Stigma

Min farmor kommer att flytta ut från sin lägenhet i slutet av denna månad. Därför försöker hon nu sortera bland sina grejer och göra sig av med så mycket som möjligt. Hon bad mig komma förbi och hjälpa henne med att gå igenom det som kanske är svårast att sortera ut, nämligen gamla fotografier. Min farmor har högar av fotoalbum, lådor med lösa kort, förstorade kopior och mängder av student-, konfirmations och examensporträtt, och hela förmiddagen har hon och jag gått igenom den drös av minnen som  förevigats på dessa bilder. Som tur närmade sig farmor sorteringsproblemet på ett väldigt simpelt sätt. Alla semesterbilder, bort. Alla löst liggande fotografier, i lådan som varje familjemedlem självständigt får komma och rota i och plocka på sig från, ifall vederbörande familjemedlem anser det vara värt att spara. Alla album, sparas. På det här sättet gick det ganska snabbt att gå igenom den från början rätt så skrämmande mängd dokument vi hade framför oss.

Jag önskar att det gick att göra likadant med vårt inre minne. Sådant som man vill göra sig av med skulle man bara slänga bort och det man vill spara sorterar man i album som lätt går att plocka fram när man känner för det. Sen kan det ligga minnen lite utspritt här som där som inte är riktigt lika enkla att komma åt, men rotar man en stund så finns de där tydligt framför en. Ah! Systematikerns dröm! Men så roligt ska vi förstås inte få ha det. Mitt minne är nog bara en enda rota-i-hög, omöjlig att hitta i, och överst i högen ligger alltid de bilder jag sett så många gånger att jag bara irriteras varje gång jag ser dem. De påminner mig om en tid som jag är beredd på att radera ur mitt liv, och om det verkligen hade varit frågan om en konkret hög av fotografier skulle jag ha kastat dem för länge sedan. Men eftersom jag inte kan göra det med mina riktiga minnen hänger de bara kvar, är i vägen och tar mig tillbaka till en tid som förvränger min bild av personen jag är idag.

Ibland går det att glömma bort bilderna som ligger överst i högen. Man har annat att tänka på helt enkelt. Då känns allting lite lättare eftersom man fokuserar framåt, på det som händer just nu, eller det som är påväg att hända. Man håller rätt kurs så att säga. För min del har nog navigeringen ändå gått åt pipan för så fort jag råkar få syn på mina bilder dras jag ögonblickligen tillbaka till ett tillstånd som jag inte ens befinner mig i längre, bara för att minnesbilden kommer så starkt tillbaka. Bilden är inte längre bara en bild, utan har förvandlats till ett stigma som jag inte kan skaka av mig. Stigmat suger sig fast som en igel utan att jag har en chans att avvärja händelseförloppet. Och sedan är jag fast. Fast i samma gamla tankar, samma handlingsmönster, samma beteende. Jag blir den person jag en gång varit, men inte längre är.

Hur skakar man av sig ett stigma? Finns det någon hemlig trollformel för att bilden som orsakar stigmatiseringen återgår till att vara, tja, en vanlig papperslapp som jag lätt kan riva itu, slänga iväg eller rent av bränna upp? Det låter hemskt, men vore det inte bättre att kunna radera delar av sitt minne än att bära på sådant som orsakar ångest och obehag? Eller handlar det egentligen om acceptans? Kan det vara så att jag egentligen inte vågat ta en ordentlig titt på de bilder som ligger överst i min hög? Jag har inte accepterat det de föreställer och därefter  inte kunnat lägga bilderna åt sidan, en gång för alla.

Passivitetens fånge

Om det är någonting jag är riktigt dålig på så är det att sitta hemma utan att göra någonting. Lyckades stuka foten igår, vilket i princip tvingar mig att bara sitta hemma (kan inte ens dansa!) och försöka underhålla mig på bästa möjliga stillasittande vis.
Det jag hittills sysslat med är:

• Sjungit (och värmt upp rösten före. För det skadar ju aldrig att vara lite extra överabitiös när man har all tid i världen)

• Gjort ett smycke
• Lagat mat och ätit av ren tristess cirka tre gånger
• Dansat (okej, jag sa att jag inte kan dansa just nu, och det är visserligen sant, men jag kunde inte hålla mig)
• Tränat magmuskler (här hade jag inte tid för ambition längre utan gjorde slumpmässigt några rörelser bara)
• Spenderat sjukt mycket tid på facbook, pinterest och youtube

• Tittat på ett och ett halvt avsnitt av Kvarteret Skatan på Svt Play
• Reciterade en dikt och spelade in hela härligheten med musik och allting
• Pratat med min farmor i telefon
• Läst
• Legat på golvet med foten upphöjd och inlindad i frysta wokgrösaker som fått fungera som min  ispåse
• Tänkt tanken "Ja men jag kan ju ta en promenad!" cirka femtio gånger och sedan kommit på att det inte går.

Jag håller på att förgås av tristess. Att vila är inte min grej. Hoppas att jag kommer på något coolt att göra här ännu under kvällen. Kanske jag läser igenom kurslitteraturen jag lånade på bibban i onsdags. Det skulle ju vara någonting det.

As if.

Ett öppet inlägg

Innan vi kommer igång med följande inlägg vill jag inflika att jag inser att denna text är väldigt lång och väldigt personlig. Jag vet inte hur bekväm jag är med publicera ett inlägg som detta, men samtidigt vet jag att publicering är ett sätt att få utlopp för sina känslor och att få lätta på trycket. Jag skriver mycket som förblir opublicerat, men den här gången ville jag få ut det. Göra det tillgängligt och läsbart. Någonstans inne i mig finns kanske en förhoppning om att rätt personer ska råka läsa detta och får veta sådant om mig som jag inte kan förklara när vi står öga mot öga. Det känns som om jag inte riktigt kommer vidare med mitt liv om jag inte får berätta om den här delen av mig själv. Så med detta sagt hoppas jag att du som läser förstår varför jag skriver ett inlägg som skiljer sig från det vanliga. Tack för att du läser och hoppas att min berättelse också ger dig någonting.


Jag har redan länge känt att jag borde dela med mig av det jag här till följande kommer att skriva om. Nämligen en historia om vad åsikter om vikt, hälsa, bantning, utseende, men framför allt, självbild kan göra med en människa.

När man ser sig omkring kunde man tro att en hälsosam livsstil och en vältränad kropp är allt som behövs för att bli lycklig. För att må bra och vara självsäker och stark. För att våga tro på sig själv. Det ligger säkert något bakom den tanken, men jag tycker också det är viktigt att påminna oss om att det inte är hela sanningen.

För några år sedan levde jag den hittills olyckligaste tiden av mitt liv. Det var ingenting speciellt tragiskt som hade inträffat, det var ingen katastrof jag var tvungen att ta mig igenom, ingen hade dött, jag blev inte utsatt för något våldsdåd. Men ändå var jag så fruktansvärt olycklig och deprimerad. Livet smakade ingenting och jag ville sluta existera.

Det fanns säkert flera orsaker till att jag kände så här, men den största orsaken var nog att jag alltid och konstant kände att jag var tvungen att vara på ett visst sätt, men hur jag än gjorde så dög jag inte. Jag hatade min egen kropp så innerligt. Jag var fet. Inte bara om låren, magen, rumpan, hakan... Mitt hår var fett, min hy var fet. Jag hatade att se mig själv i spegeln, på foton. Jag hatade varenda kroppsdel, hela jag var defekt. En gång när jag spelade sanning eller konsekvens (eller något motsvarande, jag minns inte riktigt) blev jag tvungen att berätta vilken del av mig jag tyckte att var snyggast. Jag ljög någonting om ryggen, för det kändes neutralt och som en del jag aldrig själv var tvungen att se på, vilket gjorde att jag inte hatade den riktigt lika mycket som de övriga kroppsdelar som ondskefullt upptog bilden jag såg av mig själv i spegeln.

Självföraktet sträckte sig också ut över mitt mentala tillstånd. Ingenting jag åstadkom tyckte jag att dög, jag var självkritisk och sågade varenda prestation jag utförde. Så fort jag kände mig stolt över någonting vaknade föraktet till liv och var snabbt där för att påminna mig om hur syndigt det är att ha för höga tankar om sig själv; hur egocentriskt jag beter mig. Jag hatade inte bara mitt yttre. Jag var en dålig person även inombords, ansåg jag. Andras komplimanger ifrågasatte jag. De sade dem bara av artighet, de menade inte vad de sade. Jag litade inte på någon annans omdöme än mitt eget. Ändå sökte jag efter bekräftelse hela tiden, det var skönt att någon gång få höra att man var bra, även om jag avfärdade kommentaren snabbast möjligt.

Så började en ny period i mitt liv. Jag hade tid över som jag kände att jag kunde utnyttja på ett bättre sätt än bara ligga på soffan och slötitta på tv. Jag var trött på passiviteten som mitt yttre både skapade och upprätthöll och valde bara plötligt en dag att mitt dagliga kaloriintag skulle begränsas till 1200 kcal. Då hade jag redan en tid börjat gå på olika gympass, minst tre gånger i veckan. Jag skrev ner varenda en kalori jag stoppade i munnen och såg till att jag inte överskred den tillåtna mängden. En dag när jag ställde mig på vågen höll jag på att tappa hakan. Jag hade gått ner nästan 10 kg! Trots att jag strikt hållit mig till min diet kom det som en överraskning, jag hade aldrig trott att viktnedgången skulle vara så snabb. Plötsligt öppnade sig en helt ny värld av möjligheter för mig. Om jag verkligen kan gå ner i vikt vill jag sätta upp ett mål för mig själv. Jag ville gå ner ytterligare 10 kg, för att nå det som enligt BMI uppges vara idealvikt. Ni hör ju själv hur ljuvligt det låter. Idealvikt! Jag skulle uppnå idealet och bli perfekt! Det fanns inget dom kunde stoppa mig!

I det här skedet är jag ändå tvungen att stanna upp i mitt skrivande. Ett varningens ord. En fullvuxen människa ska inte leva på 1200 kilokalorier i dagen! Verkligen inte. Enligt olika kalkyler ligger mitt basala näringsbehov på ungefär 1800 kcal per dag, vilket betyder att jag hade behövt äta mycket mer, endast för att upprätthålla de grundläggande vitala egenskaper min kropp utför (så som att andas, pumpa ut blod i kroppen, förnimma omgivningen, smälta maten jag äter etc...).

Samtidigt som min diet gick, som jag såg det, sin gilla gång hade jag också andra projekt på gång. Förutom träningen och matbevakningen som i sig tog upp mycket tid - det är väldigt tidskrävande att laga mat och äta då man gör det med neurotisk noggrannhet - läste jag till antagningsprovet till universitetet och ledde tre teaterklubbar som alla skulle ha sin egen vårföreställning som krävde planering, rekvisita, repetitionstid och mycket annat jag gjorde alldeles på egen hand. Under samma period började jag också jobba på en annan arbetsplats ombord på ett kryssningsfartyg, vilket betydde att många helger gick åt till arbete där. De helger jag inte jobbade, då var det vilt festande till småtimmarna som gällde istället. Och alkohol och sömnbrist är som vi vet inte något som gör att kroppen mår bättre precis.

Stressen jag utsatte min kropp för resulterade i ett systemkollaps. Några höjda infektionsvärden och en miss med matintaget ledde till ett sjukhusbesök för min del. Den dagen vill jag aldrig någonsin vara med om igen. Jag har aldrig känt mig så avhumaniserad som på avdelningen jag blev inlagd på. Jag var hungrig, kissnödig, svag och trött, men det fanns ingen som hörde när jag ropade, ingen som gjorde någonting utöver sina förutbestämda uppgifter för att hjälpa mig, ingen som frågade hur jag mådde eller berättade hur länge jag var tvungen att vänta. Jag satt fast i slangar och apparater och kunde inte röra mig och när den febernedsättande medicinen började verka fick jag varmt och började svettas i mina dubbla byxor jag dragit på mig på morgonen eftersom jag frysit på grund av febern. Inte en chans att jag ens kunde dra av mig ett lager kläder. Så hjälplös var jag där jag låg.

Sommaren körde igång och jag inledde en arbetskarriär ombord på kryssningsfartyget. Jag kände mig väldigt blyg och bortkommen, okoncentrerad och hade svårt att lära mig allt nytt. Jag skämdes över mig själv och min klumpighet. Arbetet i sig var ändå riktigt roligt när jag väl blivit varm i kläderna, och arbetsplatsen har blivit mig mycket kär under det senaste året. Under den första sommaren var jag ändå konstant stressad när jag var ombord, och mitt ätande blev därefter okontrollerat, hetsigt, oregelbundet och väldigt känsloladdat. Jag visste inte hur jag skulle tackla ätandet ombord eftersom jag inte hade någon modell för det. Dessutom kunde jag inte heller motionera som vanligt, vilket gjorde mitt liv ännu mer hysteriskt. Jag kunde aldrig bara acceptera situationen och göra det bästa av den, jag var alldeles för skräckslagen av tanken att allt som jag hittills kämpat för nu skulle gå i tusen bitar.

På ett sätt var det därför perfekt att börja på universitetet. I och med detta blev jag tvungen att byta gym, vilket gav mig ny energi i tränandet. Ätandet gick fortfarande i vågor, ibland åt jag under kontrollerade omständigheter, ibland försökte jag lära mig äta utan att räkna kalorier  - något som för det mesta slutade i att jag tappade kontrollen helt och började hetsäta istället. Jag vågade inte lita på att jag inte skulle falla dit igen. Nu i efterhand låter det som om jag var en alkoholist eller knarkare som försökte bli av med sitt beroende och visst, det finns nog vissa likheter. Jag hade ett problem som kontrollerade mig, som styrde mig mot min egen vilja och som tog kål på mitt självförtroende och min tillit på mig själv. Min redan från tidigare dåliga självbild var säker på att jag skulle misslyckas, och jag insåg att jag inte bara måste lära mig äta på nytt, jag måste också lära mig acceptera och älska mig själv och min kropp för att kunna leva.

Jag har satt otaliga timmar på samtal med psykologer, på mindfullnessessioner jag hittat på youtube, yoga, hypnos, avspännings- och andningsövningar. Det finns säkert många som är skeptiska till all denna holistiska självvård jag provade mig på, men jag upplevde flera gånger att den hjälpte. Det jag behövde var någon annan som berättade för mig att jag dög, att min kropp förtjänade en paus, att det var dags att lugna ner sig och att jag ska lägga märke till signalerna som min kropp ger mig, men som jag oftast valt att ignorera. De här rösterna lärde mig att ändra på den kritiska monologen i mitt eget huvud och berättade för mig vad en människa behöver få höra för att kunna vara snäll med sig själv.

