Jag lovade att skriva i fredags. Så blev det inte. Och jag har faktiskt en jättebra ursäkt, plus dåligt samvete ändå. Men det har bara VARIT.SÅ.MYCKET.
Företagsjobben jag varit på har allt varit för enormt satsade masspubliksframträdanden till små workshoppar, samt diskussioner med gubbar med höga positioner inom sitt företag. I tisdags var vi på ett konferenshotell där en stor skara samhällsplanerare skulle lära sig om spontanitet, samt bli lite underhållna. Jag fick en hel del filmmaterial från evenemanget som kommer att bifogas till men presentation om min praktik när jag väl kommer hem.
Onsdagen var de coola bossarnas dag. Jag hade suttit tyst längst bak i konferensrummet och bara följt med föreläsningen om härskartekniker och forumspelet. Det var en dag jag kände att nej nu tamejfan vill jag också vara med! Sagt och gjort. När bossarna delades upp i två grupper och de få kvinnor som tillåtits höga positioner i företaget hamnade i den gruppen som inte blev kvar i rummet, blev jag ensam kvar med en drös gubbar. De skulle coacha en karaktär som inte kom överens med sin kollega. Karaktären gubbarna skulle coacha var en kvinna, och tydligen gav detta vissa av gubbarna svårigheter att coacha objektivt (ett tips var t.ex. "använd din kvinnliga charm". Superbra tips hördu.).
Dessa gubbar var väldigt samspelta. Så samspelta att de inte riktigt kunde gå framåt i sin diskussion, så då beslöt jag mig att hoppa in som en frisk fläkt. Och det var kul, jag gillar ju att diskutera. Och av detta lär vi oss vad? Jo, att man måste komma ihåg hur viktigt det är med nya impulser utifrån. Diskussionen hade dött ut och ingen hade någonting nytt att komma med, och jag kände att ämnet absolut inte var färdigsnackat. Jag måste också själv komma ihåg att jag inte bara ska nöja mig med det gamla vanliga, utan föröka ta in nya saker, hela tiden. På så sätt stannar jag inte i samma, bekväma sätt att tänka, utan tvingas tänka annorlunda. Det blir säkert en massa blaj, men ur det kan det också födas någonting riktigt bra.
Usch, jag ber så mycket om ursäkt för mitt språk. It's not what it used to be...
Torsdag var fullspäckat. Jag åkte till Bromma, jag åkte taxi ut på landsbygden, taxichauffören var upptagen med att räkna kor (eller detta är vad som sagts åt mig, jag har ingen jävla aning vad han höll på med egentligen) så han körde fel, men tillslut var jag tillsammans improvisatörerna framme vid ett idylliskt, lantligt hotell vid mälarens strand. Så fint! Och där var det workshops för tandläkare som stod på agendan. Jag följde med tre workshopar (shoper?) samtidigt och antecknade övningar för brinnande livet. Jag är inte mig själv, men är åtminstone någon, och detta bevisade jag denna dag. Kanske var det den smarriga prinsesstårtan till fikat som gjorde mig så glad? (eller den övriga maten, superdupernami)
Och eftersom jag kände mig som om jag vore on the top of the world (en överdrift men ändock) så sa jag att jag följer med på fyratimmarskursen på kvällen.
Inget ont med det: Det var SÅ roligt, jag satt och skrattade så tårarna rann. Efteråt var jag alldeles mör och hyperaktiv.
Det var ungefär det jag har gjort, plus att jag har sovit dåligt. Hela fredagen gick på något skumt sätt åt till att åka hem i turbulenta moln. En lördag som var full av kalas och jag är alldeles slut. När är det min tur att få semester?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar