Lyckopiller

Tacka högre makter att vi har en fysisk kurs på förmiddagar, man blir faktiskt gladare av att röra på sig. Och av att improvisera :) Jag fick ett strykjärn i handen idag och såg mig plötsligt både tacka för Oscarstatyetten i min hand, och locka på min lilla hund. Blev alldeles pirrig av glädje inombords. Jag älskar att leka, det är bara så. Jag förstår inte hur man kan leva ett normalt liv utan att leka emellanåt, jag är själv ett levande bevis på hur meningslöst det kan kännas utan att få hitta på och bara upptäcka. När det blir allvar, blir det press och för mycket press leder oftast inte till något gott.
Så här med tanke på att resten av min tid går åt till skrivande av mitt examensarbete. Men ingen stress. Som jag tidigare nämnde.

Just nu börjar våren blomstra där ute, solen skiner och man kan gå en promenad. Jag blir glad redan av det här, men om du behöver ett lyckopiller utöver detta, så GÅ på Pojken och Stjärnan på Wasa Teater! Det är en huippujuttu hörni!

Plättkalas väntar!
H. Jag-är-nog-7-år-gammal-på-riktigt

Cups!

Har blivit alldeles besatt av att göra "koppkoreografin" till Lulu and the Lampshades låt "When I'm Gone" (kolla "Cups" på Youtube ifall du inte vet!). Har gjort den säkert sjuhundra gånger idag, och sjungit för hjärtans lust. Vi har inte så ljudisolerande väggar och dörrar i huset jag bor i så jag antar att mina grannar ofrivilligen också fått ta del av min nya hobby. Detta ska bli mitt nya partytrick!

För övrigt har jag varit på Melodifestivalens final i Solna, och om ni frågar mig så vann rätt låt, faktiskt. Jag satt på kanske femte sista raden, så högt upp man kan komma, och led av svindel under hela spektaklet, men det var kul i alla fall. Alla artister såg väldigt små ut, och ärligt sagt så är det bekvämare i hemmasoffan. Nå, jag vet till nästa år!

BEVIS ATT VI VAR DÄR! Det ÄR någon på scenen, jag lovar. Vi hörde dem!

Mitt eXaMEnsarBeTE orkar jag inte stressa över, jag valde i fredags att omstrukturera hela projektet, och nu känns det som om det var en bra lösning, även om jag idag har suttit och skrivit om allting. Men nu när jag fattar vad jag gör så är det lätt, så det tar inte så lång tid att skriva (visserligen har jag hela analys-delen kvar, men det ska väl ordna sig!).

Klart slut! Nu är skönt att vara tillbaka på riktigt!

I bought a ticket for a long way round, two bottles of whiskey for the way...

Ett verkligt optimistinlägg

Vad är det för fel på mig? Ärligt?!

Varför tar jag inte vara på de här sista månaderna jag får njuta (eh.) av mina studier? Av att få gå i en klass fylld av underbara människor? Men det går inte. Jag bara hathathathathathathathatHATAR mitt s.k. studieliv. Problemet är att "I'VE HAD IT!". Jag har tappat lusten helt enkelt.  Det är inte roligt längre.

Min klass har börjat en ny kurs medan jag ännu var nere i huvudstaden. Redan det är skrattretande. Ingen berättade för oss som var på annan ort. Nå, utan att älta dessvärre, så hade jag min första lektion av denna kurs idag. Och det låter som en så spännande kurs, det är riktigt det som jag älskar att göra. Men jag fick bara panik och blev arg på lektionen istället. Jag vill inte göra någonting alls. Och ändå vill jag. Det är en märklig paradoxal känsla som jag inte ännu kommit underfund vad jag ska göra med. Dessutom gör det ont överallt, i ryggen, i bröstet... Jag känner mig sönder helt enkelt. Nu behöver jag tid för att laga mig själv.

Försöker hålla uppe drömmen jag har. I sommar ska jag åka till Portugal och lära mig surfa. Och flytta från Pampas.

...Men jobbar med mig själv

Försöker ändra mitt liv

Jag måste bort härifrån

Det är inte sunt

Samma gamla snack

Samtalsämnen går runt

Ibland jag tänker tillbaks

På min barndom tedde sig

Fick en moral

Som jag tror kan ha räddat mig

Solidaritet är det enda jag vet

Både tänker och ser på det sättet allt mer...

[---]

Jag är trött på det där
För vi springer i flock
Är bekräftelsen här
Ja då vinner vi nåt
Man trycker på gasen
För att komma lite snabbare fram
Hela vägen där horisonten är grann
Guld och gröna skogar

[---]

Jag är likadan för jag lever idag
Dragit mitt strå till stacken och jag gjorde det bra
Vem är jag
Hur betraktar dom mig
Men frågorna jag ställer säger mer om mig
Min osäkerhet
Du kan kalla den ångest
Hela kroppen den skakar
Så snälla håll om mig
Ett lyxproblem
Men det är en vardaglig scen
Mycket vill ha mer
Det är så vi bygger problem

Stolthet

Det är alldeles sjukt hur snabbt tiden går. Jag har gjort färdigt mitt slutarbete, och vilket avslut det blev sen.