Den hösten var jag otroligt lycklig. Jag började känna mig värdefull för första gången i mitt liv och jag sprudlade av energi och framtidstro. Jag hade lyckats! Jag hade uppnått idealet såväl kroppsligt som själsligt. Visserligen var jag inte helt övertygad hela tiden, och jag led mycket av prestationsångest, men för övrigt var mitt liv ganska bra. När jag kom hem efter föreläsningarna kunde jag inte hålla mig utan brast ut i ett "Jag är så lycklig!" som jag upprepade flera gånger.

Men att nå lycka betyder inte att du kommit i mål. Lyckan är inte ett nirvana som man uppnår eller en känsla man får behålla i alla sina dagar då man väl nått fram till den. Nej, lycka är ett tillstånd som kommer och går livet ut och det här är något av ett allmänt missförstånd tror jag. Njut av lyckovågen så länge som du seglar på den. När vågen dragit förbi är inte resultatet automatiskt en katastrof, det betyder bara att ditt liv gått vidare. Småningom kommer lyckan att nå dig igen - förmodligen då du minst anar det, eftersom lyckan har en tendens att förbli frånvarande så länge man jagar efter den.

Min lyckovåg drog förbi i slutet av höstterminen. Jag hade mycket jobb och studier och träning och eftermiddagsklubbar och kompisar som behövde terapisnack och föreningar som hade möten och släktingar som ville ses och tenter och studentfester och mera jobb och julkort som skulle göras och nya spännande bekantskaper som ville lära känna mig på ett sätt jag inte alls var beredd på... Jag säger inte att jag inte tyckte om det, nej verkligen inte. Det var ju det som var mitt problem, jag tyckte allting (tja, kanske inte tenter och terapisnack, men allt det jag själv valde) verkade kul och därför tackade jag ja åt höger och vänster tills jag insåg att jag. Inte. Kan. Göra. Allting.

Okej, men det blir jullov. Det går nog. Jul hos familjen, besök hos släktingar. Jobb ombord. Oj vad man hinner med mycket när man inte behöver tänka på sina studier.

Snabbt är julen förbi och jag tror att jag är utvilad. Termin två kör igång, och jag inser att jag anmält mig till hur många kurser som helst. Jag jobbar cirka 60 timmar i månaden utöver studierna och gör allt för att hinna med träningen och min nya bekantskap som utvecklats till något slags dejtingförhållande. Redan i januari känner jag att jag är nära bristningsgränsen, men vågar inte ta ner på tempot eftersom jag är rädd att det får mig alldeles ur balans, som ett korthus som rasar när jag bara försöker ta bort den översta våningen. Idiotiska tankar man har när man utsätter sig för stress. Utmattning var i det här skedet ingenting obekant för mig, bränt slut på mig själv hade jag redan gjort upprepade gånger under mitt liv. Jag tålde nog inte stress alls lika bra som jag en gång för länge sedan gjort och därför tog det inte många veckor innan denna galenskap nådde sin kulmen.

Jag mådde skit. Min kropp reagerade åter igen genom att göra sig själv obrukbar. Maten hölls inte i mig, jag kallsvettades, jag orkade inte men jag var tvungen att gråta, gråta och gråta. Jag hade inte ens kraften att torka mina egna tårar och hela tiden skrek mitt huvud VARFÖR GÖR DU SÅ HÄR MOT DIG SJÄLV MÄNNISKA?!?!?!

Jag grät för att jag var en idiot. Jag grät för att jag var tillbaka i ruta ett. Jag grät för att jag kände mig ensam och äcklig. Jag grät för att jag inte kunnat öppna mig för mina nära och tala om saker som dessa, eftersom jag alltid varit skräckslagen att de kommer att vilja fly om de får reda på sanningen om mig. Och jag låg där igen. I min säng och kände mig lika avhumaniserad som på sjukhuset, men denna gång var det jag som avhumaniserat mig själv.

Mitt illamående hade sin kulmen för nästan fem månader sedan och ända sedan dess har jag långsamt försökt återhämta mig. Det har gått ganska bra. Jag försökte verkligen tagga ner efter att väggen kom emot, och tack och lov att sommarlovet närmade sig eftersom det gjorde nertaggandet lite enklare. Sommaren jobbade jag ombord, vilket gav mig varannan vecka ledig tid, varannan vecka någonting att göra som ändå gick relativt smidigt på rutin. I något skede insåg jag att min syn på mat har stabiliserats, och att jag äntligen kände att jag kan äta utan att vara orolig för att jag ska ta ett snedsteg. Jag njuter av mat och unnar mig godsaker när och om jag känner för det. Men gudarna ska veta att vägen dit har varit lång och krävade och ibland funderar jag på om det ändå inte hade varit ett hälsosammare alternativ att bara skippa bantningen. Min viktnedgång ger mig möjligheten att få göra allt jag drömt om, vilket också är orsaken till att jag tackar ja till allt. Nu när jag inte längre behöver se min vikt som ett hinder eller en egenskap som gör mig defekt.

