Impostor syndrome

Känner du igen dig i den här situationen:
Du befinner dig på något slags socialt evenemang; en fest, en mottagning, en allmän tillställning, etc. Största delen av tillställningen går åt till mingel och diskussioner, och du stortrivs. Du pratar om allt med alla och tiden bara rusar iväg. Men i något skede under kvällens lopp får du panik. "Hjälp. Hur länge ska jag kunna hålla skenet uppe? Hur länge ska jag lyckas lura de andra att jag är social och rolig att umgås med? När kommer de att komma på mig?". Du känner dig helt enkelt som en bedragare.
Det här är inte så ovanligt som man kanske kan tro och fenomenet kallas "impostor syndrome" (ungefär "bedragarsyndromet" på svenska). Vid skrivande stund finns det inte någon wikipediasida om impostor (eller imposter) syndrome på svenska, och därför tänker jag härmed ge er liten presentation om fenomenet.

Imposter syndrome är någonting som framför allt högpresterande, ambitiösa kvinnor lider av. De kan ha uppnått höga positioner i sin karriär, men känner ändå att de inte är värdiga posten. Det är av ren slump eller av misstag som de kommit så långt som de gjort i sina yrkesliv. En person som lider av syndromet är rädd för att hennes chef eller att hennes kolleger en dag ska upptäcka att hon inte alls är den hon uppgett sig för att vara, och att hon inte egenligen innehar de kvalifikationer som jobbet kräver.
Orsaken till att det just är kvinnor som oftast lider av syndromet baserar sig på sociala faktorer. Kvinnor upplever oftare att framgång är resultat av gruppdynamiska processer, där samarbete är viktigare än individuella prestationer. Antagligen har detta en koppling till uppväxttiden och sättet kvinnor uppfostras på. Män har däremot inte lika ofta svårt med att ta för sig och ge sig själva en klapp på axeln i situationer där de uppnått individuell framgång. Dessutom tror jag att syndromet har någonting med självbilden och självförtroendet att göra.
Tidigare(?) pratade man alltid om glastaket som kvinnorna inte kan ta sig förbi. Jag undrar om inte glastaket och imposter syndrome kan ha något samband sinsemellan? Kan impostor syndrome bli ett glastak för kvinnan som en dag upplever att hon har på något mirakulöst sätt tagit sig till en position utan att vara tillräcklig? Hon upplever att hon inte kan begära mer karriärmässigt, för hon har ju egentligen bara fuskat till sig sin framgång. Om hon nu skulle försöka ta bedrägeriet ännu längre, ökar inte risken att åka dit i så fall? Impostor syndrome skapar ett glastak som, hur förvridet det än må låta, kvinnan själv ligger bakom.

Det finns säkert massvis med forskning kring ämnet, allra minst på universitet där man studerar kvinnovetenskaper eller genusforskning, men jag hörde syndromet uttalas för första gången för ungefär en månad sedan, och för några dagar sedan beslöt jag mig föra att ta reda på mer om fenomenet. För även om det är så att jag hörde om syndromet för första gången för bara några veckor sedan, så har jag nog plågats av syndromet länge. Nu när jag fått reda på att imposter syndrome är frekvent förekommande hos abitiösa och högpresterande kvinnor kan jag slappna av en aning. Jag är kanske inte så hopplöst osocial som jag tror? För mig framkommer syndromet nämligen främst i sociala sammanhang, men jag kan ändå definitivt känna mig träffad: jag är inte nöjd med att vara medelmåttig, jag vill hängivet göra det bästa jag kan och ser mig själv ofta som ganska bristfällig. Här behövs det verkligen affirmation på att det inte är slumpen som är orsaken till lyckad social tillvaro!
Så om du är som jag och hör till en av de 70% av människorna som någon gång lidit av impostor syndrome, försök att se det så här istället: Du är ambitiös, du är framåtsträvande och du har förmodligen åstadkommit mycket mer än du föreställer dig! Ta för dig av egoboosten, sug på karamellen en stund, och fortsätt sedan färden mot dina drömmar. Låt inte ett bedragande syndrom lura dig.

Berätta om ditt sommarlov

Så skämtar vi kurskompisarna emellan inför en kommande uppgift. Vi ska nämligen hålla ett anförande om självvalt ämne under en föreläsning inom kort, och vi tänkte tillbaka på presentationerna vi höll i lågstadiet. Då var ämnet ofta just sommarlovet, eller "min hobby", ett djur i Afrika och så vidare. MEN VAD SKALL MAN BERÄTTA OM I DEN HÄR ÅLDERN? Det är den stora frågan.

Jag önskar jag hade ett självklart val, ett ämne jag brinner för och som jag vet mycket om färdigt (inte för att lättare slippa undan, utan för att ha ett hum om hur jag ska begränsa min presentation och bara berätta det allra intressantaste. Okej, och för att slippa lite lättare undan). Men de intressen jag tidigare brunnit för är nu slocknade, och jag är i ett skede av mitt liv där jag försöker hitta en ny livsgnista som för mig framåt.

Idag fick jag i uppgift att fundera på vad jag drömmer om. Det var en svår uppgift, jag drömmer om olika saker, men kan inte säga att jag är passionerad över någonting. Jag är helt enkelt en medelsvensson som gärna gör mycket, men bara hinner göra lite här och där. Omgivningen jag tidigare befunnit mig i har i viss mån krävt ett konstnärligt och djupgående sökande av livets mening, men detta slutade i att jag blev likgiltig gentemot allt i livet eftersom det började kännas så himla, ja, trivialt... Vad är det för mening med någonting över huvud taget då ingenting uppfyller mig till fullo? Så här har jag tänkt under de senaste åren, och jag har nu börjat inse att jag kan och borde uppskatta även små saker i livet. Allting behöver inte vara så pampigt. Och visst är det ju så att det stora och pampiga inte ens passar mig. Jag trivs här mitt emellan. På den gyllene medelvägen. Ying och yang. Ni vet.

En extra komplicerad yin och yang-symbol

Så vad kan man egentligen dra för slutsats av detta rabbel? Jo, att jag befinner mig i en övergångsperiod av något slag och att jag därför har det asjobbigt med att komma på ett ämne att berätta om i uppkommande presentation.

And that's why my life is complicated.

Kaos i köket

"Kaos i köket". Så skulle nog matlagningsprogrammet på TV heta, om jag vore programvärd. Jag älskar att experimentera i mitt kök, men kan inte briljera med överdrivet talangfulla kokkonster. När jag lagar mat skvätter såsen, grönsakerna rullar all världens väg, spisplattorna går heta och jag yrar fram och tillbaka i min beslutsångest om vilken stekspade jag nu egentligen vill använda. Men ärligt talat så tycker jag ändå att detta är vad som borde visas i matlagningsprogrammen, istället för de där som nu snurrar. Där har de ostbitarna färdigt skurna i skålar, mjölet färdigt uppmätt, ugnen påslagen i god tid, och, om det är ett riktigt ambitiöst program, en färdiggräddad paj att ta till så fort exempelbakverket satts in i ugnen. Men vem orkar laga mat på det sättet?

Det finns gånger då jag försökt vara organiserad. Läst recept. Köpt rätt ingredienser. Använt mått. Tänkt att "den här gången kommer det att bli så förskräckligt gott, bra, vackert och utsökt att jag bara kan vänta på en inbjudan från Matmagasinets redaktion så fort ryktet om min matlagning nått dem". Men nehej. Systematisk verksamhet är inte vägen till någonting gott. Vanligen blir min "till punkt och pricka-mat" tråkig, kanske lite bränd, smaklös, grå... Ja, det är som om den saknar själ. För fast jag följt receptet, så har jag inte haft speciellt roligt under processen, och det syns tydligare i resultatet, än om jag lagat mat lite sådär på en höft. Egentligen är det helt tvärtom. Har jag lagat min mat under kaosteorins premisser så blir det ofta bra. Gott.

Nu är det ju oftast så att det är jag själv som förtär maten jag lagat, så jag har inget empiriskt belägg för att min mat verkligen skulle vara godare när jag inte följer recept. Men glädjen av att laga mat på ett roligt (och kanske också korkat) sätt resulterar i att jag är lyckligare när jag äter maten. Vilket automatiskt gör den godare. Mat gör mig lycklig. Men mat med själ gör mig lyckligare. Så ett råd från mig till dig: strunta i vad man borde göra. Strunta i hur det borde göras. Gör det på ett sätt som gör dig nöjd, glad och belåten.

Avslutningsvis, om jag hade haft mitt matlagningsprogram på TV hade ni fått ta del av dessa oförglömliga råd (som provats under verkliga omständigheter):

• För dig med frys med dörr med vakuumfunktion: Stäng dörren. Upptäck att du glömt att ta ut någonting ur frysen. Ryck kraftigt i handtaget. Detta skall inte leda till att dörren öppnas, vilket du kanske förväntade dig, utan att hela kyl och fryskomplexet välter framåt över dig. Spjärna mot den motsatta väggen i ett försök att få kylskåpet tillbaka på sin plats. Öppna kylen försiktigt, då innehållet kan ha flyttat på sig under incidenten.
• En klassiker. Vrid på spisplattan. Gå din väg.
• En klassiker till: Micra frusen mat, glöm maten i micron. Upptäck den nu luktande, mögliga maten i micron en vecka senare.
• Och en specialare till alla er som har sin tvättmaskin i köket: Spill yoghurt. Spill yoghurt i den grad att det rinner ner i tvättmedelsfacket. Tvätta dina kläder.

Bon appetit!

Lugnt lackande

Kalla mig ytlig, men jag älskar nagellack. Nagellack är ett enkelt sätt att uttrycka personlighet, eller bara vilket humör man är på. Det går att använda nagellack för att matcha årstiden, kanske för att man känner sig trendig, eller tvärtom, för att inte någonting annat i ens utstyrsel är säsongsbundet. En nyare trend är att uttrycka politiska ställningstaganden eller etiska värderingar genom att lacka naglarna. För ett par veckor sedan startade en facebookkompis till mig en kampanj där hon utmanade män att ha lackade naglar i en veckas tid, för att uppmärksamma genusnormer, och för varje lackad karl skulle hon donera 10 euro till välgörande ändamål. Ett bra initiativ, men jag önskar att jag också kunde bidra med välgörenhet bara genom att lacka mina naglar. Så mycket för jämställdhet könen emellan, men ett fyndigt påhitt var det och jag hoppas att grabbarna antog utmaningen. Orsaken till att jag vill prata nagellack har ändå ingenting med trendighet eller åsikter att göra.

Idag insåg jag hur naglarna kan visa vilken slags skede du befinner dig i i ditt liv. I somras försökte jag lacka naglarna flera gånger, mina stackars naglar som jag bet på, som böjde sig, gick av, flagade och som satt på händer som, om möjligt, var i ännu sämre skick. Nagelbanden lossnade och sved, konstiga små sår dök upp intill naglarna, handflatorna och fingrarna var snustorra. I ett försök att göra någonting åt saken lackade jag naglarna, i hopp om att lite färg skulle pigga upp den ruskliga situationen. Problemet vara att jag trots otaliga försök med olika produkter och tekniker misslyckades gång på gång. Lacket smetades ut innan det torkat, färgerna smalt samman och bildade bara en yta av gegga ovanpå naglarna, jag målade för det mesta inte på naglarna utan omkring naglarna. Mina lackningstillfällen drog bara mer och mer ut på tiden eftersom jag flera gånger var tvungen att ta till nagellackborttagningsmedel och börja om från början. Det hela slutade med att jag putsade bort allt färggrant lack och drog ett lager genomskinligt superduperbasecoat på naglarna. Efter denna episod gjorde jag inga fler försköningsförsök på en lång tid.

Det hann bli höst, och jag blev sugen på att lacka mina naglar i en vacker mörkröd nyans. Lacken stod orörda i skåpet och jag fick gräva en stund för att hitta den nyansen jag letade efter. Jag torkade bort de gamla, genomskinliga nagellacksresterna från naglarna, tvättade händerna, filade naglarna lite och satte mig vid bordet med lacket. Långsamt och noggrant drog jag den mörka färgen över naglarna och såg att den spred sig jämnt och vackert. Utan att låta mig luras och tro att jag verkligen lyckats denna gång, målade jag färdigt och lät sedan händerna vila alldeles stilla på bordet. Och där satt jag ända tills jag verkligen kunde använda mina händer igen, utan att vara rädd för att smeta ner mina vita gardiner med rödvinsrött lack. Hela den tid det tog för lacket att torka satt jag stilla och bara väntade.

Den stunden blev väldigt betydelsefull för mig. Jag gav mig själv tid att bara vänta. Bara lugnt och koncentrerat titta på mina händer och vänta på att lacket torkar i sin egen takt utan "quick-dry-drops" eller ett rörelseförhindrat flamsande omkring. Inget fusk, ingen hjälp på traven för att få processen att gå snabbare. Jag koncentrerade mig bara på en enda sak, att lacket skulle torka. Det fanns ingenting jag kunde göra för att försnabba torkandet. Det enda som fanns att göra var, ja, vänta.

Kanske insåg jag någonting om hur mitt liv ser ut. Kanske någonting om hur jag själv kan påverka mitt liv, eller ännu bättre, att jag inte alltid kan styra mitt liv fast jag skulle vilja. Men framför allt insåg jag att mina händer efter detta såg vackrare ut än de gjort på en lång, lång tid.

Perfektion

Idag är det en perfekt dag. En perfekt dag att sitta och läsa deckarböcker för sin 6-åriga kusin. En perfekt dag för att sitta och titta på tv-serier inomhus. En perfekt dag för att njuta av flera koppar rykande te.

Det blåser kallt, det är molningt, men det är sommar! Vågorna slår mot klipporna, min arbetslats flyter - ironiskt nog - förbi mig. Jag sitter på terassen klädd i en gammal huppare och lyssnar på ljudet från havet. Jag önskar jag vore en författare, för jag kan absolut känna inspirationen komma en dag som denna. Idag känner jag inga krav, utan tänker tillägna dagen till att njuta och mysa (Herregud jag låter som en svensk kulturtant! Eventuellt är det det jag blivit också O.o.).

Nu vill jag besöka biblioteket och hitta någonting roligt att läsa (har redan tröttnat på de två böckerna jag envist kämpar mig igenom). Nu regnar det också. Perfekt sommar!

Somrigt

En uppdatering du inte får missa! LÄS! Not.

Hej igen och välkommen till denna frekvent uppdaterade blogosfär, där intressanta och nytänkande rubriker dyker upp dagligen för de miljontal besökare som kommer hit för att mätta sitt outsinande behov av att få smygkika in i människors vardag!

Not.

Jag är inte bitter, bara lite trött. Firar mitt sommarlov genom att inte sova alls, eftersom det finns så mycket att grubbla över så där med livet i allmähet. Det är väldigt synd att stora delar av min energi går åt att grubbla pengar, men tyvärr så är det ett av mina största problem just nu. Och hur man blir vuxen. Varför finns det ingen manual åt oss som påriktigt inte fattar, så att man åtminstone kan kolla vid behov? Är inte det möjligt att fixa i en värld där allting går att nå genom internet?

Jag var i banken här om dagen. Och diskuterade räntor och amortering och bla bla bla. Nu hör det säkert till allmänbildningen att förstå sig på bankens alla tjänster automatiskt, men tyvärr så är det inga självklarheter för mig. Nu har jag öppnat ett konto åt mig som känns sjukt vuxet att ha, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra "för att få bästa avkastning" eller vad det sen heter. Tur att jag hade en riktigt bra banktjänstemaninna som hjälpte mig med mina bankärenden, men jag har inte vågat återkomma med hur stor insättning jag vill ha månatligen. Eller vad det sen heter...

Och det här med fackföreningar? Borde man höra till en? Är det värt det? Och huvudfrågan, vilken ska man höra till? Det är ingenting som någon kan berätta, utan detta ska man luska ut själv (och ja! I googled it, och då skickade en fackförening en blankett åt mig att fylla i, men jag är nog skeptisk till att detta verkligen är rätt förening att höra till...)

Och arbetslöshet? Som snuttjobbare så kan det ju löna sig att lyfta lite kelapengar de veckor man faktiskt inte har jobb. Men vänta, betyder detta att jag måste skriva ut en massa blanketter? Är detta svårare än att få studiestöd (för det är faktiskt riktigt irriterande svårt att få studiestöd ibland)


NEJ JAG ÄR INTE BITTER. Bara lite trött. Av allt grubblande. Hoppas ni känner er inspirerade och glada efter ert besök i min mysblogosfär.

Här är en bild på en katt.

Big browser is watching you

Hela "egen hemsida", dela allt vad du kan över nätet, "din chef kommer att leta reda på dig på facebook" etc etc. har påverkat mig starkt under den senaste tiden. Jag känner mig inlåst av ett större system som har kontroll över mitt liv, storebror har verkligen ögonen på dig. Även om denna blogg tekniskt sett är en google-produkt kan jag inte låta bli att hata hela konceptet. Jag öppnade min blogg innan det fanns något som heter google + (det fanns väl knappt facebook på den tiden...?), och då skulle man bara ge sin e-postadress för att öppna kontot. Jag använde min dåvarande hotmailadress, vilket var lite märkligt, eftersom det också blev mitt användarnamn, vilket betydde att jag hade två konton med som inte hade någonting annat gemensamt än själva användarnamnet (måste medge att det tog ett tag innan jag insåg detta).

Men med tiden har allting ändrats. Plötsligt var jag inloggad på Youtube hela tiden med mitt blogger-konto och jag blev så innerligt frustrerad över detta att jag skaffade ett skilt Youtube-konto som jag själv har kontrollen över. Detta konto har jag också använt aktivt, och gillar integriteten det ger. Jag kan faktiskt skriva kommentarer utan att någon kan koppla ihop detta med min blogg och på så det läsa hela mitt liv alltsedan gymnasiet...

Jag skaffade också (innan google+  -tiden) ett gmail-konto, icke-kopplat till blogger, för officiell e-post, jobb etc... Kanske det är självklart att jag inte vill koppla min personliga blogg, och mitt personliga Youtube-konto till denna e-postadress? Jobb och privatliv är faktiskt olika saker, vad än Google påstår!

För någon vecka sedan lanserades också "Google glass", som verkar vara det mest oroväckande som skapats inom social media. Genom dina glasögon kan du omedelbart dela allt du ser med dina vänner och resten av världen. Det som dina ögon ser är alltså allmän information (som antagligen ägs av google...). Har inte förstått vad nyttan är med delande av detta slag (förutom att Google då är först med att se allt det som händer i världen).

Det känns som om det är ägande, makt och pengar det handlar om. Inte "frihet" som detta företag påstår. Jag känner mig utnyttjad. Finns det ingenstans man kommer ifrån det vakande ögat? Jag påstår inte att det inte finns någon nytta alls med delande och sociala medier, men jag är rädd över att de tar makten över våra liv.

När kommer denna utvecklingen att stanna? Och borde jag radera mina google-konton av principiella skäl?

Modelleraklumpedunsen

Oh dear.

Har varit extra nervös och klumpig på sista tiden. Så fort vi har någonting fysiskt i skolan så förvandlas jag till en stel klump, till någonslags modellera med utgått bäst-föredatum, och har ingen uppfattning whatsoever över hur man t.ex. använder sina ben. För att gå. Det blir konstlat och jobbigt, och mycket klumpigt. Tanken på hur jag ska röra mig är omedelbar, men kroppen hinner inte med, vilket leder till att jag slår knut på mig själv.

Klumpighetssaldo hittills:

Kaffe utspillt på min vita (JA, HELVETES VITA!) fåtölj. Tänkte att det kanske skulle gå att fixa eftersom fåtöljens överklädsel går att ta loss och slänga i tvättmaskin, men nu efter en tvätt i 60 grader är fläckarna fortfarande synliga...

OCH

Eftersom min lägenhet är superdammig för det mesta, tänkte jag ta och dammsuga (vilket jag för tillfället gör ungefär tre gånger i dagen) och vad händer? Jag rycker ut damsugarslangen ur städskåpet så att slangen knyter fast sig i torkställningen och jag får hela städskåpetsinnehåll på mig. Torkställningsknuten tog ett bra tag att få bukt på.

OCH

Jag köper en flaska vin eftersom jag har en jobbig, klumpig vecka bakom mig. Slänger in flaskan i frysfacket i mitt lilla minikylskåp. Frysfacket har ett handtag som inte hör till orginalutrustningen (mina hyresvärdar gillar att laga söndriga saker), och kylskåpsdörren har en mystisk äggställning längs hela övre kanten av kylskåpsdörren. Vad händer när jag smäller igen kylskåpdörren? Jo, flaskan i frysfacket rullar till och öppnar frysfacksluckan så att handtaget på luckan hakar fast sig i den mystiska äggställningen. Alltså går inte dörren att öppna.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag höll på att få något fel. Hade inget lämpligt verktyg att lyfta upp handtaget med genom den lilla springa jag lyckades åstadkomma när jag försiktigt öppnade kylskåpsdörren. Det hela slutade med att jag fick flytta på min ugn som står bredvid kylskåpet, för att kunna dra ut kylsåpet en aning, för att från sidan få in handen i kylskåpsdörrsspringan och med nöd och näppe trycka in frysfacksluckan så att den inte längre hakade på äggställningen.

Å herregud.

Så ja. Det har varit en mycket ansträngande vecka för mig. Denna helg är tillägnad återhämtning från det vanliga livet.

Tschupp

Redo för hösten! Jobb skaffat, säljer mina möbler och har opponering imorgon. Tschupp tschupp tschupp, högt tempo, men efter imorgon kan jag åtminstone lämna mitt examensarbete bakom mig. Är ändå fylld av en olustig känsla igen, jag vill göra saker, men andra saker än jag just nu borde göra. Jag väntar så på sommaren, och ändå hoppas jag att det ska dröja lite till så jag inte behöver göra bort mig på nya arbetsplatser (en riktigt onödig talang jag har).

Jag är rätt uppslukad av studierna just nu, och jag väntar på tiden då jag inte bara pratar om teater och kurser hela tiden. Just nu kan jag inte komma på någonting annat att prata om, fast jag ändå är mitt uppe i att flytta ut ur min lägenhet och har system och packande och tidpusslande på gång som bara den.

Ska bli så skönt att få starta om mitt liv i augusti. Hoppas att jag levt igenom mina värsta kriser nu, så jag riktigt kan njuta av min framtid.

Maw-maw

Hur är det nu igen? Får man kalla sig mummu i en ålder av 22?

Jag vet inte när det slog slint i mitt huvud, men tonårslivet har aldrig riktigt fungerat för mig. Inte vuxenlivet heller för den delen. Däremot, att vara barn, funkar! Att vara mummu, herrijess funkar utmärkt!

Exempel. Det är fredag kväll. Om jag skulle vara en vanlig människa, skulle jag antagligen åka till en kompis, förfesta lite, ha det trevligt, dricka lite mer än jag behöver, för att sedan dra iväg på krog för att ha kul.

Istället.

Hittar jag mitt exemplar av romanen IS (som vann Finlandiapriset, ni vet), och sträckläser hela kvällen.

eller.
Känner mig smålistig och modern, då jag hittar på egna virkningsmönster.

eller.
Funderar över vilka präster som håller påskens gudstjänster, och om jag borde delta i någon av dessa gudstjänster.


Ibland tänker jag (och nu är jag allvarlig) att det är någonting fel med mig. Känner mig som tjuren Ferdinand på julafton, då han hellre sitter och luktar på blommorna än leker med de andra tjurarna.

Varför kan jag inte vara som alla andra unga vuxna? Eller är det egentligen så, att vi alla har en hemlig önskan om att få sitta och lösa vårt sudoku ifred? Jag önskar att det är så. För min egen skull.

Härmed efterlyser jag likasinnade! Låt oss inte förtryckas av den ungdomliga stämningen som råder i samhället! Tillsammans är vi starka (och kan dela virkmönster!).