Vi hade lidit av sjukdom under hela veckan före premiären. Jag trodde redan att vi klarat oss undan en katastrof, då vi lyckades hålla de två utsatta provföreställningarna i tisdags. Men katastrofen hann fast oss i alla fall, då jag fick meddelande från ena skådespelaren på onsdagmorgon att hon blivit riktigt sjuk igen. Ja, vad fanns det att göra? Samma dag skulle vi ha två föreställningar, och följande dag var det premiär. Jag fick chockstressattack version 362.8 under denna produktionsprocess, men tog mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att hoppa in och göra rollen själv.
Eventuellt gjorde jag onsdagens föreställningar i chocktillstånd, men jag tror faktiskt de gick riktigt bra. Vi väntade med att bestämma oss om jag skulle hoppa in även på premiären, men när jag samma kväll kollade upp saken konstaterade vi att det är lika bra att jag gör det.

Så. Jag spelade sist och slutligen i min egen produktion. Det var ju inte alls tanken, men jag är nog väldigt glad och stolt över att jag klarade av att göra det! När jag ställde mig där inför de sjundeklassare vi spelade för, kände jag plötsligt en känsla av att vara hemma. En känsla som jag inte känt på så, så, SÅÅÅ länge. Jag gjorde precis det jag ska göra, och det gjorde denna produktion så mycket mer värdefull för mig än flera tidigare.

 På söndagen ska jag åka tillbaka till Vasa. Jag måste erkänna att jag är rädd, rädd för att det bara blir som förut, att jag ska pressa mig själv för hårt, att jag kommer att känna mig ensam och ledsen. Jag ska ladda mig själv med att lyssna på musiken från Les Mis, och hoppas på att det räddar mig dessa sista månader.

Detta är inte en comeback - ännu

Har försökt skriva flera gånger. Bara så att det inte verkar som om jag har dött. Det har jag inte. Men det har varit en period av svårigheter att uttrycka mig. Orkar inte pladdra så att säga. Men även om jag vill så går det inte just nu tydligen.

Fortsätter att skriva när det känns att det är dags igen. Det skulle inte vara första gången jag gör comeback :)

Här kommer ett utdrag från min tublrfeed, eftersom orden inte riktigt kan beskriva någonting just nu:

Genialt.

Allt är bra! (fast kanske inte Hitler...)

Eufori.

Jag är faktiskt dramalärare. I en skola. På skoltid. En RIKTIG dramalärare alltså. Redan den tanken gör mig varm och lite lycklig inombords. Men att vara en dramalärare och få (här måste jag avbryta mig och påpeka att stavningskontrollen inte känner igen ordet dramalärare, vilket är en skam. Visserligen känner den inte till ordet "stavningskontrollen" heller...) Var var jag? Jo, att få hålla lektion och efteråt höra "Det här var den bästa lektionen någonsin" gör mig till smält geggamoja. "Den bästa lektionen någonsin" känns kanske lite som en överdrift, men visst är det ett bevis på att eleverna gillade det. Dessutom tror jag att de fick en helt ny idé om vad drama kan innebära, så jag hoppas att det inspirerar dem till att fortsätta jobba med vårt lilla projekt.

Det jobbigaste med att jobba med drama är att ha en noggrann plan, och sedan vara tvungen att förkasta allt. Det bästa är nog allt annat.

Vad jag har lärt mig idag är:

Slappna av

Bry dig inte så mycket (for real, om man försöker kontrollera allt, gör man eleverna bara nyfikna på att se vad som händer när man tappar kontrollen) 

Ta plats

och det bästa: Våga gå i roll (vilket kind of gör mig som teaterälskare ännu mer euforisk, jag kan spela både pajas och Hitler och det är ingen som dömer mig för det. Okej kanske nån skulle döma mig om jag skulle vara Hitler. Det vore nog inte så smart. Kan man bli åtalad för sånt?)

Fatta hur nice!

(okej, realitycheck: efter förra gången ville jag aldrig mer hålla en lektion för att jag inte tyckte att jag lyckats särskilt väl, och nu såhär. Tja, jag hinner väl ändra mig många gånger...)

Smajlisar!!

För få kvadratmeter, för många saker!