Liten mellankommentar igen. EN PERSON SOM ÄR ÖVERVIKTIG ÄR INTE DEFEKT! Men jag kände mig defekt. Jag ville dansa, hoppa omkring, sprudla, stå inför människor, spela teater, allt. Och det kändes ofta som om min vikt hindrade mig från att göra alla dessa saker. Förmodligen var det bara jag själv som upplevde det så, eller så var det omvärldens skönhetsideal som formade min uppfattning, men hur som helst så kunde jag inte göra det jag ville då jag var överviktig. Som jag redan tidigare skrev så såg jag inte att min kropp hade några som helst fördelaktiga egenskaper.

Men det är alltså delvis för att jag gått ner i vikt som jag nu har så många bollar i luften att jag tappat räkningen för länge sedan. Jag är inte heller lika skarp som tidigare, jag har svårt att koncentrera mig, jag är yr och virrig, jag blir utmattad av att vara i folksamlingar och mitt korttidsminne är obefintligt. Jag föreställer mig att det kommer att bli bättre med dessa saker, bara jag ger det tid. Jag vet att jag är en grubblare som lätt blir stressad, kanske i onödan ibland, men samtidigt vill jag acceptera att det är en del av mig som jag inte kommer att kunna sudda ut. Vi formas genom hela livet, och vi behöver inte aktivt försöka ändra på oss eftersom vi ändå förändras under årens lopp. Förändring är en tidsfråga.

Jag har genomgått stora förändringar, men priset har varit alltför högt. Jag har insett att självförakt och hat inte leder någonstans, och att det är skitsvårt att vara snäll med sig själv, men att man ändå ska försöka. Känslor styr oss mer än vi tror men det är sällan vi får möjlighet att styra våra känslor. Människokroppen är fascinerande, för den tål otroligt mycket belastning. Otroligt mycket stryk. Samtidigt lämnar livet sina spår, både på gott och ont, och vad vi än gör borde vi se till att vi själva inte orsakar avtryck av ondhet på våra kroppar. Du har bara ett liv,  bara en kropp och det finns bara en sådan som du. Ta hand om dig. Gör det för min skull är du snäll. Men allra helst, gör det för din egen skull.

Tankar från ett flygplan

Det här med ben. Det är märkligt att någonting så vardagligt som ben kan få det att krypa i mig. För är det ett som är säkert så är det att det finns en stor skillnad på hur män och kvinnor får spreta och sära med benen.

Jag sitter för tillfället på ett flygplan, där det som vanligt är rätt begränsat med utrymme. Mannen på min högra sida sitter avslappnat bredvid mig i en - vad jag skulle kalla det trots att det känns en aning politiskt inkorrekt - typisk mansställning: bakåtlutad och bredbent. I sig är det inget fel med att sitta så, det är ju sjukt bekvämt! Men det som irriterar mig är att jag sitter på platsen bredvid och känner att JAG tar för mycket plats. Jag inser plötsligt att jag sitter med axlarna uppdragna till öronen, armbågarna INNANFÖR armstöden och benen, de håller jag sammanpressade på ett "nätt sätt". När jag lade märke till kontrasten mellan min och mannens position blev jag lätt frustrerad. Varför känner jag ett behov att förminska mig själv för att ta hänsyn till andra, medan någon annan automatiskt  sätter sig till rätta utan att det är någonting oförskämt med det? Så jag bestämde mig för att justera på min ställning. Jag särade på mina knän, och självfallet blev jag och mannen tvungna att luta våra ben mot varandra, bredbenta som vi ville vara. Jag tyckte det kändes alldeles för närgånget och rätt pinsamt, men jag höll tillbaka impulsen att krypa ihop igen. För jag tyckte faktiskt att jag hade lika rätt att ta plats. Lika mycket plats. Så småningom fattade mannen vinken (förhoppningsvis! Det kan ju hända att han trodde att jag försökte tafsa på honom också...) och justerade på sig. Snart satt vi i lika mycket utspridda utan att ha fysisk kontakt, och jag tror faktiskt vi båda kunde sitta helt bekvämt på det sättet.

Det hederligaste hade förstås varit att öppna truten och be mannen att dra ihop benen lite. Men det är inte alltid som man törs ta upp någonting som egentligen är en småsak, och med en helt främmande person dessutom. Det kan uppfattas irriterande och tjatigt och hela poängen riskerar att försvinna i skuggan av irritation. Så för att förtydliga min poäng valde jag denna gång att agera mera subtilt. Ibland krävs det att man höjer rösten och ryter till, men denna gång var det viktiga att jag höll tillbaka mina normativa impulser och fast vid det jag ansåg vara rättvist. Inte för mycket begärt.

Många bäckar små kan göra skillnad. Så håll ett öga på vilka bäckar som rinner åt rätt håll.

Tillbaka

Så var man tillbaka. Då menar jag inte bara här på bloggen, utan rent konkret tillbaka i min vardag. De två senaste veckorna har jag rest kring Grekland och upptäckt allt från vackra kullerstensstränder på öarna till det historiskt betydelsefulla och rätt mäktiga Aten, som mitt under det grekiska sommarlovet var en lugn och trevlig turistattraktion för oss nordbor. Men inte nog med att jag varit och rest i sydeuropa, jag har också gungat fram på Östersjön titt som tätt och dessutom hunnit göra svängar både i Pärnu och på Åland under mina lediga studer. Vilket menar att det inte funnits så många lediga stunder, i ordens sanna bemärkelse, under denna sommar för min del.

Och idag var dagen då det var dags att landa i vardagen. Bom pang! Igång med alltihopa, hela maskineriet ska startas, dags att aktivera sig! Vardag, vardag, VARDAG skriker det i huvudet på mig och det känns som om någon bestämt sig för att bulta in verkligheten genom pannan på mig.

Jag gjorde några svängar på universitetet och även på dramaföreningens möte och efteråt kände jag mig bara så slut. Visst, jag är säkert trött efter resan och visst, det var rätt intensivt de få timmar jag flängde omkring, men jag tror också det är någonting annat som gör mig trött i rekordfart (för 4 timmar är inte precis en lång dag...). Universitetsvärlden gör mig stressad, det är för många saker på gång samtidigt, för många ansikten som kommer emot mig, för mycket att hålla reda på som inte går att hålla reda på och för lite motivation i mig för att ändra på min inställning. Jag känner mig ständigt rastlös och vill helst vara någon annanstans. Jag har ett konstant påklistrat leende på mina läppar och pladdrar på som en galning bara för att jag inte kan slappna av och bara - ja, vad borde jag egentligen göra? - ta det lugnt.

Med dessa ord kommer jag att börja mitt andra studieår. Jag undrar hur länge jag hålls kvar. För tillfället känns studier som ett trist och meningslöst alternativ, men jag är ändå redo att ge det en chans. Jag vill så gärna bli lärare, men det är på ett fruktansvärt ensidigt sätt man kan bli det i vårt land.

Om inte ens en aspirerande lärare har studiemotivation, vem har det i så fall?

Rampfeber

Har ni hört det rätt plumpa uttrycket "ljushora"? Uttrycket blev bekant för mig under min första studietid då vi gjorde ljussättningar till våra teaterföreställningar. Ljushoran är den person som går omkring på scenen medan ljusteknikern riktar strålkastarna så att ljuset lägger sig över scenen på bästa ändamålsenliga sätt. Ljushoran har ingenting med själva föreställningen att göra, utan är bara där i rampljuset under en stund, för att sedan gå av scenen och inte lämna ett spår efter sig. Det enda som blir kvar är en fungerande ljussättning som ska lysa upp någon helt annan, någon som uppfyller scenrummets verkliga syfte.

Ibland känner jag mig som en ljushora. Jag vill ta plats, stå i strålkastarnas sken - en liten stund i alla fall. Jag vill vara till nytta och känna mig behövd. Men efter att jag utfört mitt uppdrag går jag av scenen och blir bortglömd. Det är kanske mitt eget fel, publiken vet inte om min existens eftersom jag delvis inte vill stå på scen och bli uttittad. Jag önskar ändå att jag lämnade ett tydligare spår efter mig. Att de där på läktaren ägnade ljussättningen en tanke: "Vilken lyckad ljussättning, skådespelarna syns verkligen fram i det här skenet. De måste ha uttnyttjat någon för att testa ljuset".

Det är en alldeles fåfängt att tänka så. Hur skulle man komma på en sådan tanke mitt under en medryckande föreställning? Det är liksom inte det relevanta i sammanhanget. Det relevanta är produktionen, slutresultatet, föreställningen. Jag borde vara glad av att ha fått vara en del av det. Att jag var med och drog mitt strå till stacken. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner mig utanför, avsides och också ganska onödig i det stora hela.

Jag vet inte vart jag är på väg med denna liknelse. Kanske söker jag fortfarande en balans mellan att synas och höras och att verkligen våga och vilja ta plats.

Jag både vill och vill inte vara skådespelare. Så länge jag inte vet vågar jag inte annat än att vara annat en bortglömd ljushora.

Improvisation for president

Äntligen har min prestationsnoja över improvisationsteater släppt. Den som jag led av under hela min studietid, under hela min praktik, under hela året som gick efter att jag tagit min examen och som fortsättningsvis gör att jag känner mig lite obekväm i teatersammanhang.

