker och sömnkvalité hos folk som sover dåligt. Jag skulle aldrig klara av att sova bra på ett sömnlaboratorium. Är det inte en lite missvisande studie?

Det är så svårt det här med sömn.

Hobo life

Det är rätt så länge sedan jag senast bloggade. Har blivit besatt av Instagram istället, och har hela 13 (!!) följare där. Woohhou. Jag har liksom inte haft någonting att säga, så jag har låtit bli att skriva en massa nonsens. Tror att jag fortfarande har lite skrivkramp, för denna text producerar jag ofattbart långsamt.

Även denna sommar kommer att gå åt till att jobba på Åland. Jag bor i min mammas gamla rum hos mina morföräldrar, och känner mig lite som en inkräktare. Jag borde inte bo här, men jag måste. Jag gillar mina morföräldrar, och de gillar nog mig också, men situationen vi finner oss i är obekväm för båda parter. Vilket suger. Jag känner mig för gammal för att bo hemma, men samtidigt kan jag inte bo mina somrar i Vasa. Det går inte! Så ända sen förra sommaren har jag levt mitt liv ur en kappsäck. Först var jag här, sen i Stockholm, sen i Vasa och alltid i Esbo mellan varven. Jag känner mig väldigt hemlös.  

Min nya arbetsplats är helt ok. Jag har tydligen tappat förmågan att vara social, så jag är en konstig en på jobbet, men nu när jag haft två veckor på mig att lära mig hur man gör, så börjar det kännas, ja som jag sa, helt ok. Tur att jag får lön denna gång.

Kan inte riktigt rycka upp mig just nu. Har väl en dålig dag.

Här kommer en text som brukar pigga upp mig dagar som denna:

I say the same thing twice I'm awkward when I speak

Ain't got the perfect smile don't turn heads on my street

Trying to be a superstar like everybody else

But being myself is something I do well

Whatever you do, do it good

Whatever you do, do, do, do, lord, lord, lord

Do it good, alright

Express yourself, express yourself, whoa do it

See it's not what you look like, when you doing what you doing

Express yourself, whoa do it

I don't make the papers and fall from dos

Ain't got the x factor I'm not what they expect

But it won't be long before my turn is next, to express

Now without you expect

See whatever I do, I do it good

Do, do, do, do, do, do, do

So whatever you do, do, do, do, lord, lord, lord

Do it good,

Express yourself, express yourself, whoa do it

See it's not what you look like, when you doing what you doing

Express yourself, whoa do it

Loose myself in time, tearing... too high

Shooting what you got, whoa

It's nothing wrong with perfect and perfect

Now it's your time to shine

Express yourself, click your fingers now

Express yourself, come on, 

'See it's not what you look like, when you doing what you doing

Express yourself, whoa do it

See it's not what you look like, when you doing what you doing

Express yourself, come on now, yeah, come on, now,

Come on now, yeah, come on, now, 

Come on now, yeah, come on, now, 

Come on now, yeah, come on, now