Skrivkramp och systemkollaps

För n:te gången lider jag av en så otroligt envis skrivkramp. Jag har tappat bort min egen röst totalt, och när jag försöker få ner något på pränt så är det som om jag inte allas begriper mig på hur det svenska språket bildas, hur man ska gå till väga för att omvandla bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till innehåll. Jag älskar (har älskat?) att skriva, men då varje text känns motig att producera blir jag allt mer less på att ens försöka.

För ungefär en vecka sedan var min hjärna och min kropp så utmattade att jag hade något av en burnout, och efter det har jag bara gjort sådant som jag verkligen vill göra, eller sådant som inte känns stressigt alls. Ingenting annat. Så småningom börjar det lugna sig. Jag befinner mig inte längre i ett konstant "fly eller slåss"-tillstånd, men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur många hjärnceller jag tagit livet av denna gång. Det är tyvärr inte första gången jag tagit slut på mig själv och om det var något jag lärde mig av den förra för övrigt oberikande upplevelsen, så var det hur jädrigt länge det tar tills man börjar känna sig normal igen. Tills hjärncellerna anpassat sig till allt utrymme som blivit befriat efter massmordet som begåtts i hjärnan. Stress tar nämligen död på hjärnceller. Några nya hjärnceller föds inte, så de överlevande hjärncellerna är faktiskt tvungna att anpassa sig till en ny situation. Du kan återgå till ett vanligt liv, men det blir aldrig som det var tidigare. Och ändå tar den processen, som sagt, länge...

Sorgligt.

Jag känner mig lite som en dator. Mitt arbetsminne är fullt. Den akuta faran är över eftersom jag har raderat tillräckligt med skit från hårdskivan. Jag hann göra det precis innan systemet hettade över och kraschade. Datorn går fortfarande att slå på och av, men några nya filer eller ny information går inte att lagra förrän jag systematiskt gjort mig av med det som upptar minneskapaciteten. Frågan är om datorn ändå någonsin kommer att bli återställd. Dags att skaffa en skaffa en ny, uppdatera programvaran. Men vad skulle vara den ometaforiska motsvarigheten till det? Hur ska jag rädda min biologiska dator, min stackars överhettade hjärna?

Jag har mina misstankar om att det är bristen på arbetsminne som orsakar min skrivkramp. Jag kan inte riktigt få grepp om mina egna tankar, vilket också gör det svårt att omsätta tankar till ord eller skrift. För att vara riktigt ärlig så är det ett rent helvete, eftersom man ofta förstår saker och ting bättre när man fått verbalisera sina tankar. Nu begriper jag inte ett dyft ju! Kommunikation har dessutom alltid varit mig nära hjärtat och nu känner jag mig isolerad från omvärlden eftersom jag inte kan tänka, skriva eller prata. På ett sätt är de kanske bra. Det lämnar mig med bara ett alternativ: att återhämta mig. Jag vet inte hur länge det kommer att ta den här gången. Men medan jag väntar ska jag fortsätta med att bara göra sådant som jag verkligen vill göra, eller ingenting alls. Och en vacker dag så är jag kanske återställd, och kan fortsätta skriva, tala och uttrycka mig så som jag verkligen vill. Det blir nog bäst så. En ny dator får jag nämligen inte.

Vinterdepp extended

Vad är detta?
Hur kommer det sig att jag inte alls känner mig som människa för tillfället? Jag går omkring i ett töcken, kan inte riktigt koncentrera mig, inte riktigt fokusera. Varje rörelse kräver tankekapacitet, varje grepp om ett föremål koncentration för att inte tappa det. Solen skiner och finländarna förvandlas på två röda sekunder till ett lyckligt, livsnjutande, sprudlande folk som skakar av sig den långa vintern och gör sig redo för att börja leva igen.

Inte jag. Solen skiner, men mest för starkt och rakt i mina ögon. Jag vill bara kura ihop och lägga mig på golvet i fosterställning. Glömma bort att livet omkring mig existerar. Huvudet bankar, det är fyllt av stress, kom-ihåg, planer, måsten, grubblerier och virrvarr. Jag alternerar migränmedicinen med meditation, men ingenting verkar hjälpa. Min vinterdepp har verkligen inte bytts ut mot sommarpepp...

Jag försöker göra en sak i taget, men allting är ett enda kaos. Allt omkring mig är ett kaos, allt inanför mig är ett kaos. I vissa stunder kan jag känna av ett lugn. Jag är här, just nu, och det är bara att ta vara på den stunden så som den är. Men alla dessa små orosmoment, påminnelser om vad som borde och ska göras, dyker snart upp igen och börjar riva i mig. Eller så är det jag som river i mig. Känner mig så obekväm att jag helst skulle riva av mig mitt eget skinn. För att kunna andas igen. Komma upp till ytan.

Det här är precis så obekvämt som jag känner mig. Uäh.

Problemet är att jag börjar prestera mitt liv när det blir så här. Jag säger inte det jag säger utav intresse, utan för att verka smart, eller intressant, eller påhittig. Och blir jag något av dessa genom detta presterande? Verkligen inte. Tvärtom. Jag blir pretantiös. Färglös. Trist. Jag försöker skita i sådant som inte intresserar mig, men när min energi inte verkar räcka ens till det jag verkligen vill göra, då blir jag bara frustrerad och nedstämd. Det handlar inte om att man borde ta sig i nacken, det handlar om skaka av sig det man inte behöver bry sig om.

Förhoppningsvis drar den här känslan snart förbi. Jag kommer att minnas hösten 2014 som den lyckligaste tiden i mitt liv. Och våren 2015, den kommer jag inte att ägna mången tanke.

Etikettfritt!

Av någon anledning har jag gått ett flertal diskussioner om sexualitet och de sexuella läggningar som finns på sista tiden. Den allra senaste diskussionen uppstod mitt under ett sällskapsspel där jag hade som uppgift att sjunga en strof ur sången En sån karl: "Ja han går som en karl, han ser ut som en karl, med en kropp som en karl...". Min spelkumpans uppgift var att fortsätta sången där jag slutade. Hon hade ingen aning om sångtexten och sjöng glatt "Men han är ingen karl!". Vi skrattade ihjäl oss av den nypåhittade tolkningen av Lill Lindfors dänga, och utnämnde den till årets HBTQIPM-låt. Även om jag inte riktigt är säker på de tre sista bokstäverna så hade jag ingen aning om att den tidigare termen HBTQ utökats med ytterligare några initialbokstäver. Tydligen har det funnits ett behov av att omfatta fler sexuella läggningar i beteckningen. Jag kände mig tvungen att göra en bakgrundssökning, och den ledde mig till den allomfattande förkortningen (kan det ens kallas för förKORTning längre?) "HBTQIPBDSM". Så nu borde vi inte ha missat en enda subsexualitet (http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/vad-star-iet-i-hbtqi-for/).

Du kanske håller med mig om att den här evinnerliga kategoriseringen och rubriceringen av folks läggning börjar gå en aning över styr? Ju fler initialbokstäver vi slänger in i vår HBTQETC...förkortning, desto märkligare blir behovet av en sådan term över huvud taget. Om nu någon först upplevde att det behövs en term för det som anses vara en onormerad sexuell läggning, kanske det var för att ha någonstans att landa? En term som "HBTQ-person" kan hjälpa dig att själv skapa och upprätthålla din identitet, men också vara ett ord med vars hjälp du kan kommunicera information om dig själv till andra. Vi människor, sociala som vi är, behöver hela tiden utforska och bekräfta de ramar som skapar vår självbild, vår identitet och vårt sammanhang, i interaktion med andra.

Men så finns det personer, som också har en avvikande sexuell läggning och som ändå inte känner att de hör till HBTQ-gänget. De passar inte in bland avvikarna ens. Så hur löser man detta? Jo, man slänger in några bokstäver till för att täcka allt fler sexuella läggningar. Man välkomnar alla in i gänget vilket givetvis är en bra grej. Ingen ska behöva känna sig avvisad på grund av sin läggning.

Mitt problem och min frustration ligger däremot i att vi har ett sådant evinnerligt behov av att kategorisera oss själva. Att lägga etikett på vilka vi är och vad det ska kallas. Ibland går det helt enkelt inte. Nyord på nyord kan dyka upp i vårt språk i ett försök att rama in och rubricera fenomen i vår värld, men det som sker är slutligen väldigt flyktigt. Vi ändrar åsikt, vi låter värderingar styra, vi låter känslor styra, vi försöker vara förnuftiga, och ibland så tröttnar vi helt enkelt. Har du ätit prinsesstårta morgon, middag, kväll i två veckor så kommer du nog inte att vara lika förtjust i det som du varit innan. Prinsesstårtan är knappast en så fundamental del av din självbild, men grundtanken finns kvar. Den bild du har av dig själv förändras konstant. Antingen utav sig själv eller på grund av någon yttre omständighet.

Att googla "prinsesstårta" var en gemytlig upplevelse!

Nu menar jag inte att den sexuella läggning man har (nödvändigtvis) är någonting man tröttnar på, men jag tror ändå på att det där kan ändras. Det beror ju liksom också på vilken sorts människor du möter i ditt liv. Med vem du upplever att du hör hemma. Och ändå. En vacker dag vaknar du och inser att du stannat kvar alltför länge och inte längre hör hemma på samma ställen som tidigare. Det är då som en etikett kan göra det svårt att gå vidare. Etiketten är en del av din identitet, och väljer du att riva loss etiketten så är det, tja, bäddat för identitetskris.

Vi skapar oss många olika etiketter under våra liv. Vi har en liten termbank som vi använder för att beskriva oss själva. Jag brukar använda fnittrig, energisk, grubblare, pedagog, scenkonstnär, introvert, pratsam... och så vidare när jag ska beskriva mig själv. Människor omkring mig lägger givetvis också sina egna etiketter på mig och på samma sätt som jag lägger etiketter på dem. Det är någonting vi människor helt enkelt gör eftersom det skapar förståelse. Humanist som jag är (etikett!) måste jag ändå säga att snälla försök glömma bort den där etiketten ibland. Vi är sist och slutligen människor, alla unika, olika OCH lika. Det är inget fel på att bryta mönster och uppfattningar och samla på sig lite identitetskriser. För det är då vi börjar tänja på våra egna gränser. Det är tack vare våra identitetskriser som vi kan se världen och oss själva med nya ögon.

Rätt så uppfriskande, eller hur?

Fynda kreativitet

Är världen mättad på nya idéer? Det krävs en hel del för du idag ska komma på nya fyndiga idéer, sådant som verkligen förändrar allting på ett litet ögonblick, idéer som en helt vanlig människa kan kläcka en vanlig vardag. Och är det okej att i denna idétorka få ställa krav på hur bra dessa idéer ska vara? Är t.ex. pizzaburgaren som det nu görs reklam för verkligen ett revolutionerande påhitt? En värld där vi ständigt är på jakt efter det nya, heta, trendiga, blir i slutändan alldeles utmärglad, vi behöver tid för att bara vara nöjda med vad vi redan har. Istället för att med våld tvinga fram allt mer löjeväckande uppsåt, vars verkliga främsta egenskap är rent kommersiell.

Kanske den mest korkade idén någonsin.

Sitter du framför ett piano, finns det oändligt med kombinationer på hur du kan trycka på tangenterna för att skapa en melodi, och ändå hittar du alltid någonting bekant - någonting som redan finns - i det du spelar för första gången. Och visst, du kan trycka in tangenterna så slumpmässigt att det inte längre skapas en melodi, utan snarare ljudsekvenser utan sammanhang. Toner som inte hänger ihop med varandra. Man kan emellertid alltid fråga sig vem som avgör om ljuden skapar melodier eller inte och om de i så fall ändå har någotslags estetiskt värde eller ej. Men om vi ska vara riktigt ärliga, så upplevs plinkaplonkande på piano sällan väldigt njutningsbart eller estetiskt, åtminstone inte av en den stora massan.