Men idag lossnade det. Råkade se ett impro-evenemang på facebook och visste med en gång att det var någonting jag var tvungen att gå på. Så jag gick, och det var ett av de bästa besluten jag gjort på länge. Vi lekte, gjorde övningar. Var i en black-box. Som på gamla goda tiden. Tiden då jag ännu inte var arbetsskadad och djupt deprimerad över yrkesvalet jag gjort. Jag kastade mig in, lade inga krav på mig själv. Hade bara kul. Och mer kul.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!!

Impro är min teaterform. Jag har blivit vuxen och lite förstörd, så där fantasimässigt i alla fall, men fortfarande finns viljan att undersöka, nyfikenheten och tjusningen över att inte veta vad som kommer att hända - vart vi är på väg - kvar. Världen (och speciellt min vardag) känns rätt så trist ibland, och det är därför jag behöver sagor, berättelser, litteratur, teater, lek och impro. För att kunna fly. För att hitta något annat. För att se saker på ett nytt sätt. Och för att få skratta och ha roligt.

Det här är medicin ska ni veta. Lek och lev. Det är allt som krävs.

Amen.

Det förbjudna

Jag kommer på oändligt många rubriker, men ingenting att skriva om. Jag planerar kreativa projekt, men de blir aldrig av. Jag har en massa jag vill få sagt, men vet absolut inte hur jag ska göra det. Jag känner mig bunden och tyglad, ja, kanske av mig själv?

Här i veckan insåg jag att jag genomgående under hela mitt liv gjort en fördelning på saker som jag får göra, och saker som jag inte får göra. Ett praktiskt exempel från min barndom är kanske på sin plats:

När jag var barn var Baby Born-dockorna sjukt inne. Alla tjejerna i klassen ville ha en egen "som en äkta bebis"-docka och de som fick en egen Baby Born blev föremål för både avund och uppskattning. Jag ville också ha en sådan här fascinerande docka som både kunde äta konstgjord mat och bajsa konstgjort bajs. På nittiotalet var det här långt framskriden utveckling ska jag säga er. Men det fanns ett krux. Av någon anledning skämdes jag över att jag också ville ha en så typiskt flickig sak. Jag räknade mig helt enkelt inte till en flickig flicka (vilket jag fortsättningsvis inte gör, men min uppfattning om flick- och pojkkonceptet har kanske förändrats en aning sen jag gick i andra klass). En oflickig flicka kan ju inte för guds skull vilja ha en trenddocka? En sådan fåfänga! Aldrig i livet att jag erkänner att jag fallit för någonting sådant! Så här tänkte jag, Fli 8 år gammal.

Nu fick jag aldrig en Baby Born-docka så jag slapp fundera på hur jag hanterat ett verkligt innehav av denna kontroversiella pryl. Men samma tanke har fortsatt att förfölja mig genom mitt liv. Det finns en uppsjö av områden som känns förbjudna för mig, antingen för att det inte "passar" mig. Att det inte är min stil. Allt som oftast är det ändå en känsla som sitter mycket djupare inombords som styr mina tankar. Den känslan är mycket svårare att förstå och acceptera. En känsla som säger mig att jag inte får för att jag inte är värd. Att jag inte ska försöka, för att jag ändå inte kommer att klara av det. Att andra kommer att tycka att jag är onormal och konstig. Avvikande. Någon man vill hålla sig borta ifrån.

Det är så svårt att ta första steget, åtminstone då det handlar om att ta första steget mot någonting man själv vill ha. Att ta initiativ för andras del är hundra gånger lättare, eftersom varken du eller dina känslor (ack, alla dessa orationella svårhanterliga känslor som bara irrar okontrollerat åt alla håll!) står på spel. Men tar du initiativet för din egen skull så är du också den som får ta smällen för att du var så framfusig, att du inte tänkte på att det kunde gå snett.

Man borde ju bara strunta i vad andra tycker och tänker, men som de sociala varelser vi är så kan vi inte bara ignorera omvärlden - tro mig, jag har gjort ett och annat försök. Men att konstant neka sig själv möjligheter eller alternativ för att man är så rädd för vad som kan hända om det blir fel, det är inte heller ett väldigt tillfredsställande tillvägagångssätt.

Varför ska det vara så skrämmande att vara människa? Borde vi inte i det här skede av evolutionen ha lärt oss att våga tacka ja till det som gör oss nöjdare, gladare eller till och med lyckligare?

Kalla mig inte duktig

Vad ska vi göra med de duktiga flickorna? De duktiga flickorna som inte syns, som inte hörs, men som sliter i det tysta, undanskymda av livets övriga oväsen. En duktig flicka följer snällt den allmänna ordningen, accepterar sin lott i livet och gör det som förväntas av henne.  Hon klagar aldrig, hon protesterar aldrig, hon höjer aldrig rösten. Hon innehar en biroll i sitt eget liv, en biroll vars uppgift är att höja de andra karaktärerna.

Jag har flera gånger kallats duktig flicka, så väl av andra som mig själv. Ändå vägrar jag identifiera mig som duktig. Hela mitt inre skriker av protest då jag känner att jag faller in i ett typiskt "duktig flicka"-beteende. För det handlar inte om att vara duktig, att vara den som bakar bullar, lappar sina egna kläder, alltid har med sig alla papper och lämnar in före deadline. Duktig är en etikett som andra ger flickor som helt enkelt kan tycka det är roligt att baka bulla! Varför gör man så? Att någon har bakat bulla kan man tycka att är kul, gott, fantastiskt, bra, fint, superbt, utmärkt... Men att säga att det är duktigt ger meningen en helt annan innebörd. Jag ska försöka förklara varför.

Pojkar är inte duktiga. De behöver inte vara det. Det är underförstått självklart att de klarar av vardagliga sysslor. Spelar ingen roll om det handlar om "typiska pojksaker" eller andra godtyckliga bestyr. Du hör aldrig: "Nej, vad duktigt av dig att du mekat med bilen" eller "Tack att du gjorde det så snabbt Kimmo, det var duktigt" eller "Vi har en duktig (manlig) chef!". Man behöver inte poängtera duktighet för pojkar och män. Eftersom det är en självklarhet att de klarar av uppgifterna de antar sig.

Nej, ordet "duktig" är reserverat för tillfällen då man gjort någonting oförväntat, någonting som man inte riktigt ansågs klara av på egen hand. Säger du "Vad duktigt av dig att du tvättat badkaret", finns det en nyans av förvåning och att tvättandet inte var en självklarhet i uttalandet. Att den som tvättade badkaret rent av inte förväntats klara av uppgiften. Duktig får på så vis en förminskande egenskap i meningen. Och det som förminskas är den som utförde uppgiften. Du kan inte säga att en man är duktig. Däremot kan man säga duktig till en flicka - eller en hund...

Det vi kan göra för att hjälpa de duktiga flickorna är att sluta kalla dem duktiga. Kallar du en flicka duktig bekräftar du henne för det hon gör, inte för den hon är. Och vad gör det åt hennes självbild?Hon själv saknar betydelse, hennes person är meningslös om hon inte presterar, hjälper, tröstar, åstadkommer, fixar, lagar och är där för andra. Att bara vara "flicka" anses inte vara nog, hon behöver epitetet "duktig" för att vara någon. Det här är orsaken till att miljontals flickor känner att de inte räcker till, att de förminskar sig själva och fortsätter spela biroll i sina egna liv.

Förebild!

Kalla oss intelligenta, kalla oss vackra, kalla oss ljuvliga, häftiga, roliga, speciella, underbara och värdefulla. Men kalla oss inte duktiga.

Ge mig rutin!

Bättre fly än illa fäkta. Det kan hända att jag följer det rådet lite för ofta. Jag flyr hellre än stannar kvar och ser utmaningen - det vill säga min kaotiska vardag som studerande - i vitögat

Kanske är det därför jag klassar mig själv som en arbetsnarkoman. Trots att det kan kännas tungt med tio timmars arbetsdagar flera dagar i sträck så väljer jag hellre det alternativet än min vardag för tillfället. På jobbet har jag rutier och tider att följa, hemma så finns det inga ramar. Alla människor behöver väl någon form av rutin, och jag behöver rutiner i allra högsta grad. Jag är en rutinmänska. Men den här våren har varit allt annat än regelbunden. Jag har inte tränat regelbundet, inte ätit regelbundet, inte sovit regelbundet och varje dag har jag vaknat i ovetskap om vad som kommer att hända och ske. Att inte veta och inte ha kontroll får mig att känna mig olustig till mods, och jag ser varken vad som borde göras eller vad jag lyckats åstadkomma. Rutinerna hjälper mig att se helheten och slappna av.

Därför flyr jag. Från oregelbundenheten till en strikt schemalagd livsstil. Jag känner att jag egentligen inte riktigt orkar, men samtidigt behöver jag någon form av yttre krafter som formar mitt liv för tillfället. Jag verkar inte själv vara kapabel till sådant. Det är inte det att jag inte skulle klara av oregelbunda dagar. Men det finns en orsak till att jag skolar om mig (eller breddar min kompetens, vilket sätt jag sen hellre uttrycker mig på), för att i framtiden få ett relativt regelbundet arbete. Jag konstaterade redan för ett par år sedan att freelancelivet inte är för mig. Jag ska jobba mellan 8 och 16 och veta vilken del av dygnet som är tillägnat arbete, och när jag ska göra allt annat.

En del mänskor tycker kanske att det här låter alldeles förfärligt. Men för mig är rutinarbetet ett måste, för att kunna vara kreativ, för att orka, för att kunna fokusera. Så möjligen tar jag ett vettigt beslut då jag bestämt mig för att jobba lite extra, eftersom det i långa loppet möjligen får mig att känna mig mer utvilad, än vad denna flummiga vardag gör. Bättre fly än illa fäkta, hellre jobb än jobbig vardag.