Ett tomt huvud (men ett gott hjärta?)

Nu har jag äntligen en lugn stund att skriva! Jag har egentligen en helt givande vecka bakom mig och det kändes först som om jag inte gjort ett PISS (jag tror att den känslan blev en aning för starkt etablerad första veckan, så den hänger kvar även om jag får göra något), men egentligen ha det varit en hel del ja fått ta del av. Och där har vi min lame ursäkt till att vara en slacker.

Först: Sådär på ett personligt plan har jag väl blivit snäppet normalare (det finns såklart en hel del snäppen kvar, men en dag i taget).

Jag har insett att jag har varit superstressad och jag har slagit knut på mig själv. Jag kan knappt prata eftersom jag helt enkelt inte längre vet hur man gör. Helt tomt i huvudet. Tomt tomt tomt. Ironiskt nog var jag på en föreläsning i onsdags som handlade om improvisation och spontanitet. Det kändes som om jag borde tänka "Det här är bekant, detta är sådant som jag är bra på". Istället tänkte jag: "Det här låter som någonting jag aldrig kommer att kunna". Jag är helt låst (eller lost?). Men jag tyckte om föreläsningen och jag började fundera en hel del på varför jag är så kollrig på min praktikplats. Kan jag inte bara njuta för en gångs skull?
Så jag beslöt mig för att njuta. Skit nu i att vara en sån perfektionist och kontrollfreak för en gångs skull...

Chill.

Jag hade hoppats på att hitta en bild som visar
 hur coolt det är att laminera, men det sket på sig...

Sen: Blev det torsdag. Och hur det nu kommer sig så vet jag inte riktigt vad jag gjorde på torsdagen. Jo, jag vet att jag påbörjade Det Stora Lamineringsprojektet (härefter DSL) vilket ju inte egentligen är en särdeles intressant händelse att skriva om, men när jag nu tog upp det så kan jag ju nämna att jag beskurit och laminerat 200 små aktiepapper (YES, korrekt! Likadana som jag redan tidigare pratat om) under torsdagen och fredagen. DSL var inte så roligt, men jag hade någonting att göra åtminstone. Och det är helt kul att laminera en stund.
MEN på torsdagskvällen var det åter igen dags för kurs, och jag fann åter igen att jag trivs att gå på kurs (det är väl den miljön jag känner mig tryggast i för jag fattar vad jag har för uppgift...). Även om vi höll på till mitt i natten (nå nästan. I alla fall om man räknar finsk tid.) så var det skoj att både se på kursarnas och kursledarens arbete, och såklart var det skitskoj att delta och testa själv (även om "tomt tomt tomt tomt..." fortfarande var min hjärnsituation). Men jag har inget emot att göra bort mig inom ramen av en kurs, och alla måste redan ha fått ett så daijut intryck av mig så att det inte spelar någon roll längre. Vilket jag borde göra till en fördel. I HAVE NOTHING TO LOOSE!

Uh så befriande!

Fredagen blev min mest normala dag hittills. Tror jag. Kurs gör mig gott.