Men för att återgå till idéer och sluta upp med metaforer. Det finns nog någonting jämförelsebart mellan att kläcka idéer, och att komma på nya melodier. Intuition, flow, tajmning, inställning, slumpen... Alla dessa spelar oundvikliga roller i kreativa processer, men är ändå inte garantier på att resultatet skulle vara enastående och nyskapande. Det finns inget recept på hur du kommer på en bra idé. Tekniker på hur man masserar geniknölarna finns det nog gott om, men de är ändå bara tekniker. Ingen garanti här heller. Ändå lyckas en del människor komma på sådant som ingen annan kommit på tidigare. Vi kallar sådana människor kreativa, till och med genier, och deras upptäckter spelar avgörande roll för ett stort antal människor. Ändå tror jag att också de här personerna lider av idétorka nu som då... Och att lida av idétorka, måste vara en fruktansvärt frustrerande känsla, speciellt om man tidigare blivit uppmärksammad för sina idéer.

Vi borde inte tvinga fram nya idéer. Aldrig någonsin. Det är någonting grundläggande som försvinner ur den kreativa processen då vi medvetet försöker komma på en bra idé. Förutom charmen med nya upptäckter då förstås. Vad som händer när vi börjar producera idéer på löpande band är att vi ändrar på drivkraften för skapandet, vi tvingar oss till en prestation istället för en process. Det är inte alltid en dålig sak att ha siktet på målet, men för att kunna leva ett kreativt och egentligen ganska enkelt liv krävs det att man klarar av att släppa taget om vad man förväntar sig, och mera leva i stunden. För det är nog där det kreativa tänket vaknar.

Håll huvudet kallt och låt din kreativitet ta paus ibland!

Vad vill du bli när du blir stor?

Det är ju alldeles fåfängt. Att vi ställer frågan "Vad vill du bli när du blir stor?" till barn i lågstadieåldern, och tycker det är smågulligt när de svarar prinsessor eller brandmän (även om det ur ett jämställdhetsperspektiv kan vara svårsmält), och om svaret ens en gnutta rör sig mot vår egen bransch blir vi stormförtjusta. Svar i stil med "rektor" till en pedagog, eller "ha en blombutik" till en biolog. Leder inte frågan till en rätt så inskränkt bild av vad framtiden innebär?

För ju mer jag tänker på arbete och vad jag själv vill bli när jag blir stor, desto svårare verkar det bli att understryka vad det egentligen är jag vill jobba som i framtiden. För vuxenvärlden är inte så enkel som vi låter barnen tro. Vi lever i en tid av snabba förändringar och arbetsplatser som ändrar i ett huj, och som studerande lever jag ständigt under en framtidsångest. Arbetslöshet lockar inte, fattigdom lockar inte heller, och även om jag trivs på mitt nuvarande jobb ser jag det inte som en lösning på min framtida ekonomi eller en livsstil jag vill fortsätta med för resten av mitt liv. Många känner säkert likadant. Man lyckas kanske få ett jobb, men ett jobb som där man har få möjligheter att avancera. Dessutom vill man kanske helst få någonting som passar bra ihop med den utbildning och kompetens man har. Är sådant ens möjligt? Kan man hitta sin arbetsplats-soulmate?

Det har skrivits skräckhistorier i tidningarna om unga som trots otaliga arbetsansökningar aldrig lyckats få ett jobb, eller ens kommit på arbetsintervju. Antingen är man för kompetent, eller saknar erfarenhet, är för ung, för gammal, passar inte arbetsplatsens image eller råkar bli förbisedd i antagningsprocessen. För antalet sökande har det förmodligen varit gott om.

Jag inser att hela inlägget har en cynisk underton, men egentligen vill jag lyfta fram det positiva. Den fråga vi borde ställa våra barn är "Vad drömmer du om?", "Vad är du beredd att kämpa för?" eller "Vad tycker du att är viktigt i livet?". Rama inte in världen, öppna upp den, inte bara för barn utan för dig själv också. Vår värld kräver starka individer, passionerade personer som brinner för sina åsikter och ideal, som vågar arbeta självständigt och målmedvetet i interaktion med andra.

Helt i enlighet med platsannonsernas kriterier.