Detta är en analys över mitt rum. Eller egentligen mina rum, för jag bor ju på så många ställen. Jag kan inte riktigt erkänna att jag skulle ha flyttat hemifrån, fast jag största delen av tiden bor på annan ort. Mitt hjärta tillhör huvudstadsregionen, sorry Österbotten, du lyckas inte övertyga mig. Så jag bor så mycket jag kan "hemma". Problemet är att mitt rum här "hemma" är väldigt, väldigt, väldigt litet. Mysigt joväl, men pyttelitet. I Vasa bor jag visserligen i världens minsta lägenhet, men den är ändå större än mitt rum, och jag har gladeligen fyllt denna lägenhet med möbler, kläder, saker, böcker. Inga problem, när jag är färdig med studierna förväntar jag mig att jag flyttar till en egen lägenhet innanför Ring III (man får väl drömma...) som jag kan stuva in mina saker i. Tyvärr så har jag ingen lägenhet än så länge och får nöja mig med mina 8 kvm "hemma". Så nu när jag ska bo "hemma" en tid p.g.a. jobb här i Hfrs och förståeligt har så mycket av mina saker ever possible med mig så...

KAos!

Mitt lilla, lilla rum här "hemma" ser så jävla fullproppat-, ursäkta ÄR så jävla fullproppat med saker att jag knappt ryms in själv. Föreställ er, mitt skrivbord är fullproppat av pärmar, böcker, häften, räkningar, mina datorprylar, mera häften... Mitt golv är fyllt främst av väskor, min kappsäck, kläder, instrument. Väskorna är visserligen bra eftersom de fungerar som provisoriskt förvaringsutrymme, men detta resulterar i att jag inte riktigt kan stå någonstans... 

Vad ska man göra? Skaffa ett loft? Eller bara drömma vidare om sin nya lägenhet på 60 kvm...

Nedstämdhet

Var riktit nedslagen i slutet av förra veckan. Hur ska jag få mitt slutarbete att gå ihop? Det känns som om jag är en ensam liten person som tror att hon kan göra allt själv, och planerat därefter. Vad tänkte jag på? Det jag gjorde var startade om, suddade ut allting jag planerat, skrivit, kommit underfund med... Inte för att det var oanvändbart, utan för att bli fräsch i huvudet igen. Det kändes både skönt och bittert.

Har istället koncentrerat mig på att läsa vad andra har skrivit, tagit reda på vad det finns för anti-mobbningsverksamhet i Finland, försökt få tag på folk (med betoning på försökt, har inte riktigt lyckats). Och så försöker jag läsa inför mitt skriftliga arbete, eftersom jag antagligen inte kommer att hinna skriva i vår, eftersom det väl blir då som jag får/hinner göra mitt konstnärliga arbete. Stress.

Och nu antistressar jag mig genom att titta på svenska hollywoodfruar...

Frou-frou

Har jag inte sagt det?

PÅ SÖNDAG ÅKER JAG TILL PARIS!

Ou jee.

Mummun i mörkret

Se upp om kvällarna, mörkret är här! Det var när jag cyklade till butiken här för en stund sen som jag insåg hur mörkt det har blivit. Speciellt då jag nästan ramlade av cykeln när två småpojkar började prata alldeles intill mig och jag inte fattat att där stod någon (delvis berodde det också på fukten på mina glasögon som gjorde synbarheten rätt så begränsad). Mummu-fli plockar fram alla sina reflex såhär års.

Som om min mummuhet i sig inte skulle vara tillräcklig, så håller jag på att bli förkyld, och sitter därför inomhus och dricker kopp efter kopp med ljummet te. Den här demensen som börjat krypa sig på mig här på ålderns höst gör att jag glömmer bort mina tekoppar som står och drar, så mitt te är allt som oftast inte så varmt när jag äntligen kommer ihåg det... Och inget koffein ska det vara utan bara grönt eller rooibos-te för annars kan jag inte sova...

Jag har varit på möte i Helsingfors och uppdaterat mig om vad som händer på mitt "arbete" (jag är ännu lite osäker på om jag vågar kalla det för mitt arbete, men senast fick jag nog en känsla av att jag redan var en potentiell arbetskamrat). Där rullar det på minsann! Så mycket arbete och så lite tid! Superskoj att få vara en del av detta. Det som händer med mitt slutarbete är dock lite oklart, eftersom kommunikationen kanske inte varit den bästa, så nu undrar jag om jag gjort alldeles för mycket på mitt slutarbete. Trodde inte att det var möjligt. Får se hur det går. Kreativa processer. Suck...

Murder in the Vicarage, version 0.1 (poäng åt den som hittar mordvapnet!)

Men annars går det bra. Hela vår klass försöker desperat göra en miniatyrscenografi i 40-talsstil med regencymöbler och annat smått och gott (som självaste djävulen måste ha skrivit in i det där förbannade manuset). Behöver jag säga att lim och små pysselprojekt är mina värsta fiender?