Det förbjudna

Jag kommer på oändligt många rubriker, men ingenting att skriva om. Jag planerar kreativa projekt, men de blir aldrig av. Jag har en massa jag vill få sagt, men vet absolut inte hur jag ska göra det. Jag känner mig bunden och tyglad, ja, kanske av mig själv?

Här i veckan insåg jag att jag genomgående under hela mitt liv gjort en fördelning på saker som jag får göra, och saker som jag inte får göra. Ett praktiskt exempel från min barndom är kanske på sin plats:

När jag var barn var Baby Born-dockorna sjukt inne. Alla tjejerna i klassen ville ha en egen "som en äkta bebis"-docka och de som fick en egen Baby Born blev föremål för både avund och uppskattning. Jag ville också ha en sådan här fascinerande docka som både kunde äta konstgjord mat och bajsa konstgjort bajs. På nittiotalet var det här långt framskriden utveckling ska jag säga er. Men det fanns ett krux. Av någon anledning skämdes jag över att jag också ville ha en så typiskt flickig sak. Jag räknade mig helt enkelt inte till en flickig flicka (vilket jag fortsättningsvis inte gör, men min uppfattning om flick- och pojkkonceptet har kanske förändrats en aning sen jag gick i andra klass). En oflickig flicka kan ju inte för guds skull vilja ha en trenddocka? En sådan fåfänga! Aldrig i livet att jag erkänner att jag fallit för någonting sådant! Så här tänkte jag, Fli 8 år gammal.

Nu fick jag aldrig en Baby Born-docka så jag slapp fundera på hur jag hanterat ett verkligt innehav av denna kontroversiella pryl. Men samma tanke har fortsatt att förfölja mig genom mitt liv. Det finns en uppsjö av områden som känns förbjudna för mig, antingen för att det inte "passar" mig. Att det inte är min stil. Allt som oftast är det ändå en känsla som sitter mycket djupare inombords som styr mina tankar. Den känslan är mycket svårare att förstå och acceptera. En känsla som säger mig att jag inte får för att jag inte är värd. Att jag inte ska försöka, för att jag ändå inte kommer att klara av det. Att andra kommer att tycka att jag är onormal och konstig. Avvikande. Någon man vill hålla sig borta ifrån.

Det är så svårt att ta första steget, åtminstone då det handlar om att ta första steget mot någonting man själv vill ha. Att ta initiativ för andras del är hundra gånger lättare, eftersom varken du eller dina känslor (ack, alla dessa orationella svårhanterliga känslor som bara irrar okontrollerat åt alla håll!) står på spel. Men tar du initiativet för din egen skull så är du också den som får ta smällen för att du var så framfusig, att du inte tänkte på att det kunde gå snett.

Man borde ju bara strunta i vad andra tycker och tänker, men som de sociala varelser vi är så kan vi inte bara ignorera omvärlden - tro mig, jag har gjort ett och annat försök. Men att konstant neka sig själv möjligheter eller alternativ för att man är så rädd för vad som kan hända om det blir fel, det är inte heller ett väldigt tillfredsställande tillvägagångssätt.

Varför ska det vara så skrämmande att vara människa? Borde vi inte i det här skede av evolutionen ha lärt oss att våga tacka ja till det som gör oss nöjdare, gladare eller till och med lyckligare?

Kalla mig inte duktig

Vad ska vi göra med de duktiga flickorna? De duktiga flickorna som inte syns, som inte hörs, men som sliter i det tysta, undanskymda av livets övriga oväsen. En duktig flicka följer snällt den allmänna ordningen, accepterar sin lott i livet och gör det som förväntas av henne.  Hon klagar aldrig, hon protesterar aldrig, hon höjer aldrig rösten. Hon innehar en biroll i sitt eget liv, en biroll vars uppgift är att höja de andra karaktärerna.

Jag har flera gånger kallats duktig flicka, så väl av andra som mig själv. Ändå vägrar jag identifiera mig som duktig. Hela mitt inre skriker av protest då jag känner att jag faller in i ett typiskt "duktig flicka"-beteende. För det handlar inte om att vara duktig, att vara den som bakar bullar, lappar sina egna kläder, alltid har med sig alla papper och lämnar in före deadline. Duktig är en etikett som andra ger flickor som helt enkelt kan tycka det är roligt att baka bulla! Varför gör man så? Att någon har bakat bulla kan man tycka att är kul, gott, fantastiskt, bra, fint, superbt, utmärkt... Men att säga att det är duktigt ger meningen en helt annan innebörd. Jag ska försöka förklara varför.

Pojkar är inte duktiga. De behöver inte vara det. Det är underförstått självklart att de klarar av vardagliga sysslor. Spelar ingen roll om det handlar om "typiska pojksaker" eller andra godtyckliga bestyr. Du hör aldrig: "Nej, vad duktigt av dig att du mekat med bilen" eller "Tack att du gjorde det så snabbt Kimmo, det var duktigt" eller "Vi har en duktig (manlig) chef!". Man behöver inte poängtera duktighet för pojkar och män. Eftersom det är en självklarhet att de klarar av uppgifterna de antar sig.

Nej, ordet "duktig" är reserverat för tillfällen då man gjort någonting oförväntat, någonting som man inte riktigt ansågs klara av på egen hand. Säger du "Vad duktigt av dig att du tvättat badkaret", finns det en nyans av förvåning och att tvättandet inte var en självklarhet i uttalandet. Att den som tvättade badkaret rent av inte förväntats klara av uppgiften. Duktig får på så vis en förminskande egenskap i meningen. Och det som förminskas är den som utförde uppgiften. Du kan inte säga att en man är duktig. Däremot kan man säga duktig till en flicka - eller en hund...

Det vi kan göra för att hjälpa de duktiga flickorna är att sluta kalla dem duktiga. Kallar du en flicka duktig bekräftar du henne för det hon gör, inte för den hon är. Och vad gör det åt hennes självbild?Hon själv saknar betydelse, hennes person är meningslös om hon inte presterar, hjälper, tröstar, åstadkommer, fixar, lagar och är där för andra. Att bara vara "flicka" anses inte vara nog, hon behöver epitetet "duktig" för att vara någon. Det här är orsaken till att miljontals flickor känner att de inte räcker till, att de förminskar sig själva och fortsätter spela biroll i sina egna liv.

Förebild!

Kalla oss intelligenta, kalla oss vackra, kalla oss ljuvliga, häftiga, roliga, speciella, underbara och värdefulla. Men kalla oss inte duktiga.

Ge mig rutin!

Bättre fly än illa fäkta. Det kan hända att jag följer det rådet lite för ofta. Jag flyr hellre än stannar kvar och ser utmaningen - det vill säga min kaotiska vardag som studerande - i vitögat

Kanske är det därför jag klassar mig själv som en arbetsnarkoman. Trots att det kan kännas tungt med tio timmars arbetsdagar flera dagar i sträck så väljer jag hellre det alternativet än min vardag för tillfället. På jobbet har jag rutier och tider att följa, hemma så finns det inga ramar. Alla människor behöver väl någon form av rutin, och jag behöver rutiner i allra högsta grad. Jag är en rutinmänska. Men den här våren har varit allt annat än regelbunden. Jag har inte tränat regelbundet, inte ätit regelbundet, inte sovit regelbundet och varje dag har jag vaknat i ovetskap om vad som kommer att hända och ske. Att inte veta och inte ha kontroll får mig att känna mig olustig till mods, och jag ser varken vad som borde göras eller vad jag lyckats åstadkomma. Rutinerna hjälper mig att se helheten och slappna av.

Därför flyr jag. Från oregelbundenheten till en strikt schemalagd livsstil. Jag känner att jag egentligen inte riktigt orkar, men samtidigt behöver jag någon form av yttre krafter som formar mitt liv för tillfället. Jag verkar inte själv vara kapabel till sådant. Det är inte det att jag inte skulle klara av oregelbunda dagar. Men det finns en orsak till att jag skolar om mig (eller breddar min kompetens, vilket sätt jag sen hellre uttrycker mig på), för att i framtiden få ett relativt regelbundet arbete. Jag konstaterade redan för ett par år sedan att freelancelivet inte är för mig. Jag ska jobba mellan 8 och 16 och veta vilken del av dygnet som är tillägnat arbete, och när jag ska göra allt annat.

En del mänskor tycker kanske att det här låter alldeles förfärligt. Men för mig är rutinarbetet ett måste, för att kunna vara kreativ, för att orka, för att kunna fokusera. Så möjligen tar jag ett vettigt beslut då jag bestämt mig för att jobba lite extra, eftersom det i långa loppet möjligen får mig att känna mig mer utvilad, än vad denna flummiga vardag gör. Bättre fly än illa fäkta, hellre jobb än jobbig vardag.

Skrivkramp och systemkollaps

För n:te gången lider jag av en så otroligt envis skrivkramp. Jag har tappat bort min egen röst totalt, och när jag försöker få ner något på pränt så är det som om jag inte allas begriper mig på hur det svenska språket bildas, hur man ska gå till väga för att omvandla bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till innehåll. Jag älskar (har älskat?) att skriva, men då varje text känns motig att producera blir jag allt mer less på att ens försöka.

För ungefär en vecka sedan var min hjärna och min kropp så utmattade att jag hade något av en burnout, och efter det har jag bara gjort sådant som jag verkligen vill göra, eller sådant som inte känns stressigt alls. Ingenting annat. Så småningom börjar det lugna sig. Jag befinner mig inte längre i ett konstant "fly eller slåss"-tillstånd, men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur många hjärnceller jag tagit livet av denna gång. Det är tyvärr inte första gången jag tagit slut på mig själv och om det var något jag lärde mig av den förra för övrigt oberikande upplevelsen, så var det hur jädrigt länge det tar tills man börjar känna sig normal igen. Tills hjärncellerna anpassat sig till allt utrymme som blivit befriat efter massmordet som begåtts i hjärnan. Stress tar nämligen död på hjärnceller. Några nya hjärnceller föds inte, så de överlevande hjärncellerna är faktiskt tvungna att anpassa sig till en ny situation. Du kan återgå till ett vanligt liv, men det blir aldrig som det var tidigare. Och ändå tar den processen, som sagt, länge...

Sorgligt.

Jag känner mig lite som en dator. Mitt arbetsminne är fullt. Den akuta faran är över eftersom jag har raderat tillräckligt med skit från hårdskivan. Jag hann göra det precis innan systemet hettade över och kraschade. Datorn går fortfarande att slå på och av, men några nya filer eller ny information går inte att lagra förrän jag systematiskt gjort mig av med det som upptar minneskapaciteten. Frågan är om datorn ändå någonsin kommer att bli återställd. Dags att skaffa en skaffa en ny, uppdatera programvaran. Men vad skulle vara den ometaforiska motsvarigheten till det? Hur ska jag rädda min biologiska dator, min stackars överhettade hjärna?

Jag har mina misstankar om att det är bristen på arbetsminne som orsakar min skrivkramp. Jag kan inte riktigt få grepp om mina egna tankar, vilket också gör det svårt att omsätta tankar till ord eller skrift. För att vara riktigt ärlig så är det ett rent helvete, eftersom man ofta förstår saker och ting bättre när man fått verbalisera sina tankar. Nu begriper jag inte ett dyft ju! Kommunikation har dessutom alltid varit mig nära hjärtat och nu känner jag mig isolerad från omvärlden eftersom jag inte kan tänka, skriva eller prata. På ett sätt är de kanske bra. Det lämnar mig med bara ett alternativ: att återhämta mig. Jag vet inte hur länge det kommer att ta den här gången. Men medan jag väntar ska jag fortsätta med att bara göra sådant som jag verkligen vill göra, eller ingenting alls. Och en vacker dag så är jag kanske återställd, och kan fortsätta skriva, tala och uttrycka mig så som jag verkligen vill. Det blir nog bäst så. En ny dator får jag nämligen inte.

Vinterdepp extended

Vad är detta?
Hur kommer det sig att jag inte alls känner mig som människa för tillfället? Jag går omkring i ett töcken, kan inte riktigt koncentrera mig, inte riktigt fokusera. Varje rörelse kräver tankekapacitet, varje grepp om ett föremål koncentration för att inte tappa det. Solen skiner och finländarna förvandlas på två röda sekunder till ett lyckligt, livsnjutande, sprudlande folk som skakar av sig den långa vintern och gör sig redo för att börja leva igen.

Inte jag. Solen skiner, men mest för starkt och rakt i mina ögon. Jag vill bara kura ihop och lägga mig på golvet i fosterställning. Glömma bort att livet omkring mig existerar. Huvudet bankar, det är fyllt av stress, kom-ihåg, planer, måsten, grubblerier och virrvarr. Jag alternerar migränmedicinen med meditation, men ingenting verkar hjälpa. Min vinterdepp har verkligen inte bytts ut mot sommarpepp...

Jag försöker göra en sak i taget, men allting är ett enda kaos. Allt omkring mig är ett kaos, allt inanför mig är ett kaos. I vissa stunder kan jag känna av ett lugn. Jag är här, just nu, och det är bara att ta vara på den stunden så som den är. Men alla dessa små orosmoment, påminnelser om vad som borde och ska göras, dyker snart upp igen och börjar riva i mig. Eller så är det jag som river i mig. Känner mig så obekväm att jag helst skulle riva av mig mitt eget skinn. För att kunna andas igen. Komma upp till ytan.

Det här är precis så obekvämt som jag känner mig. Uäh.

Problemet är att jag börjar prestera mitt liv när det blir så här. Jag säger inte det jag säger utav intresse, utan för att verka smart, eller intressant, eller påhittig. Och blir jag något av dessa genom detta presterande? Verkligen inte. Tvärtom. Jag blir pretantiös. Färglös. Trist. Jag försöker skita i sådant som inte intresserar mig, men när min energi inte verkar räcka ens till det jag verkligen vill göra, då blir jag bara frustrerad och nedstämd. Det handlar inte om att man borde ta sig i nacken, det handlar om skaka av sig det man inte behöver bry sig om.

Förhoppningsvis drar den här känslan snart förbi. Jag kommer att minnas hösten 2014 som den lyckligaste tiden i mitt liv. Och våren 2015, den kommer jag inte att ägna mången tanke.

Etikettfritt!

Av någon anledning har jag gått ett flertal diskussioner om sexualitet och de sexuella läggningar som finns på sista tiden. Den allra senaste diskussionen uppstod mitt under ett sällskapsspel där jag hade som uppgift att sjunga en strof ur sången En sån karl: "Ja han går som en karl, han ser ut som en karl, med en kropp som en karl...". Min spelkumpans uppgift var att fortsätta sången där jag slutade. Hon hade ingen aning om sångtexten och sjöng glatt "Men han är ingen karl!". Vi skrattade ihjäl oss av den nypåhittade tolkningen av Lill Lindfors dänga, och utnämnde den till årets HBTQIPM-låt. Även om jag inte riktigt är säker på de tre sista bokstäverna så hade jag ingen aning om att den tidigare termen HBTQ utökats med ytterligare några initialbokstäver. Tydligen har det funnits ett behov av att omfatta fler sexuella läggningar i beteckningen. Jag kände mig tvungen att göra en bakgrundssökning, och den ledde mig till den allomfattande förkortningen (kan det ens kallas för förKORTning längre?) "HBTQIPBDSM". Så nu borde vi inte ha missat en enda subsexualitet (http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/vad-star-iet-i-hbtqi-for/).

Du kanske håller med mig om att den här evinnerliga kategoriseringen och rubriceringen av folks läggning börjar gå en aning över styr? Ju fler initialbokstäver vi slänger in i vår HBTQETC...förkortning, desto märkligare blir behovet av en sådan term över huvud taget. Om nu någon först upplevde att det behövs en term för det som anses vara en onormerad sexuell läggning, kanske det var för att ha någonstans att landa? En term som "HBTQ-person" kan hjälpa dig att själv skapa och upprätthålla din identitet, men också vara ett ord med vars hjälp du kan kommunicera information om dig själv till andra. Vi människor, sociala som vi är, behöver hela tiden utforska och bekräfta de ramar som skapar vår självbild, vår identitet och vårt sammanhang, i interaktion med andra.

Men så finns det personer, som också har en avvikande sexuell läggning och som ändå inte känner att de hör till HBTQ-gänget. De passar inte in bland avvikarna ens. Så hur löser man detta? Jo, man slänger in några bokstäver till för att täcka allt fler sexuella läggningar. Man välkomnar alla in i gänget vilket givetvis är en bra grej. Ingen ska behöva känna sig avvisad på grund av sin läggning.

Mitt problem och min frustration ligger däremot i att vi har ett sådant evinnerligt behov av att kategorisera oss själva. Att lägga etikett på vilka vi är och vad det ska kallas. Ibland går det helt enkelt inte. Nyord på nyord kan dyka upp i vårt språk i ett försök att rama in och rubricera fenomen i vår värld, men det som sker är slutligen väldigt flyktigt. Vi ändrar åsikt, vi låter värderingar styra, vi låter känslor styra, vi försöker vara förnuftiga, och ibland så tröttnar vi helt enkelt. Har du ätit prinsesstårta morgon, middag, kväll i två veckor så kommer du nog inte att vara lika förtjust i det som du varit innan. Prinsesstårtan är knappast en så fundamental del av din självbild, men grundtanken finns kvar. Den bild du har av dig själv förändras konstant. Antingen utav sig själv eller på grund av någon yttre omständighet.

Att googla "prinsesstårta" var en gemytlig upplevelse!

Nu menar jag inte att den sexuella läggning man har (nödvändigtvis) är någonting man tröttnar på, men jag tror ändå på att det där kan ändras. Det beror ju liksom också på vilken sorts människor du möter i ditt liv. Med vem du upplever att du hör hemma. Och ändå. En vacker dag vaknar du och inser att du stannat kvar alltför länge och inte längre hör hemma på samma ställen som tidigare. Det är då som en etikett kan göra det svårt att gå vidare. Etiketten är en del av din identitet, och väljer du att riva loss etiketten så är det, tja, bäddat för identitetskris.

Vi skapar oss många olika etiketter under våra liv. Vi har en liten termbank som vi använder för att beskriva oss själva. Jag brukar använda fnittrig, energisk, grubblare, pedagog, scenkonstnär, introvert, pratsam... och så vidare när jag ska beskriva mig själv. Människor omkring mig lägger givetvis också sina egna etiketter på mig och på samma sätt som jag lägger etiketter på dem. Det är någonting vi människor helt enkelt gör eftersom det skapar förståelse. Humanist som jag är (etikett!) måste jag ändå säga att snälla försök glömma bort den där etiketten ibland. Vi är sist och slutligen människor, alla unika, olika OCH lika. Det är inget fel på att bryta mönster och uppfattningar och samla på sig lite identitetskriser. För det är då vi börjar tänja på våra egna gränser. Det är tack vare våra identitetskriser som vi kan se världen och oss själva med nya ögon.

Rätt så uppfriskande, eller hur?

Fynda kreativitet

Är världen mättad på nya idéer? Det krävs en hel del för du idag ska komma på nya fyndiga idéer, sådant som verkligen förändrar allting på ett litet ögonblick, idéer som en helt vanlig människa kan kläcka en vanlig vardag. Och är det okej att i denna idétorka få ställa krav på hur bra dessa idéer ska vara? Är t.ex. pizzaburgaren som det nu görs reklam för verkligen ett revolutionerande påhitt? En värld där vi ständigt är på jakt efter det nya, heta, trendiga, blir i slutändan alldeles utmärglad, vi behöver tid för att bara vara nöjda med vad vi redan har. Istället för att med våld tvinga fram allt mer löjeväckande uppsåt, vars verkliga främsta egenskap är rent kommersiell.

Kanske den mest korkade idén någonsin.

Sitter du framför ett piano, finns det oändligt med kombinationer på hur du kan trycka på tangenterna för att skapa en melodi, och ändå hittar du alltid någonting bekant - någonting som redan finns - i det du spelar för första gången. Och visst, du kan trycka in tangenterna så slumpmässigt att det inte längre skapas en melodi, utan snarare ljudsekvenser utan sammanhang. Toner som inte hänger ihop med varandra. Man kan emellertid alltid fråga sig vem som avgör om ljuden skapar melodier eller inte och om de i så fall ändå har någotslags estetiskt värde eller ej. Men om vi ska vara riktigt ärliga, så upplevs plinkaplonkande på piano sällan väldigt njutningsbart eller estetiskt, åtminstone inte av en den stora massan.

Men för att återgå till idéer och sluta upp med metaforer. Det finns nog någonting jämförelsebart mellan att kläcka idéer, och att komma på nya melodier. Intuition, flow, tajmning, inställning, slumpen... Alla dessa spelar oundvikliga roller i kreativa processer, men är ändå inte garantier på att resultatet skulle vara enastående och nyskapande. Det finns inget recept på hur du kommer på en bra idé. Tekniker på hur man masserar geniknölarna finns det nog gott om, men de är ändå bara tekniker. Ingen garanti här heller. Ändå lyckas en del människor komma på sådant som ingen annan kommit på tidigare. Vi kallar sådana människor kreativa, till och med genier, och deras upptäckter spelar avgörande roll för ett stort antal människor. Ändå tror jag att också de här personerna lider av idétorka nu som då... Och att lida av idétorka, måste vara en fruktansvärt frustrerande känsla, speciellt om man tidigare blivit uppmärksammad för sina idéer.

Vi borde inte tvinga fram nya idéer. Aldrig någonsin. Det är någonting grundläggande som försvinner ur den kreativa processen då vi medvetet försöker komma på en bra idé. Förutom charmen med nya upptäckter då förstås. Vad som händer när vi börjar producera idéer på löpande band är att vi ändrar på drivkraften för skapandet, vi tvingar oss till en prestation istället för en process. Det är inte alltid en dålig sak att ha siktet på målet, men för att kunna leva ett kreativt och egentligen ganska enkelt liv krävs det att man klarar av att släppa taget om vad man förväntar sig, och mera leva i stunden. För det är nog där det kreativa tänket vaknar.

Håll huvudet kallt och låt din kreativitet ta paus ibland!

Vad vill du bli när du blir stor?

Det är ju alldeles fåfängt. Att vi ställer frågan "Vad vill du bli när du blir stor?" till barn i lågstadieåldern, och tycker det är smågulligt när de svarar prinsessor eller brandmän (även om det ur ett jämställdhetsperspektiv kan vara svårsmält), och om svaret ens en gnutta rör sig mot vår egen bransch blir vi stormförtjusta. Svar i stil med "rektor" till en pedagog, eller "ha en blombutik" till en biolog. Leder inte frågan till en rätt så inskränkt bild av vad framtiden innebär?

För ju mer jag tänker på arbete och vad jag själv vill bli när jag blir stor, desto svårare verkar det bli att understryka vad det egentligen är jag vill jobba som i framtiden. För vuxenvärlden är inte så enkel som vi låter barnen tro. Vi lever i en tid av snabba förändringar och arbetsplatser som ändrar i ett huj, och som studerande lever jag ständigt under en framtidsångest. Arbetslöshet lockar inte, fattigdom lockar inte heller, och även om jag trivs på mitt nuvarande jobb ser jag det inte som en lösning på min framtida ekonomi eller en livsstil jag vill fortsätta med för resten av mitt liv. Många känner säkert likadant. Man lyckas kanske få ett jobb, men ett jobb som där man har få möjligheter att avancera. Dessutom vill man kanske helst få någonting som passar bra ihop med den utbildning och kompetens man har. Är sådant ens möjligt? Kan man hitta sin arbetsplats-soulmate?

Det har skrivits skräckhistorier i tidningarna om unga som trots otaliga arbetsansökningar aldrig lyckats få ett jobb, eller ens kommit på arbetsintervju. Antingen är man för kompetent, eller saknar erfarenhet, är för ung, för gammal, passar inte arbetsplatsens image eller råkar bli förbisedd i antagningsprocessen. För antalet sökande har det förmodligen varit gott om.

Jag inser att hela inlägget har en cynisk underton, men egentligen vill jag lyfta fram det positiva. Den fråga vi borde ställa våra barn är "Vad drömmer du om?", "Vad är du beredd att kämpa för?" eller "Vad tycker du att är viktigt i livet?". Rama inte in världen, öppna upp den, inte bara för barn utan för dig själv också. Vår värld kräver starka individer, passionerade personer som brinner för sina åsikter och ideal, som vågar arbeta självständigt och målmedvetet i interaktion med andra.

Helt i enlighet med platsannonsernas kriterier.

To be or how the f*ck am I supposed to be?

Hamlet sade det. På ett ungefär. Att vara. Eller, hur i helvete är det meningen att jag ska vara? Och jag kan verkligen instämma. För det finns dagar (och om man har riktig otur långa perioder) då man uppfylls av en äcklig, krälande, bedövande känsla i kroppen som tar över både känslor och tankekapacitet och som förhindrar en från att bara göra det självklara. Att vara.

Nu led väl Hamlet någonlags kval när han uttryckte sina berömda ord (men om man läst Shakespeare så vet man att denna replik inte hör till den kända scen man gärna kopplar ihop med uttrycket. Ni vet, mörkt rum, Hamlet ensam i strålkastarljuset med en dödskalle i handen. Vet inte om detta var så relevant för det här inlägget, men låt gå). Kanske lider jag också kval, men har inte kunnat sätta fingret på vad det är jag kvider för.

För ännu några månader sen var jag på vippen att publicera ett inlägg om hur lycklig jag var. Ärligt talat gick jag omkring i ett lyckorus halva hösten, och kunde inte förstå vad det berodde på, men det kändes underbart att få sväva på den vågen ett tag. Nu har den vågen olyckligtvis dragit förbi, och jag vill helst av allt gömma mig under mitt täcke och bo där tills den här olustiga känslan försvunnit. Visst kan jag spekulera kring orsaker till varför livet bara är en enda grå mömmö för tillfället, men jag strävar hellre vidare, framåt och försöker glömma det förflutna. Hakuna Matata, eller hur det nu var.

Jag är helt säker på att jag VILL vara, helst här och nu och om det ännu gick att slänga in entusiastiskt i den kombon så skulle det sitta fint. Tyvärr så drar mina tankar konstant iväg åt ett håll som gör mig rätt så olycklig. Det är tankar som jag i höstas trodde jag gjort mig av med för gott, men HAHA, där var Flius en aning för optimistisk. Tankar som får mig att tvivla på mig själv och mina förmågor, tankar som låser mig, grubblerier, bekymmer och en rätt så stor dos av självförakt. Och gudarna ska veta, att den energi jag lägger på alla dessa onödiga tankar hade jag haft mycket nytta av i detta februarimörker. Till exempel till att fylla vardagarna med lycka och lugn istället.

Det bästa vore väl att bara ta det lugnt och vänta på att stormen drar förbi. Otåligheten får det att krypa i mig, men jag måste börja acceptera att man inte kan ha bra dagar jämt. Och att lyckan inte kommer så länge man jagar den.

Ifall jag inte hör av mig på ett tag hittar man mig antagligen inkurad under mitt täcke.

Impostor syndrome

Känner du igen dig i den här situationen:
Du befinner dig på något slags socialt evenemang; en fest, en mottagning, en allmän tillställning, etc. Största delen av tillställningen går åt till mingel och diskussioner, och du stortrivs. Du pratar om allt med alla och tiden bara rusar iväg. Men i något skede under kvällens lopp får du panik. "Hjälp. Hur länge ska jag kunna hålla skenet uppe? Hur länge ska jag lyckas lura de andra att jag är social och rolig att umgås med? När kommer de att komma på mig?". Du känner dig helt enkelt som en bedragare.
Det här är inte så ovanligt som man kanske kan tro och fenomenet kallas "impostor syndrome" (ungefär "bedragarsyndromet" på svenska). Vid skrivande stund finns det inte någon wikipediasida om impostor (eller imposter) syndrome på svenska, och därför tänker jag härmed ge er liten presentation om fenomenet.

Imposter syndrome är någonting som framför allt högpresterande, ambitiösa kvinnor lider av. De kan ha uppnått höga positioner i sin karriär, men känner ändå att de inte är värdiga posten. Det är av ren slump eller av misstag som de kommit så långt som de gjort i sina yrkesliv. En person som lider av syndromet är rädd för att hennes chef eller att hennes kolleger en dag ska upptäcka att hon inte alls är den hon uppgett sig för att vara, och att hon inte egenligen innehar de kvalifikationer som jobbet kräver.
Orsaken till att det just är kvinnor som oftast lider av syndromet baserar sig på sociala faktorer. Kvinnor upplever oftare att framgång är resultat av gruppdynamiska processer, där samarbete är viktigare än individuella prestationer. Antagligen har detta en koppling till uppväxttiden och sättet kvinnor uppfostras på. Män har däremot inte lika ofta svårt med att ta för sig och ge sig själva en klapp på axeln i situationer där de uppnått individuell framgång. Dessutom tror jag att syndromet har någonting med självbilden och självförtroendet att göra.
Tidigare(?) pratade man alltid om glastaket som kvinnorna inte kan ta sig förbi. Jag undrar om inte glastaket och imposter syndrome kan ha något samband sinsemellan? Kan impostor syndrome bli ett glastak för kvinnan som en dag upplever att hon har på något mirakulöst sätt tagit sig till en position utan att vara tillräcklig? Hon upplever att hon inte kan begära mer karriärmässigt, för hon har ju egentligen bara fuskat till sig sin framgång. Om hon nu skulle försöka ta bedrägeriet ännu längre, ökar inte risken att åka dit i så fall? Impostor syndrome skapar ett glastak som, hur förvridet det än må låta, kvinnan själv ligger bakom.

Det finns säkert massvis med forskning kring ämnet, allra minst på universitet där man studerar kvinnovetenskaper eller genusforskning, men jag hörde syndromet uttalas för första gången för ungefär en månad sedan, och för några dagar sedan beslöt jag mig föra att ta reda på mer om fenomenet. För även om det är så att jag hörde om syndromet för första gången för bara några veckor sedan, så har jag nog plågats av syndromet länge. Nu när jag fått reda på att imposter syndrome är frekvent förekommande hos abitiösa och högpresterande kvinnor kan jag slappna av en aning. Jag är kanske inte så hopplöst osocial som jag tror? För mig framkommer syndromet nämligen främst i sociala sammanhang, men jag kan ändå definitivt känna mig träffad: jag är inte nöjd med att vara medelmåttig, jag vill hängivet göra det bästa jag kan och ser mig själv ofta som ganska bristfällig. Här behövs det verkligen affirmation på att det inte är slumpen som är orsaken till lyckad social tillvaro!
Så om du är som jag och hör till en av de 70% av människorna som någon gång lidit av impostor syndrome, försök att se det så här istället: Du är ambitiös, du är framåtsträvande och du har förmodligen åstadkommit mycket mer än du föreställer dig! Ta för dig av egoboosten, sug på karamellen en stund, och fortsätt sedan färden mot dina drömmar. Låt inte ett bedragande syndrom lura dig.