To be or how the f*ck am I supposed to be?

Hamlet sade det. På ett ungefär. Att vara. Eller, hur i helvete är det meningen att jag ska vara? Och jag kan verkligen instämma. För det finns dagar (och om man har riktig otur långa perioder) då man uppfylls av en äcklig, krälande, bedövande känsla i kroppen som tar över både känslor och tankekapacitet och som förhindrar en från att bara göra det självklara. Att vara.

Nu led väl Hamlet någonlags kval när han uttryckte sina berömda ord (men om man läst Shakespeare så vet man att denna replik inte hör till den kända scen man gärna kopplar ihop med uttrycket. Ni vet, mörkt rum, Hamlet ensam i strålkastarljuset med en dödskalle i handen. Vet inte om detta var så relevant för det här inlägget, men låt gå). Kanske lider jag också kval, men har inte kunnat sätta fingret på vad det är jag kvider för.

För ännu några månader sen var jag på vippen att publicera ett inlägg om hur lycklig jag var. Ärligt talat gick jag omkring i ett lyckorus halva hösten, och kunde inte förstå vad det berodde på, men det kändes underbart att få sväva på den vågen ett tag. Nu har den vågen olyckligtvis dragit förbi, och jag vill helst av allt gömma mig under mitt täcke och bo där tills den här olustiga känslan försvunnit. Visst kan jag spekulera kring orsaker till varför livet bara är en enda grå mömmö för tillfället, men jag strävar hellre vidare, framåt och försöker glömma det förflutna. Hakuna Matata, eller hur det nu var.

Jag är helt säker på att jag VILL vara, helst här och nu och om det ännu gick att slänga in entusiastiskt i den kombon så skulle det sitta fint. Tyvärr så drar mina tankar konstant iväg åt ett håll som gör mig rätt så olycklig. Det är tankar som jag i höstas trodde jag gjort mig av med för gott, men HAHA, där var Flius en aning för optimistisk. Tankar som får mig att tvivla på mig själv och mina förmågor, tankar som låser mig, grubblerier, bekymmer och en rätt så stor dos av självförakt. Och gudarna ska veta, att den energi jag lägger på alla dessa onödiga tankar hade jag haft mycket nytta av i detta februarimörker. Till exempel till att fylla vardagarna med lycka och lugn istället.

Det bästa vore väl att bara ta det lugnt och vänta på att stormen drar förbi. Otåligheten får det att krypa i mig, men jag måste börja acceptera att man inte kan ha bra dagar jämt. Och att lyckan inte kommer så länge man jagar den.

Ifall jag inte hör av mig på ett tag hittar man mig antagligen inkurad under mitt täcke.

Impostor syndrome

Känner du igen dig i den här situationen:
Du befinner dig på något slags socialt evenemang; en fest, en mottagning, en allmän tillställning, etc. Största delen av tillställningen går åt till mingel och diskussioner, och du stortrivs. Du pratar om allt med alla och tiden bara rusar iväg. Men i något skede under kvällens lopp får du panik. "Hjälp. Hur länge ska jag kunna hålla skenet uppe? Hur länge ska jag lyckas lura de andra att jag är social och rolig att umgås med? När kommer de att komma på mig?". Du känner dig helt enkelt som en bedragare.
Det här är inte så ovanligt som man kanske kan tro och fenomenet kallas "impostor syndrome" (ungefär "bedragarsyndromet" på svenska). Vid skrivande stund finns det inte någon wikipediasida om impostor (eller imposter) syndrome på svenska, och därför tänker jag härmed ge er liten presentation om fenomenet.

Imposter syndrome är någonting som framför allt högpresterande, ambitiösa kvinnor lider av. De kan ha uppnått höga positioner i sin karriär, men känner ändå att de inte är värdiga posten. Det är av ren slump eller av misstag som de kommit så långt som de gjort i sina yrkesliv. En person som lider av syndromet är rädd för att hennes chef eller att hennes kolleger en dag ska upptäcka att hon inte alls är den hon uppgett sig för att vara, och att hon inte egenligen innehar de kvalifikationer som jobbet kräver.
Orsaken till att det just är kvinnor som oftast lider av syndromet baserar sig på sociala faktorer. Kvinnor upplever oftare att framgång är resultat av gruppdynamiska processer, där samarbete är viktigare än individuella prestationer. Antagligen har detta en koppling till uppväxttiden och sättet kvinnor uppfostras på. Män har däremot inte lika ofta svårt med att ta för sig och ge sig själva en klapp på axeln i situationer där de uppnått individuell framgång. Dessutom tror jag att syndromet har någonting med självbilden och självförtroendet att göra.
Tidigare(?) pratade man alltid om glastaket som kvinnorna inte kan ta sig förbi. Jag undrar om inte glastaket och imposter syndrome kan ha något samband sinsemellan? Kan impostor syndrome bli ett glastak för kvinnan som en dag upplever att hon har på något mirakulöst sätt tagit sig till en position utan att vara tillräcklig? Hon upplever att hon inte kan begära mer karriärmässigt, för hon har ju egentligen bara fuskat till sig sin framgång. Om hon nu skulle försöka ta bedrägeriet ännu längre, ökar inte risken att åka dit i så fall? Impostor syndrome skapar ett glastak som, hur förvridet det än må låta, kvinnan själv ligger bakom.

Det finns säkert massvis med forskning kring ämnet, allra minst på universitet där man studerar kvinnovetenskaper eller genusforskning, men jag hörde syndromet uttalas för första gången för ungefär en månad sedan, och för några dagar sedan beslöt jag mig föra att ta reda på mer om fenomenet. För även om det är så att jag hörde om syndromet för första gången för bara några veckor sedan, så har jag nog plågats av syndromet länge. Nu när jag fått reda på att imposter syndrome är frekvent förekommande hos abitiösa och högpresterande kvinnor kan jag slappna av en aning. Jag är kanske inte så hopplöst osocial som jag tror? För mig framkommer syndromet nämligen främst i sociala sammanhang, men jag kan ändå definitivt känna mig träffad: jag är inte nöjd med att vara medelmåttig, jag vill hängivet göra det bästa jag kan och ser mig själv ofta som ganska bristfällig. Här behövs det verkligen affirmation på att det inte är slumpen som är orsaken till lyckad social tillvaro!
Så om du är som jag och hör till en av de 70% av människorna som någon gång lidit av impostor syndrome, försök att se det så här istället: Du är ambitiös, du är framåtsträvande och du har förmodligen åstadkommit mycket mer än du föreställer dig! Ta för dig av egoboosten, sug på karamellen en stund, och fortsätt sedan färden mot dina drömmar. Låt inte ett bedragande syndrom lura dig.

Berätta om ditt sommarlov

Så skämtar vi kurskompisarna emellan inför en kommande uppgift. Vi ska nämligen hålla ett anförande om självvalt ämne under en föreläsning inom kort, och vi tänkte tillbaka på presentationerna vi höll i lågstadiet. Då var ämnet ofta just sommarlovet, eller "min hobby", ett djur i Afrika och så vidare. MEN VAD SKALL MAN BERÄTTA OM I DEN HÄR ÅLDERN? Det är den stora frågan.

Jag önskar jag hade ett självklart val, ett ämne jag brinner för och som jag vet mycket om färdigt (inte för att lättare slippa undan, utan för att ha ett hum om hur jag ska begränsa min presentation och bara berätta det allra intressantaste. Okej, och för att slippa lite lättare undan). Men de intressen jag tidigare brunnit för är nu slocknade, och jag är i ett skede av mitt liv där jag försöker hitta en ny livsgnista som för mig framåt.

Idag fick jag i uppgift att fundera på vad jag drömmer om. Det var en svår uppgift, jag drömmer om olika saker, men kan inte säga att jag är passionerad över någonting. Jag är helt enkelt en medelsvensson som gärna gör mycket, men bara hinner göra lite här och där. Omgivningen jag tidigare befunnit mig i har i viss mån krävt ett konstnärligt och djupgående sökande av livets mening, men detta slutade i att jag blev likgiltig gentemot allt i livet eftersom det började kännas så himla, ja, trivialt... Vad är det för mening med någonting över huvud taget då ingenting uppfyller mig till fullo? Så här har jag tänkt under de senaste åren, och jag har nu börjat inse att jag kan och borde uppskatta även små saker i livet. Allting behöver inte vara så pampigt. Och visst är det ju så att det stora och pampiga inte ens passar mig. Jag trivs här mitt emellan. På den gyllene medelvägen. Ying och yang. Ni vet.

En extra komplicerad yin och yang-symbol

Så vad kan man egentligen dra för slutsats av detta rabbel? Jo, att jag befinner mig i en övergångsperiod av något slag och att jag därför har det asjobbigt med att komma på ett ämne att berätta om i uppkommande presentation.

And that's why my life is complicated.

Kaos i köket

"Kaos i köket". Så skulle nog matlagningsprogrammet på TV heta, om jag vore programvärd. Jag älskar att experimentera i mitt kök, men kan inte briljera med överdrivet talangfulla kokkonster. När jag lagar mat skvätter såsen, grönsakerna rullar all världens väg, spisplattorna går heta och jag yrar fram och tillbaka i min beslutsångest om vilken stekspade jag nu egentligen vill använda. Men ärligt talat så tycker jag ändå att detta är vad som borde visas i matlagningsprogrammen, istället för de där som nu snurrar. Där har de ostbitarna färdigt skurna i skålar, mjölet färdigt uppmätt, ugnen påslagen i god tid, och, om det är ett riktigt ambitiöst program, en färdiggräddad paj att ta till så fort exempelbakverket satts in i ugnen. Men vem orkar laga mat på det sättet?

Det finns gånger då jag försökt vara organiserad. Läst recept. Köpt rätt ingredienser. Använt mått. Tänkt att "den här gången kommer det att bli så förskräckligt gott, bra, vackert och utsökt att jag bara kan vänta på en inbjudan från Matmagasinets redaktion så fort ryktet om min matlagning nått dem". Men nehej. Systematisk verksamhet är inte vägen till någonting gott. Vanligen blir min "till punkt och pricka-mat" tråkig, kanske lite bränd, smaklös, grå... Ja, det är som om den saknar själ. För fast jag följt receptet, så har jag inte haft speciellt roligt under processen, och det syns tydligare i resultatet, än om jag lagat mat lite sådär på en höft. Egentligen är det helt tvärtom. Har jag lagat min mat under kaosteorins premisser så blir det ofta bra. Gott.

Nu är det ju oftast så att det är jag själv som förtär maten jag lagat, så jag har inget empiriskt belägg för att min mat verkligen skulle vara godare när jag inte följer recept. Men glädjen av att laga mat på ett roligt (och kanske också korkat) sätt resulterar i att jag är lyckligare när jag äter maten. Vilket automatiskt gör den godare. Mat gör mig lycklig. Men mat med själ gör mig lyckligare. Så ett råd från mig till dig: strunta i vad man borde göra. Strunta i hur det borde göras. Gör det på ett sätt som gör dig nöjd, glad och belåten.

Avslutningsvis, om jag hade haft mitt matlagningsprogram på TV hade ni fått ta del av dessa oförglömliga råd (som provats under verkliga omständigheter):

• För dig med frys med dörr med vakuumfunktion: Stäng dörren. Upptäck att du glömt att ta ut någonting ur frysen. Ryck kraftigt i handtaget. Detta skall inte leda till att dörren öppnas, vilket du kanske förväntade dig, utan att hela kyl och fryskomplexet välter framåt över dig. Spjärna mot den motsatta väggen i ett försök att få kylskåpet tillbaka på sin plats. Öppna kylen försiktigt, då innehållet kan ha flyttat på sig under incidenten.
• En klassiker. Vrid på spisplattan. Gå din väg.
• En klassiker till: Micra frusen mat, glöm maten i micron. Upptäck den nu luktande, mögliga maten i micron en vecka senare.
• Och en specialare till alla er som har sin tvättmaskin i köket: Spill yoghurt. Spill yoghurt i den grad att det rinner ner i tvättmedelsfacket. Tvätta dina kläder.

Bon appetit!

Lugnt lackande

Kalla mig ytlig, men jag älskar nagellack. Nagellack är ett enkelt sätt att uttrycka personlighet, eller bara vilket humör man är på. Det går att använda nagellack för att matcha årstiden, kanske för att man känner sig trendig, eller tvärtom, för att inte någonting annat i ens utstyrsel är säsongsbundet. En nyare trend är att uttrycka politiska ställningstaganden eller etiska värderingar genom att lacka naglarna. För ett par veckor sedan startade en facebookkompis till mig en kampanj där hon utmanade män att ha lackade naglar i en veckas tid, för att uppmärksamma genusnormer, och för varje lackad karl skulle hon donera 10 euro till välgörande ändamål. Ett bra initiativ, men jag önskar att jag också kunde bidra med välgörenhet bara genom att lacka mina naglar. Så mycket för jämställdhet könen emellan, men ett fyndigt påhitt var det och jag hoppas att grabbarna antog utmaningen. Orsaken till att jag vill prata nagellack har ändå ingenting med trendighet eller åsikter att göra.

Idag insåg jag hur naglarna kan visa vilken slags skede du befinner dig i i ditt liv. I somras försökte jag lacka naglarna flera gånger, mina stackars naglar som jag bet på, som böjde sig, gick av, flagade och som satt på händer som, om möjligt, var i ännu sämre skick. Nagelbanden lossnade och sved, konstiga små sår dök upp intill naglarna, handflatorna och fingrarna var snustorra. I ett försök att göra någonting åt saken lackade jag naglarna, i hopp om att lite färg skulle pigga upp den ruskliga situationen. Problemet vara att jag trots otaliga försök med olika produkter och tekniker misslyckades gång på gång. Lacket smetades ut innan det torkat, färgerna smalt samman och bildade bara en yta av gegga ovanpå naglarna, jag målade för det mesta inte på naglarna utan omkring naglarna. Mina lackningstillfällen drog bara mer och mer ut på tiden eftersom jag flera gånger var tvungen att ta till nagellackborttagningsmedel och börja om från början. Det hela slutade med att jag putsade bort allt färggrant lack och drog ett lager genomskinligt superduperbasecoat på naglarna. Efter denna episod gjorde jag inga fler försköningsförsök på en lång tid.

Det hann bli höst, och jag blev sugen på att lacka mina naglar i en vacker mörkröd nyans. Lacken stod orörda i skåpet och jag fick gräva en stund för att hitta den nyansen jag letade efter. Jag torkade bort de gamla, genomskinliga nagellacksresterna från naglarna, tvättade händerna, filade naglarna lite och satte mig vid bordet med lacket. Långsamt och noggrant drog jag den mörka färgen över naglarna och såg att den spred sig jämnt och vackert. Utan att låta mig luras och tro att jag verkligen lyckats denna gång, målade jag färdigt och lät sedan händerna vila alldeles stilla på bordet. Och där satt jag ända tills jag verkligen kunde använda mina händer igen, utan att vara rädd för att smeta ner mina vita gardiner med rödvinsrött lack. Hela den tid det tog för lacket att torka satt jag stilla och bara väntade.

Den stunden blev väldigt betydelsefull för mig. Jag gav mig själv tid att bara vänta. Bara lugnt och koncentrerat titta på mina händer och vänta på att lacket torkar i sin egen takt utan "quick-dry-drops" eller ett rörelseförhindrat flamsande omkring. Inget fusk, ingen hjälp på traven för att få processen att gå snabbare. Jag koncentrerade mig bara på en enda sak, att lacket skulle torka. Det fanns ingenting jag kunde göra för att försnabba torkandet. Det enda som fanns att göra var, ja, vänta.

Kanske insåg jag någonting om hur mitt liv ser ut. Kanske någonting om hur jag själv kan påverka mitt liv, eller ännu bättre, att jag inte alltid kan styra mitt liv fast jag skulle vilja. Men framför allt insåg jag att mina händer efter detta såg vackrare ut än de gjort på en lång, lång tid.