Tankar från ett flygplan

Det här med ben. Det är märkligt att någonting så vardagligt som ben kan få det att krypa i mig. För är det ett som är säkert så är det att det finns en stor skillnad på hur män och kvinnor får spreta och sära med benen.

Jag sitter för tillfället på ett flygplan, där det som vanligt är rätt begränsat med utrymme. Mannen på min högra sida sitter avslappnat bredvid mig i en - vad jag skulle kalla det trots att det känns en aning politiskt inkorrekt - typisk mansställning: bakåtlutad och bredbent. I sig är det inget fel med att sitta så, det är ju sjukt bekvämt! Men det som irriterar mig är att jag sitter på platsen bredvid och känner att JAG tar för mycket plats. Jag inser plötsligt att jag sitter med axlarna uppdragna till öronen, armbågarna INNANFÖR armstöden och benen, de håller jag sammanpressade på ett "nätt sätt". När jag lade märke till kontrasten mellan min och mannens position blev jag lätt frustrerad. Varför känner jag ett behov att förminska mig själv för att ta hänsyn till andra, medan någon annan automatiskt  sätter sig till rätta utan att det är någonting oförskämt med det? Så jag bestämde mig för att justera på min ställning. Jag särade på mina knän, och självfallet blev jag och mannen tvungna att luta våra ben mot varandra, bredbenta som vi ville vara. Jag tyckte det kändes alldeles för närgånget och rätt pinsamt, men jag höll tillbaka impulsen att krypa ihop igen. För jag tyckte faktiskt att jag hade lika rätt att ta plats. Lika mycket plats. Så småningom fattade mannen vinken (förhoppningsvis! Det kan ju hända att han trodde att jag försökte tafsa på honom också...) och justerade på sig. Snart satt vi i lika mycket utspridda utan att ha fysisk kontakt, och jag tror faktiskt vi båda kunde sitta helt bekvämt på det sättet.

Det hederligaste hade förstås varit att öppna truten och be mannen att dra ihop benen lite. Men det är inte alltid som man törs ta upp någonting som egentligen är en småsak, och med en helt främmande person dessutom. Det kan uppfattas irriterande och tjatigt och hela poängen riskerar att försvinna i skuggan av irritation. Så för att förtydliga min poäng valde jag denna gång att agera mera subtilt. Ibland krävs det att man höjer rösten och ryter till, men denna gång var det viktiga att jag höll tillbaka mina normativa impulser och fast vid det jag ansåg vara rättvist. Inte för mycket begärt.

Många bäckar små kan göra skillnad. Så håll ett öga på vilka bäckar som rinner åt rätt håll.

Tillbaka

Så var man tillbaka. Då menar jag inte bara här på bloggen, utan rent konkret tillbaka i min vardag. De två senaste veckorna har jag rest kring Grekland och upptäckt allt från vackra kullerstensstränder på öarna till det historiskt betydelsefulla och rätt mäktiga Aten, som mitt under det grekiska sommarlovet var en lugn och trevlig turistattraktion för oss nordbor. Men inte nog med att jag varit och rest i sydeuropa, jag har också gungat fram på Östersjön titt som tätt och dessutom hunnit göra svängar både i Pärnu och på Åland under mina lediga studer. Vilket menar att det inte funnits så många lediga stunder, i ordens sanna bemärkelse, under denna sommar för min del.

Och idag var dagen då det var dags att landa i vardagen. Bom pang! Igång med alltihopa, hela maskineriet ska startas, dags att aktivera sig! Vardag, vardag, VARDAG skriker det i huvudet på mig och det känns som om någon bestämt sig för att bulta in verkligheten genom pannan på mig.

