Nej nu börjar mitt beteende bli löjligt!
Varför kan jag inte bara slappna av och vara mig själv på teatern? Vad försöker jag bevisa? Varför blir jag stel som en pinne och får riktigt, riktigt, riktigt, RIKTIGT, dålig humor? Eller vad mina konstiga, obekväma försök till att skämta nu kan kallas.
Prestationsångest. Är. Vad. Jag. Kämpar. Med. (eller egentligen mot)
Fast en riktigt dålig dag har det inte varit. Nej nej. Börjar bara tröttna på mitt lite bortkomna beteende såhär en vecka inpå praktiken. Men jag har faktiskt gjort grejer. Såg på när en del av gruppen repade inför någonslags A Cappella-improgrej, och jag fick lyssna och leka bröllopsgäst (föreställningen ska äga rum på ett bröllop) och dirigera improvisatörerna. Sedan bev jag plötsligt inslängd i själva "kören" och huj! Jag är ju vettskrämd för att sjunga inför mänskor, så det var ju en intressant sväng i det hela. Men ja, lekte att jag kunde. Och jag fick ingen panikattack, blev inte så skraj att jag tappade förmågan att använda rösten och jag dog inte. Så då kanske jag kan prova igen? På musikalkurs? Spännande fortsättning följer.
Sen har jag laminerat. Aktiepapper. Ashäftigt.
Och flyttat bord.
Och haft möte.
Men det viktigaste av allt! Fick träffa en vän och hade en supertrevlig kväll! Tack för det du!
Nu ska jag lägga mig för imorgon är det lördag och det betyder att jag INTE är ledig! Vi har öppet hus!
Skulle överföra en bild, men mitt internet uppskattade inte min konst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar