Sommaren är ju snart här!!

Vi hade vårt första genrep idag. Äntligen! Det känns så otroligt skönt att det värsta ligger bakom. Nu är det bara att njuta av den 1h långa pjäs vi skapat. Kommer att bli jännä att få publik (idag hade vi ingen egentlig publik, det är svårt att fylla salongerna här i Vasa).

Det konstiga är att jag nu kommer att känna en enorm tomhet inombords, för nu har vi jobbat så mycket med detta projekt, att åtminstone jag har glömt vad annat det finns att göra i livet. Det är lite sorgligt, jag vet. Dessutom stressar jag med mitt sommarjobb, för det jobbet jag trodde jag skulle få lätt som en plätt, verkar inte höra av sig. Oroväckande. Nej jag vill inte gå igenom sommarjobbstressen i år IGEN! När ska jag någonsin komma in på arbetsmarknaden? Det verkar vara en omöjlig uppgift.

Egentligen borde jag väl sova nu. Too bad att jag är med i en föreställning som laddar mig full av adrenalin... Kanske jag passar på och skriver några arbetsansökningar?

Det är bara att ta det på perkele.

Det känns nästan ovant att blogga. Jag har liksom inte hunnit göra det nu under en veckas tid, eftersom vi jobbat nästan 12 timmar per dag/ 6 dagar i veckan. Jag är så slut och sönderslagen. Känns som om det nog finns någonting hoppingivande med allt vi åstadkommit hittills, men samtidigt är det så mycket kvar. Jag är så trött, min mage fungerar inte, jag mår illa och kan verkligen inte koncentrera mig. Är det verkligen ingredienser till att göra en lyckad musikal?

Galet är att allt detta kommer att vara över om tre veckor! ÖVER?? Det är bara att njuta av den bilden.

Det som denna produktion ger mig är starkare behov av att verkligen bli en konstnärlig pedagog. Jag vet att jag kan lyckas med den uppgiften. Jag kan bli riktigt jävla bra. Från och med idag ska det vara min livsuppgift. Jag kan skapa konst utan att bryta ner människor vare sig kroppsligt eller själsligt.

Bra nu kan jag gå och lägga mig.

The return to the plattland

Varje gång jag är hem-hemma känns min studieort plötsligt väldigt avlägsen. Det är som om jag inte alls har någonting med den staden att göra, den tiden är förbi, nu kan jag äntligen börja leva!! Sedan tar mitt sportlov slut och jag måste sakta och plågsamt landa i verkligheten igen. Tillbaka till världens ände (jo, det är så det ofta känns när man tar tåget från Seinäjoki, utanför fönstret finns det bara ödemark tills man hamnar i Vasa. Snacka om välisolerat ställe...).

Jag tror att det är den påtvingade inkommande stressen som gör mig nervös. Jag är rädd för att jag inte ska klara det, bara bryta ihop och inte kunna röra mig ur fläcken. För jag menar, sånt kan hända. Faktiskt. Och då har jag ingen möjlighet att åka till min trygghet, folkvimlet, trafiken, människorna. Det jag behöver för att andas.

Jag ska ta mig igenom de kommande veckorna, med mitt slutarbete i åtanke. Kommer möjligtvis att få göra det i Helsingfors, och det gör mig så glad! Det ska bli underbart att göra det jag gör i en ny miljö där jag inte känner mig så instängd.

Frågan är om resultatet kommer att bli bättre eller sämre?

Arbetsansökan

Hej!
Jag är en glad och trevlig tjej, går alltid omkring med ett leende på läpparna och älskar djur och natur. Mitt stora intresse är matlagning och jag gillar speciellt att laga "cupcakes", eftersom det är roligt att komma på nya och påhittiga dekorationer. Mitt namn är förresten Liselott. Jag är alltid den lägsta statusen, så det går väldigt bra att bestämma över mig, utan att först fråga vad jag vill. Det är alltid roligt att inte få ha en åsikt om saker, och att bara göra efter andras vissla. Jag är egentligen en maskin, ja det är en väldigt intressant detalj om mig, så jag har inga mänskliga grundbehov alls. Det går bra att sätta in långa arbetsdagar, med få pauser, åt mig. Ju längre jag jobbar desto bättre blir jag. Helst vill jag inte ha några pauser alls. Mitt önskemål, på hur långa arbetspass jag vill ha, är 720 timmar, ja alltså i ett sträck (det är ungefär en månad i timmar). Jag kan tänka mig flexa, men bara om det gäller fler timmar. Färre går jag absolut inte med på. När det kommer till lön vill jag helst inte ha någonting alls, för det kanske gör att jag börjar tro för mycket om mig själv.

Bild på mig!

Jag tror att jag passar i ert företag, eftersom jag saknar självrespekt och tycker om att inte ha ett privatliv. Dessutom vill jag arbeta tills jag går sönder, för det är en gedigen del av min positiva attityd!

Med vänlig hälsning,
Liselott Rågatmått

LEDIGT!

En ledig kväll, herregud!

Jag har haft sån hemlängtan senaste dygnet, tänker nog åka hem den här helgen, även om det är mycket pengar och få timmar. Men det är alltid värt det.

Masker är på G, allt annat känns lite övergivet... Men vi har sång nu och det går riktigt bra. Och så akrobatik. Går också helt bra. Det som inte går bra är sovandet. Spända käkar, föröker slappna av, men har lite svårt med det, som vanligt.

Trött, läggdags.

Inlägget som skrevs med en hand

Jag äter på ett jättestort (och gott) äpple, som jag bara inte kan lägga åt sidan för att skriva blogg. Så det får bli enhandsskrivning.
Jag har just kommit från kören. Love it, även om jag idag var lessen i stämman. Hade en såndärn störig torr fläck i halsen som gjorde att ingenting kom ut. Men jag var ändå nöjd, det räcker med att bara sitta där och lyssna så blir man varm inombords.
Idag beskrev vi våra roller för varann, och jag känner nu att jag äntligen är på rätt spår. Meningen med livet har kommit tillbaka. Jag kommer nu ihåg varför det är roligt att vara skådespelare.
Åh nu är mitt äpple slut och skruttet bortslängt, skönt att använda alla fingrar.

Inte har jag nu så mycket att säga, förutom att det är mycket jobb framöver, extrainsatta sånglektioner, masktillverkning, biljettbokningssystemet ska öppna... Nej den här veckan blir det nog inte mycket skrivet, men det betyder åtminstone att vi får någonting gjort!

Bästa äpplet alltså

God kväll.

P.S. Jag har alltid sagt "äppel", också "ett äppel". Men det lär ska vara fel. Det ska heta "ett äpple"? Men heter det då " flera äpplen" eller "flera äppel"?

Författeri

Min arma moder ha varit på beök hos mig. Jag insåg att jag har hemlängtan, och funderar på att fly landet nästa helg (alltså plattlandet. Ehheeh. Jag vet, lame). Men hur det ska gå till vet jag inte ännu. Vi har så mycket skola, hela tiden, och jag känner mig som en sån slacker. Idag (söndag) är jag inte i skolan, och jag har dåligt samvete. Jag lät bli att gå till skolan just pga att jag hade besök, och det kändes helt töntigt att lämna mamma ensam hos mig tills hon skulle åka. Vad är det då för vits att alls komma hit?

Från elfenben till knäckebröd: Har du någonsin tänkt på hur mycket text du producerar? Idag fattade jag hur mycket jag skriver, egentligen. Det har blivit mer på datorn och mindre för hand, men mängden bara ökar. Jag bloggar nästan varje dag (med mycket fusk, men dock) och jag skriver en hel del text i skolan, för att inte tala om allt facebookande, textmeddelanden, e-mail, t.o.m. sångtexter som jag författar för fulla muggar för tillfället. Man skulle ju tro att alla ha blivit enormt bättre på att skrivandets ädla konst, men jag känner mig inte speciellt fantastisk på att producera text. Allra minst idag, när jag ska skriva en artikel som handlar om vårt projekt. Jag blir alldeles tokig på att försöka hålla mig kort, till sak, intresseväckande, personlig och samtidigt informativ... Det är en omöjlig uppgift. När jag läser det jag skrivit såhär långt låter det inte precis så coolt som det kändes i mitt huvud medan jag skrev.

Förutom min artikel, borde jag hinna läsa på repliker och göra en rollanalys. Alltså utöver artikeln. DEN MYCKET TIDSKRÄVANDE ARTIKELN. Jag känner mig lite stressad. Tur att det är kördags imorgon. Så får jag en andningspaus.

Jag hörde en fågel kvittra idag. Snart är våren här.

REBELL ( och pacifist)

Det känns som om jag är utmattad efter ett par veckors itkupotkuraivaren. Åtminstone har jag varit lite obalanserad.
Fast nu har det gått två dagar, under vilka jag fått en ny synvinkel på alltihop. Jag börjar förstå riktningar, men vågar också vara lite aggressivare för att få min röst hörd. Ibland går jag kanske lite väl hårt fram ("nu ska vi inte vara negativa här" fick jag som svar idag. Hups. Men åtminstone är det bättre åt det här hållet, än att jag inte fattar nånting alls). Jag känner mig inte obetydlig längre. Och det är väl det viktigaste.

Jag visste inte att jag sett denna film tidigare. Men när jag såg scenen ovan, fick jag deja vu. Stark scen som etsar sig fast på näthinnan.

Var inspirerad när jag kom hem från skolan, och kunde inte bara gå och lägga mig, utan började titta på filmen "Gandhi" och skrev ner ett av talen den lille pacifisten håller i filmen. Det är som om jag på något sätt missat Gandhis storhet. Allt revolutionärt och coolt måste ha hänt innan jag föddes. Nu är allt bar en och samma massa som är ganska trist. Så då får jag väl helt enkelt skapa mig mina egna små rebelliska inslag i min trista vardag, genom att vara negativ. Jag som alltid trodde att jag var en pacifist... Fast i och för sig var ju Gandhi både pacifist och rebell, så då kanske det ena inte utesluter det andra?

Jag är så trött och borde så ha gått och lagt mig för en timme sen. Suck.

Medicinsk undersökning!

Jag har varit och körat och nästan lärt mig mina stämmor! Det är så underbart att ha någonting utanför skolan för en gångs skull, där man bara får koppla bort allt det andra. Och så får jag den där härliga skribafiilisen ibland, när vi sjunger psalmer eller något som annars bara påminner om en skribasång. Jag fylls av en avslappnad känsla efteråt, som om jag andats lugnt och yoga-aktigt i ett par timmar. Det är jättekonstigt, för egentligen kippar man ju efter luft hela tiden när man körar (alltså är "köra" som i "sjunga i kör" ett riktigt ord? Eller har jag bara hittat på det?). Det allra bästa är ändå att jag kan hålla på med musik utan att känna den där jäkla pressen som alltid infinner sig vid musikaliska tillfällen. Och nu, som bortblåst. Det är bara för bra för att vara sant!

Egentligen borde jag gå och lägga mig, men jag har ett litet besvär. Min högra tumme har av någon anledning svällt upp i dubbel storlek och jag kan inte för allt i världen komma på vad orsaken skulle vara. Jag menar, det finns väl inte getingar i  luften i februari? Plötsligt bara "plof"så svällde den upp. Det började med att det knep till alldeles vid nagelbandet, och i nästa sekund har jag dubbelt mycket tumme på ena handen. Mystiskt.

Nu ska jag lyssna på Real Group och låta mig inspireras av stämsång!

ps. lyckades jag med mitt positiva inlägg?

pps. fast räknas det som positivt om man berättar om en svullen tumme? Är det bara ältande? Eller gör jag det i en tillräckligt positiv anda? Hmmmmhmmm.

Optimisten skriver nästa gång, okej?

suck.

Under veckan försökte jag flera gånger skriva ett vettigt blogginlägg. Det närmaste försöket blev ett opublicerat (dvs. censurerat...) inlägg där jag förklarar mitt hat gentemot en massa grejer.
Det har varit en väldigt påfrestande period och ingenting har riktigt gått som jag hade tänkt mig, vilket har gjort mig väldigt frustrerad.

Nu är det veckoslut och jag känner mig en gnutta pånyttfödd. Jag har haft filmkväll med en kompis, sett en teaterpjäs, hunnit göra lite skolgrejer och även fått några bakslag som nästan fått mig att skriva fler ointressanta ältningsinlägg. Men jag höll mig.

Idag tänkte jag bara slappa. Vara inomhus (eftersom vädret inte tillåter några längre uteaktiviteter), se på Alias (alltså Gud jag bara älskar den serien, och jag ångrar så hårt att jag inte köpte fler säsonger när de ännu såldes), spela mina töntiga onlinespel som jag blivit hooked on pga av vårt projekt.
Jeejee, superintressant.

Jag spelar spel

Nu är det dags att slå på optimistmode.