Jag gjorde några svängar på universitetet och även på dramaföreningens möte och efteråt kände jag mig bara så slut. Visst, jag är säkert trött efter resan och visst, det var rätt intensivt de få timmar jag flängde omkring, men jag tror också det är någonting annat som gör mig trött i rekordfart (för 4 timmar är inte precis en lång dag...). Universitetsvärlden gör mig stressad, det är för många saker på gång samtidigt, för många ansikten som kommer emot mig, för mycket att hålla reda på som inte går att hålla reda på och för lite motivation i mig för att ändra på min inställning. Jag känner mig ständigt rastlös och vill helst vara någon annanstans. Jag har ett konstant påklistrat leende på mina läppar och pladdrar på som en galning bara för att jag inte kan slappna av och bara - ja, vad borde jag egentligen göra? - ta det lugnt.

Med dessa ord kommer jag att börja mitt andra studieår. Jag undrar hur länge jag hålls kvar. För tillfället känns studier som ett trist och meningslöst alternativ, men jag är ändå redo att ge det en chans. Jag vill så gärna bli lärare, men det är på ett fruktansvärt ensidigt sätt man kan bli det i vårt land.

Om inte ens en aspirerande lärare har studiemotivation, vem har det i så fall?

Rampfeber

Har ni hört det rätt plumpa uttrycket "ljushora"? Uttrycket blev bekant för mig under min första studietid då vi gjorde ljussättningar till våra teaterföreställningar. Ljushoran är den person som går omkring på scenen medan ljusteknikern riktar strålkastarna så att ljuset lägger sig över scenen på bästa ändamålsenliga sätt. Ljushoran har ingenting med själva föreställningen att göra, utan är bara där i rampljuset under en stund, för att sedan gå av scenen och inte lämna ett spår efter sig. Det enda som blir kvar är en fungerande ljussättning som ska lysa upp någon helt annan, någon som uppfyller scenrummets verkliga syfte.

Ibland känner jag mig som en ljushora. Jag vill ta plats, stå i strålkastarnas sken - en liten stund i alla fall. Jag vill vara till nytta och känna mig behövd. Men efter att jag utfört mitt uppdrag går jag av scenen och blir bortglömd. Det är kanske mitt eget fel, publiken vet inte om min existens eftersom jag delvis inte vill stå på scen och bli uttittad. Jag önskar ändå att jag lämnade ett tydligare spår efter mig. Att de där på läktaren ägnade ljussättningen en tanke: "Vilken lyckad ljussättning, skådespelarna syns verkligen fram i det här skenet. De måste ha uttnyttjat någon för att testa ljuset".

Det är en alldeles fåfängt att tänka så. Hur skulle man komma på en sådan tanke mitt under en medryckande föreställning? Det är liksom inte det relevanta i sammanhanget. Det relevanta är produktionen, slutresultatet, föreställningen. Jag borde vara glad av att ha fått vara en del av det. Att jag var med och drog mitt strå till stacken. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner mig utanför, avsides och också ganska onödig i det stora hela.

Jag vet inte vart jag är på väg med denna liknelse. Kanske söker jag fortfarande en balans mellan att synas och höras och att verkligen våga och vilja ta plats.

Jag både vill och vill inte vara skådespelare. Så länge jag inte vet vågar jag inte annat än att vara annat en bortglömd ljushora.

Improvisation for president

Äntligen har min prestationsnoja över improvisationsteater släppt. Den som jag led av under hela min studietid, under hela min praktik, under hela året som gick efter att jag tagit min examen och som fortsättningsvis gör att jag känner mig lite obekväm i teatersammanhang.

Men idag lossnade det. Råkade se ett impro-evenemang på facebook och visste med en gång att det var någonting jag var tvungen att gå på. Så jag gick, och det var ett av de bästa besluten jag gjort på länge. Vi lekte, gjorde övningar. Var i en black-box. Som på gamla goda tiden. Tiden då jag ännu inte var arbetsskadad och djupt deprimerad över yrkesvalet jag gjort. Jag kastade mig in, lade inga krav på mig själv. Hade bara kul. Och mer kul.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!!

Impro är min teaterform. Jag har blivit vuxen och lite förstörd, så där fantasimässigt i alla fall, men fortfarande finns viljan att undersöka, nyfikenheten och tjusningen över att inte veta vad som kommer att hända - vart vi är på väg - kvar. Världen (och speciellt min vardag) känns rätt så trist ibland, och det är därför jag behöver sagor, berättelser, litteratur, teater, lek och impro. För att kunna fly. För att hitta något annat. För att se saker på ett nytt sätt. Och för att få skratta och ha roligt.

Det här är medicin ska ni veta. Lek och lev. Det är allt som krävs.

Amen.

Det förbjudna

Jag kommer på oändligt många rubriker, men ingenting att skriva om. Jag planerar kreativa projekt, men de blir aldrig av. Jag har en massa jag vill få sagt, men vet absolut inte hur jag ska göra det. Jag känner mig bunden och tyglad, ja, kanske av mig själv?

Här i veckan insåg jag att jag genomgående under hela mitt liv gjort en fördelning på saker som jag får göra, och saker som jag inte får göra. Ett praktiskt exempel från min barndom är kanske på sin plats:

När jag var barn var Baby Born-dockorna sjukt inne. Alla tjejerna i klassen ville ha en egen "som en äkta bebis"-docka och de som fick en egen Baby Born blev föremål för både avund och uppskattning. Jag ville också ha en sådan här fascinerande docka som både kunde äta konstgjord mat och bajsa konstgjort bajs. På nittiotalet var det här långt framskriden utveckling ska jag säga er. Men det fanns ett krux. Av någon anledning skämdes jag över att jag också ville ha en så typiskt flickig sak. Jag räknade mig helt enkelt inte till en flickig flicka (vilket jag fortsättningsvis inte gör, men min uppfattning om flick- och pojkkonceptet har kanske förändrats en aning sen jag gick i andra klass). En oflickig flicka kan ju inte för guds skull vilja ha en trenddocka? En sådan fåfänga! Aldrig i livet att jag erkänner att jag fallit för någonting sådant! Så här tänkte jag, Fli 8 år gammal.

Nu fick jag aldrig en Baby Born-docka så jag slapp fundera på hur jag hanterat ett verkligt innehav av denna kontroversiella pryl. Men samma tanke har fortsatt att förfölja mig genom mitt liv. Det finns en uppsjö av områden som känns förbjudna för mig, antingen för att det inte "passar" mig. Att det inte är min stil. Allt som oftast är det ändå en känsla som sitter mycket djupare inombords som styr mina tankar. Den känslan är mycket svårare att förstå och acceptera. En känsla som säger mig att jag inte får för att jag inte är värd. Att jag inte ska försöka, för att jag ändå inte kommer att klara av det. Att andra kommer att tycka att jag är onormal och konstig. Avvikande. Någon man vill hålla sig borta ifrån.

Det är så svårt att ta första steget, åtminstone då det handlar om att ta första steget mot någonting man själv vill ha. Att ta initiativ för andras del är hundra gånger lättare, eftersom varken du eller dina känslor (ack, alla dessa orationella svårhanterliga känslor som bara irrar okontrollerat åt alla håll!) står på spel. Men tar du initiativet för din egen skull så är du också den som får ta smällen för att du var så framfusig, att du inte tänkte på att det kunde gå snett.

Man borde ju bara strunta i vad andra tycker och tänker, men som de sociala varelser vi är så kan vi inte bara ignorera omvärlden - tro mig, jag har gjort ett och annat försök. Men att konstant neka sig själv möjligheter eller alternativ för att man är så rädd för vad som kan hända om det blir fel, det är inte heller ett väldigt tillfredsställande tillvägagångssätt.

Varför ska det vara så skrämmande att vara människa? Borde vi inte i det här skede av evolutionen ha lärt oss att våga tacka ja till det som gör oss nöjdare, gladare eller till och med lyckligare?

Kalla mig inte duktig

Vad ska vi göra med de duktiga flickorna? De duktiga flickorna som inte syns, som inte hörs, men som sliter i det tysta, undanskymda av livets övriga oväsen. En duktig flicka följer snällt den allmänna ordningen, accepterar sin lott i livet och gör det som förväntas av henne.  Hon klagar aldrig, hon protesterar aldrig, hon höjer aldrig rösten. Hon innehar en biroll i sitt eget liv, en biroll vars uppgift är att höja de andra karaktärerna.

Jag har flera gånger kallats duktig flicka, så väl av andra som mig själv. Ändå vägrar jag identifiera mig som duktig. Hela mitt inre skriker av protest då jag känner att jag faller in i ett typiskt "duktig flicka"-beteende. För det handlar inte om att vara duktig, att vara den som bakar bullar, lappar sina egna kläder, alltid har med sig alla papper och lämnar in före deadline. Duktig är en etikett som andra ger flickor som helt enkelt kan tycka det är roligt att baka bulla! Varför gör man så? Att någon har bakat bulla kan man tycka att är kul, gott, fantastiskt, bra, fint, superbt, utmärkt... Men att säga att det är duktigt ger meningen en helt annan innebörd. Jag ska försöka förklara varför.

Pojkar är inte duktiga. De behöver inte vara det. Det är underförstått självklart att de klarar av vardagliga sysslor. Spelar ingen roll om det handlar om "typiska pojksaker" eller andra godtyckliga bestyr. Du hör aldrig: "Nej, vad duktigt av dig att du mekat med bilen" eller "Tack att du gjorde det så snabbt Kimmo, det var duktigt" eller "Vi har en duktig (manlig) chef!". Man behöver inte poängtera duktighet för pojkar och män. Eftersom det är en självklarhet att de klarar av uppgifterna de antar sig.

Nej, ordet "duktig" är reserverat för tillfällen då man gjort någonting oförväntat, någonting som man inte riktigt ansågs klara av på egen hand. Säger du "Vad duktigt av dig att du tvättat badkaret", finns det en nyans av förvåning och att tvättandet inte var en självklarhet i uttalandet. Att den som tvättade badkaret rent av inte förväntats klara av uppgiften. Duktig får på så vis en förminskande egenskap i meningen. Och det som förminskas är den som utförde uppgiften. Du kan inte säga att en man är duktig. Däremot kan man säga duktig till en flicka - eller en hund...

Det vi kan göra för att hjälpa de duktiga flickorna är att sluta kalla dem duktiga. Kallar du en flicka duktig bekräftar du henne för det hon gör, inte för den hon är. Och vad gör det åt hennes självbild?Hon själv saknar betydelse, hennes person är meningslös om hon inte presterar, hjälper, tröstar, åstadkommer, fixar, lagar och är där för andra. Att bara vara "flicka" anses inte vara nog, hon behöver epitetet "duktig" för att vara någon. Det här är orsaken till att miljontals flickor känner att de inte räcker till, att de förminskar sig själva och fortsätter spela biroll i sina egna liv.

Förebild!

Kalla oss intelligenta, kalla oss vackra, kalla oss ljuvliga, häftiga, roliga, speciella, underbara och värdefulla. Men kalla oss inte duktiga.

Ge mig rutin!

Bättre fly än illa fäkta. Det kan hända att jag följer det rådet lite för ofta. Jag flyr hellre än stannar kvar och ser utmaningen - det vill säga min kaotiska vardag som studerande - i vitögat

Kanske är det därför jag klassar mig själv som en arbetsnarkoman. Trots att det kan kännas tungt med tio timmars arbetsdagar flera dagar i sträck så väljer jag hellre det alternativet än min vardag för tillfället. På jobbet har jag rutier och tider att följa, hemma så finns det inga ramar. Alla människor behöver väl någon form av rutin, och jag behöver rutiner i allra högsta grad. Jag är en rutinmänska. Men den här våren har varit allt annat än regelbunden. Jag har inte tränat regelbundet, inte ätit regelbundet, inte sovit regelbundet och varje dag har jag vaknat i ovetskap om vad som kommer att hända och ske. Att inte veta och inte ha kontroll får mig att känna mig olustig till mods, och jag ser varken vad som borde göras eller vad jag lyckats åstadkomma. Rutinerna hjälper mig att se helheten och slappna av.

Därför flyr jag. Från oregelbundenheten till en strikt schemalagd livsstil. Jag känner att jag egentligen inte riktigt orkar, men samtidigt behöver jag någon form av yttre krafter som formar mitt liv för tillfället. Jag verkar inte själv vara kapabel till sådant. Det är inte det att jag inte skulle klara av oregelbunda dagar. Men det finns en orsak till att jag skolar om mig (eller breddar min kompetens, vilket sätt jag sen hellre uttrycker mig på), för att i framtiden få ett relativt regelbundet arbete. Jag konstaterade redan för ett par år sedan att freelancelivet inte är för mig. Jag ska jobba mellan 8 och 16 och veta vilken del av dygnet som är tillägnat arbete, och när jag ska göra allt annat.

En del mänskor tycker kanske att det här låter alldeles förfärligt. Men för mig är rutinarbetet ett måste, för att kunna vara kreativ, för att orka, för att kunna fokusera. Så möjligen tar jag ett vettigt beslut då jag bestämt mig för att jobba lite extra, eftersom det i långa loppet möjligen får mig att känna mig mer utvilad, än vad denna flummiga vardag gör. Bättre fly än illa fäkta, hellre jobb än jobbig vardag.

Skrivkramp och systemkollaps

För n:te gången lider jag av en så otroligt envis skrivkramp. Jag har tappat bort min egen röst totalt, och när jag försöker få ner något på pränt så är det som om jag inte allas begriper mig på hur det svenska språket bildas, hur man ska gå till väga för att omvandla bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till innehåll. Jag älskar (har älskat?) att skriva, men då varje text känns motig att producera blir jag allt mer less på att ens försöka.

För ungefär en vecka sedan var min hjärna och min kropp så utmattade att jag hade något av en burnout, och efter det har jag bara gjort sådant som jag verkligen vill göra, eller sådant som inte känns stressigt alls. Ingenting annat. Så småningom börjar det lugna sig. Jag befinner mig inte längre i ett konstant "fly eller slåss"-tillstånd, men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur många hjärnceller jag tagit livet av denna gång. Det är tyvärr inte första gången jag tagit slut på mig själv och om det var något jag lärde mig av den förra för övrigt oberikande upplevelsen, så var det hur jädrigt länge det tar tills man börjar känna sig normal igen. Tills hjärncellerna anpassat sig till allt utrymme som blivit befriat efter massmordet som begåtts i hjärnan. Stress tar nämligen död på hjärnceller. Några nya hjärnceller föds inte, så de överlevande hjärncellerna är faktiskt tvungna att anpassa sig till en ny situation. Du kan återgå till ett vanligt liv, men det blir aldrig som det var tidigare. Och ändå tar den processen, som sagt, länge...

Sorgligt.

Jag känner mig lite som en dator. Mitt arbetsminne är fullt. Den akuta faran är över eftersom jag har raderat tillräckligt med skit från hårdskivan. Jag hann göra det precis innan systemet hettade över och kraschade. Datorn går fortfarande att slå på och av, men några nya filer eller ny information går inte att lagra förrän jag systematiskt gjort mig av med det som upptar minneskapaciteten. Frågan är om datorn ändå någonsin kommer att bli återställd. Dags att skaffa en skaffa en ny, uppdatera programvaran. Men vad skulle vara den ometaforiska motsvarigheten till det? Hur ska jag rädda min biologiska dator, min stackars överhettade hjärna?

Jag har mina misstankar om att det är bristen på arbetsminne som orsakar min skrivkramp. Jag kan inte riktigt få grepp om mina egna tankar, vilket också gör det svårt att omsätta tankar till ord eller skrift. För att vara riktigt ärlig så är det ett rent helvete, eftersom man ofta förstår saker och ting bättre när man fått verbalisera sina tankar. Nu begriper jag inte ett dyft ju! Kommunikation har dessutom alltid varit mig nära hjärtat och nu känner jag mig isolerad från omvärlden eftersom jag inte kan tänka, skriva eller prata. På ett sätt är de kanske bra. Det lämnar mig med bara ett alternativ: att återhämta mig. Jag vet inte hur länge det kommer att ta den här gången. Men medan jag väntar ska jag fortsätta med att bara göra sådant som jag verkligen vill göra, eller ingenting alls. Och en vacker dag så är jag kanske återställd, och kan fortsätta skriva, tala och uttrycka mig så som jag verkligen vill. Det blir nog bäst så. En ny dator får jag nämligen inte.

Vinterdepp extended

Vad är detta?
Hur kommer det sig att jag inte alls känner mig som människa för tillfället? Jag går omkring i ett töcken, kan inte riktigt koncentrera mig, inte riktigt fokusera. Varje rörelse kräver tankekapacitet, varje grepp om ett föremål koncentration för att inte tappa det. Solen skiner och finländarna förvandlas på två röda sekunder till ett lyckligt, livsnjutande, sprudlande folk som skakar av sig den långa vintern och gör sig redo för att börja leva igen.

Inte jag. Solen skiner, men mest för starkt och rakt i mina ögon. Jag vill bara kura ihop och lägga mig på golvet i fosterställning. Glömma bort att livet omkring mig existerar. Huvudet bankar, det är fyllt av stress, kom-ihåg, planer, måsten, grubblerier och virrvarr. Jag alternerar migränmedicinen med meditation, men ingenting verkar hjälpa. Min vinterdepp har verkligen inte bytts ut mot sommarpepp...

Jag försöker göra en sak i taget, men allting är ett enda kaos. Allt omkring mig är ett kaos, allt inanför mig är ett kaos. I vissa stunder kan jag känna av ett lugn. Jag är här, just nu, och det är bara att ta vara på den stunden så som den är. Men alla dessa små orosmoment, påminnelser om vad som borde och ska göras, dyker snart upp igen och börjar riva i mig. Eller så är det jag som river i mig. Känner mig så obekväm att jag helst skulle riva av mig mitt eget skinn. För att kunna andas igen. Komma upp till ytan.

Det här är precis så obekvämt som jag känner mig. Uäh.

Problemet är att jag börjar prestera mitt liv när det blir så här. Jag säger inte det jag säger utav intresse, utan för att verka smart, eller intressant, eller påhittig. Och blir jag något av dessa genom detta presterande? Verkligen inte. Tvärtom. Jag blir pretantiös. Färglös. Trist. Jag försöker skita i sådant som inte intresserar mig, men när min energi inte verkar räcka ens till det jag verkligen vill göra, då blir jag bara frustrerad och nedstämd. Det handlar inte om att man borde ta sig i nacken, det handlar om skaka av sig det man inte behöver bry sig om.

Förhoppningsvis drar den här känslan snart förbi. Jag kommer att minnas hösten 2014 som den lyckligaste tiden i mitt liv. Och våren 2015, den kommer jag inte att ägna mången tanke.

Etikettfritt!

Av någon anledning har jag gått ett flertal diskussioner om sexualitet och de sexuella läggningar som finns på sista tiden. Den allra senaste diskussionen uppstod mitt under ett sällskapsspel där jag hade som uppgift att sjunga en strof ur sången En sån karl: "Ja han går som en karl, han ser ut som en karl, med en kropp som en karl...". Min spelkumpans uppgift var att fortsätta sången där jag slutade. Hon hade ingen aning om sångtexten och sjöng glatt "Men han är ingen karl!". Vi skrattade ihjäl oss av den nypåhittade tolkningen av Lill Lindfors dänga, och utnämnde den till årets HBTQIPM-låt. Även om jag inte riktigt är säker på de tre sista bokstäverna så hade jag ingen aning om att den tidigare termen HBTQ utökats med ytterligare några initialbokstäver. Tydligen har det funnits ett behov av att omfatta fler sexuella läggningar i beteckningen. Jag kände mig tvungen att göra en bakgrundssökning, och den ledde mig till den allomfattande förkortningen (kan det ens kallas för förKORTning längre?) "HBTQIPBDSM". Så nu borde vi inte ha missat en enda subsexualitet (http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/vad-star-iet-i-hbtqi-for/).

Du kanske håller med mig om att den här evinnerliga kategoriseringen och rubriceringen av folks läggning börjar gå en aning över styr? Ju fler initialbokstäver vi slänger in i vår HBTQETC...förkortning, desto märkligare blir behovet av en sådan term över huvud taget. Om nu någon först upplevde att det behövs en term för det som anses vara en onormerad sexuell läggning, kanske det var för att ha någonstans att landa? En term som "HBTQ-person" kan hjälpa dig att själv skapa och upprätthålla din identitet, men också vara ett ord med vars hjälp du kan kommunicera information om dig själv till andra. Vi människor, sociala som vi är, behöver hela tiden utforska och bekräfta de ramar som skapar vår självbild, vår identitet och vårt sammanhang, i interaktion med andra.

Men så finns det personer, som också har en avvikande sexuell läggning och som ändå inte känner att de hör till HBTQ-gänget. De passar inte in bland avvikarna ens. Så hur löser man detta? Jo, man slänger in några bokstäver till för att täcka allt fler sexuella läggningar. Man välkomnar alla in i gänget vilket givetvis är en bra grej. Ingen ska behöva känna sig avvisad på grund av sin läggning.

Mitt problem och min frustration ligger däremot i att vi har ett sådant evinnerligt behov av att kategorisera oss själva. Att lägga etikett på vilka vi är och vad det ska kallas. Ibland går det helt enkelt inte. Nyord på nyord kan dyka upp i vårt språk i ett försök att rama in och rubricera fenomen i vår värld, men det som sker är slutligen väldigt flyktigt. Vi ändrar åsikt, vi låter värderingar styra, vi låter känslor styra, vi försöker vara förnuftiga, och ibland så tröttnar vi helt enkelt. Har du ätit prinsesstårta morgon, middag, kväll i två veckor så kommer du nog inte att vara lika förtjust i det som du varit innan. Prinsesstårtan är knappast en så fundamental del av din självbild, men grundtanken finns kvar. Den bild du har av dig själv förändras konstant. Antingen utav sig själv eller på grund av någon yttre omständighet.

Att googla "prinsesstårta" var en gemytlig upplevelse!

Nu menar jag inte att den sexuella läggning man har (nödvändigtvis) är någonting man tröttnar på, men jag tror ändå på att det där kan ändras. Det beror ju liksom också på vilken sorts människor du möter i ditt liv. Med vem du upplever att du hör hemma. Och ändå. En vacker dag vaknar du och inser att du stannat kvar alltför länge och inte längre hör hemma på samma ställen som tidigare. Det är då som en etikett kan göra det svårt att gå vidare. Etiketten är en del av din identitet, och väljer du att riva loss etiketten så är det, tja, bäddat för identitetskris.

Vi skapar oss många olika etiketter under våra liv. Vi har en liten termbank som vi använder för att beskriva oss själva. Jag brukar använda fnittrig, energisk, grubblare, pedagog, scenkonstnär, introvert, pratsam... och så vidare när jag ska beskriva mig själv. Människor omkring mig lägger givetvis också sina egna etiketter på mig och på samma sätt som jag lägger etiketter på dem. Det är någonting vi människor helt enkelt gör eftersom det skapar förståelse. Humanist som jag är (etikett!) måste jag ändå säga att snälla försök glömma bort den där etiketten ibland. Vi är sist och slutligen människor, alla unika, olika OCH lika. Det är inget fel på att bryta mönster och uppfattningar och samla på sig lite identitetskriser. För det är då vi börjar tänja på våra egna gränser. Det är tack vare våra identitetskriser som vi kan se världen och oss själva med nya ögon.

Rätt så uppfriskande, eller hur?